Arbetarpartiernas arbetsdelning

V och S har levt i en ofrivillig symbios ända sedan splittringen 1917. Redan på 70-talet attackerades dåvarande VPK av resterande vänstergrupperingar för att hålla en alldeles för mjäkig linje gentemot sosseriet. VPK å sin sida menade att arbetarklassen trots allt fanns i stora siffror hos S och att tricket måste vara att visa, genom samarbete, att VPK stod för den rätta klasspolitiken.

Just närheten mellan partierna har gjort att den ene aldrig får ligga för långt borta från den andre. Går S för långt år höger blir SKP/VPK/V för stora på deras bekostnad, går V för långt åt vänster samarbetar S åt höger. Under de vänstervågor som gått höga sedan splittringen har socialdemokraterna i alla händelser plockat upp delar av radikalismen i sitt egna program med tillhörande reformer och har på så sätt säkrat vänsterut, med följden att V också under sådana omständigheter förblivit ett litet ensiffrigt parti. Vid två val har partiet suttit på tvåsiffriga resultat, 1944 och 1998. -44 red man på en internationellt frammanad våg av framgång för Sovjetunionen i kriget men också inhemskt missnöje med den av samlingsregeringen förda krigspolitik som SKP menade betalades framförallt av arbetarklassen. 1998 hade S just genomfört saneringspolitiken i fyra år och med den, lämnat en hel del centrala inslag i det gamla socialdemokratiska projektet, vilket V förstås fortfarande kunde försvara och stå för. I båda fallen har V lyckats förvalta ett missnöje med den av S ledda politiken men har aldrig haft förmågan att behålla och utveckla dessa toppar utan kurvan har efter något år omisskänligt pekat nedåt igen.

Och vad skulle hända ifall V faktiskt etablerades sig på 15-20%? Framförallt, vad skulle hända med socialdemokratin? Skulle det totala resultatet gynna eller missgynna arbetarrörelsen? S under Mona skulle på sikt kunna vara det bästa som hänt V, men frågan är om det hjälper? It takes two to tango.


About this entry