Försvarspolitiskt sammanbrott

Försvarspolitiken är en av de frågor där mitt personliga ställningstagande har skiftat mest över åren. Från den politiskt sovande 18-åring som mönstrade, hatade det och vred sig ur försvarsmaktens grepp genom lögner och skådespeleri, till den 23-årige frihetligt vänsteristiske snubbe som såg militären som ännu en maktinstitution som skulle krossas till dagens folkförsvarsentusiast. Resan har varit lång och dagens ställningstagande summeras jävligt fint av kamrat Mia på Dagens Konflikt. Det handlar om makt. Makt gentemot mörkerkrafter inom landet och makt gentemot imperalistiska påtryckningar utanför landet. Ett folkförsvar är ännu en vunnen position gentemot kapitalet, liksom kollektivavtal och gratis sjukvård. Stenar i bygget av ett annat samhälle när kampen går bra, och skyttegravslinjer när tiderna är sämre.

Nu låter det nästan som att vi har ett folkförsvar idag, så är dessvärre inte fallet. Men som Mia påpekar måste framförallt vänstern släppa sin villkorslösa pacifism och bli den allmänna värnpliktens försvarare, den försvarspolitiska riktningen som legat fast ett bra tag nu är katastrofal och måste bekämpas, svårare än så är det inte.


About this entry