Olydiga kongressledamöter

Bristen på partidiscplin inom de amerikanska partierna slutar aldrig att förvåna mig. Röstsiffror visar på två splittrade partier även om tyngdpunkten hos demokraterna ligger på en positiv hållning gentemot tunga federala insatser och republikanerna är skeptiska. Turerna kring krispaketet förvirrar rejält, särskilt som tidsskillnaden gör att tidningar går i tryck med optimistiska meddelanden om förhandlingar som gått i lås, för att sen tvingas skriva motsatsen i onlinevarianterna. Ett enat demokratiskt parti skulle ju som bekant kunna lösa det hela och sätta agendan själva, vilket, förklarar The Nation på ett utmärkt sätt, skulle innebära att dom bara har sig själva att skylla om det går åt helvete ändå. Därav tveksamheten, I suppose. Än så länge har förslagen gett finansministern på tok för mycket makt och inneburit en alldeles för snäll behandling av diverse investmentbanker.

Där som här har det stora partiet till vänster för dåligt politiskt självförtroende efter 25 år av reträtter för att göra sig själva till herrar över sitt öde, men krisen är inte över än och mycket kan hända. Kanske blir Obama nån sorts ny Roosevelt och hårdreglerar ekonomin efter sitt makttillträde. Det vore ju… coolt.

————————————————————

Dagens Konflikt: Herman diskuterar antirasism som rörelseskola och Petter ger oss analysen av krisen.


About this entry