Dörrknackningen

I ungefär ett år har Vänsterpartister snackat om att ”knacka dörr”. Det har blivit ett mantra. Och gott så, det är ingen dum idé alls. Självklart är det Etzler och boken ”Trondheimsmodellen” som utgjort katalysator, ”boken som förändrat ett parti” som Greider skrev i en kolumn för nån månad sen.

Men snack har förvandlats till verkstad, mer och mer för var månad som gått. Senast i Flamman rapporteras det om ett försök i Farsta och Örebro som verkat ha gått helt ok. Folk är glada, partiaktivisterna får pepp och budskapet sprids. Givetvis vore det fantastiskt om det här blev ett etablerat arbetssätt och inte bara en fluga, det är ju bara då som det verkliga utslaget kommer. I grunden måste Vänsterpartiet bli ett parti där fler gör konkreta insatser och viker tid åt sånt som inte är parlamentariskt (för det kan folk göra utan att blinka).

Henning Süssners kritik, som återfinns i artikeln, verkar gå ut på att Vänsterpartiet skulle dras åt höger eller i vart fall förlora visionerna när ”lyssnandet” tar vid. Jag skulle säga att det snarare handlar om att konkretisera sin politik och bryta ner den i mindre bitar. Att vi nedprioriterar 6 timmars arbetsdag till förmån för andra krav kopplade till arbetstid och arbetsvillkor är ju helt enkelt en konsekvens av att fackets signaler tagits på större allvar, bättre det än att formulera radikala krav som isolerar oss från våra tänkta allierade.

Sen tycker jag fortfarande att det är lite roligt att det aldrig nämns i samband med dörrknackandet att sossarna gjort det i evigheter, det är alltså knappast en ny företeelse i svensk politik.

———————————————————————————-

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dagens Konflikt skriver Petter om LO:s senaste outande av borgare


About this entry