Tvång och progressivitet

Två stora ideologiska strömningar inom arbetarrörelsen, socialdemokratin och leninismen, har båda ett ytterst pragmatiskt sätt att se på tvång. Tvång är ok om det gagnar klassen. Feminismen, med sina många huvuden ser på saken med samma glasögon, tvång är ett steg på vägen mot patriarkatets slut. Hårt mot hårt, så spelas spelet.

Tänket: Människor under rådande förhållanden är irrationella och har inte tillgång till all relevant information för att klara av att göra informerade val. De är framförallt bundna till rådande strukturella förhållanden på ett sätt som gör att de flesta inte fixar att se helheten. Människor kan vändas till progressiva mål och rörelser, likväl som reaktionära. Det ideologiska svaret på deras behov är mångskiftande och klassen splittras lätt i delar med skenbart motstridiga intressen, övre och undre medelklass, kvalificerad och okvalificerad arbetskraft, svarta och vita, o s v.

In kommer den politiska styrningen. Ju fler områden som hamnar under en politiskt insatt och initierad ledning för arbetarklassen desto bättre materiella förhållanden kan det resultera i som sedan föder progressiva tankar och handlingar. En klassisk skiljelinje mellan Vänsterpartiet och sossarna är att sossarna gömmer undan de flesta värderingspolitiska frågor i valrörelsen och fokar på pengarna och tryggheten. Vänsterpartiet däremot sätter värderingsfrågorna högt eller högst upp; utrikespolitik, generös immigrationspolitik eller vad det nu kan röra sig om. Sossarna får mångdubbelt fler röster (förstås inte bara av den anledningen) och därmed för det allra mesta, makten och kan sen i smyg genomföra värderingsfrågorna som i månt och mycket delas med vänstern om än i mindre grad. Om den radikala värderingsagendan kommer ett steg på vägen mot att bryta ner hierarkier och förtryck mellan människor så mår vi generellt bättre (eftersom också förtryckaren nånstans lider av att förtrycka) och vi har skapat ett större utrymme för människors olikheter. Dock knappast genom att basunera ut budskapet på gator och torg.

Relationen till tvånget som medel diskuteras sällan, annat än av liberaler förstås och då i negativa ordalag. Ändå är det en helt avgörande del av den parlamentariska vänsterns politiska dagordning.

Motsättningen i vänsterlägret mellan de som vill gripa makten och göra institutionella förändringar och de som vill väcka mannen/kvinnan på gatan genom andra medel (utomparlamentariska, då) är förstås påtaglig och även fast de flesta menar att kampen måste föras på samtliga arenor så lutar alla åt det ena eller det andra hållet. Hur genomgripande har sossarnas långa regeringsinnehav verkat på den svenska medborgaren? Är det just för att vi i Sverige inte bara har en stadig tradition av delegering av makt (för vilka har inte det?) men också en ovanligt hög tilltro till dem vi delegerar makten till, som gör att reformer och framgångar kan rullas tillbaka utan att vi lyfter ett finger?

Socialismen har kanske inte satt sig djupare än att vi vinkar adjö till den så fort motståndarsidan ”bjuder över” i en valrörelse.

———————————————————————————

Konfikt: Syrran, Petter, Vida Latina och Red Metal är uppdaterade och sätter tillsammans med mig punkt för konfliktslummern.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,


About this entry