Nätverk kontra parti

I en mycket intressant intervju med Tiina Rosenberg i veckans Arbetaren vädras återigen intersektionaliteten och konsekvenserna av att organisera individer som är skärningspunkter för identiteter av varierande materiell grund och politisk relevans, vilket vi förstås alla är. Var ska allianser byggas och vem ska känna solidaritet med vem?

Frågan är så pass central för vår rörelses framtid att vi borde diskutera det jämnt och ständigt. Som en bekant en gång sa: ”Postmodernismen (alltså som i den postmoderna eran) har choppat upp subjekten, nästa fråga är hur vi kan hitta tillbaka och enas igen”.

Jaja, det var inte riktigt det jag ville diskutera, men gör det gärna senare vid tillfälle, utan snarast valet mellan att gå in i partistruktur eller förbli ett nätverk. Detta mot bakgrund av hur F! valde att agera och som intervjun med Tiina såklart delvis handlar om.

Inom den konventionella politiken och dess spelplan finns det idag väldigt lite utrymme för att bryta dels den blockindelning som är förhärskande och dels det mediautrymme som delges de etablerade partierna. Här är förstås det första mest relevant eftersom ett parti som bygger på en kollektivistisk/strukturell uppfattning om samhället men som ändå vägrar ta explicit ställning i klassfrågan (som ju blockindelning till syvende och sist bygger på) är dömt att genomskådas och därmed misslyckas.

Ett parti måste ta ställning till allt, även frågor som ligger utanför det man anser vara mest centralt. Det är här som partiets färg avslöjas, om inte förr och klarar därför inte av att bli den samlande kraften för den förtryckta grupp som representeras. Miljöpartiet då? Mm, miljöfrågan är enligt mig inte heller en tillräckligt enande grund för att bygga ett parti på men har lyckats slå sig in på vänsterhalvan genom att fånga upp alltifrån garderobsliberaler och hippies till ungdomar som inte gillar det politiska etablissemanget, tycker att Vänsterpartiet är för mycket Lenin och vill ha direktdemokrati. Märk väl ”vänsterhalvan”, Mp har totalt misslyckats med att bli en samlande kraft för de som bryr sig om miljön oavsett politisk färg i övrigt, det är nämligen inte den enda fråga som miljövänner prioriterar.

I partiets ställe finns alternativet nätverk/förening/paraplyorganisation/lobbyverksamhet. Det gör sig, i mitt tycke, utmärkt för påverkansarbete som har en viss fråga i sikte. Ta vilka ni vill, ta Amnesty, SFS, Djurens Rätt, TCO, o s v – organisationer som säljer sig till det parti som ger bästa dealen. SFS kan säga: Vi representerar si och så många studenter och vi har dom här kraven, vilket parti är redo att uppfylla? Ju fler sådana organisationer ett parti går till mötes (med hedern och konsekvensen i behåll) desto fler röster får dom. Det gör också att organisationen som sådan slipper vänster/högerepitetet (även om det förekommer här också) och kan fokusera på sina frågor.

Ett feministiskt nätverk, landstäckande, med kampanjer före och kring valet men också annars, skulle kanske haft potentialen att göra kön till den samlande kraft som det kan vara, oavsett klass. Sen så skulle ju Vänsterhalvan vara de som svarade bäst på ett sådant nätverks utmaningar men nätverkets neutralitet i klassfrågan skulle kunna bibehållas i högre utsträckning och feminister som velar mellan blocken kanske hade gått till partiet som hamnade närmast optimum.

Men, i ett samhälle där politik fortfarande i de flestas ögon är parti, blir frestelsen för stor. Tryggad finansiering, direktinflytande i lagstiftning, en automatisk medverkan i alla relevanta debatter (ifall man kommer in i församlingarna), o s v. Pudelns kärna no doubt. Mot det ska ställas det i verkligheten större inflytande/legitimitet en utomparlamentarisk organisation kan få och hur mycket längre själva frågan har potential att nå utan partiets bojor.

Självklart är det här bara spekulationer och det som försvårar alla försök till en generaliserande analys är att en backlash redan var på gång i frågan om könsförtryck och kvinnors livsutrymme, alltså redan innan F! råkade illa ut i mediadrevet. Vi kan omöjligen isolera valresultatet från denna backlash, det här är enbart ett försök till en allmän diskussion i organisationsfrågan.

——————————————————————————————-

Konflikt: Syrran snackar flyktingpolitik, Petter fortsätter på Köpenhamntråden, Olle och Vida Latina om 8:e mars och så har Undertäcket återupptagit bloggarbetet, som den strejkbrytare han är. Anledningen: SUS är ockuperat och ordföranden bjuder enligt ryktet på kaffe och punsch.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,


About this entry