Fight Club on ice med Hanson Brothers

Oerhört fascinerande läsning i DN daterat igårkväll, dan före dan före dopparedan. Division 4 Norra, hockey, män. Enligt vinklingen i DN är fyran ett slagfält, våldet spelar större roll än spelet och medelålders män får sina kickar serverade genom att slåss och emellanåt jaga lite puck, skrinna och skälla på domarn, alternativt skicka hired thugs på domarns familj.

Dels får jag starka Fight Club-associationer men jag drar mig också till minnes en av mina barndomshoneys till dataspel, nämligen Speedball 2. Konceptet bakom Speedball var hämtat från Rollerball, en av de riktigt bra hollywoodeska 70-talsdystopierna med bl a James Caan i en central roll. Amerikansk fotboll är ersatt av snubbar i järnrustning och rullskridskor som spelar i en velodrom istället för en kvadratisk plan. Maktens behov av gladiatorliknande aktiviteter för att dimma folkets tankeverksamhet har stärkts under det upplysta envälde som samhället har att deala med och Rollerball tillgodoser stimuli för populi, Rome style.

Vet inte om ni minns för några år sen då det var lite hysteri kring män som hängde i hejarklackar och fick sina kickar i läktarvåldets komplexa stöveltramp, men som på veckorna jobbade på Ernst & Young och uppfostrade barn på kvällarna.

Jag har verkligen ingen poäng med allt det här uppradandet förutom att det alltid verkar finnas områden för den här typen av manlighetens yttersta bastiljoner. De som får den manliga äran att vara krigare istället för kontorsslavar. Att joina ett lag och vara backad av blodslojalitet mot andra män, det är broderskapets finest hour”What we do in life, echoes in eternity” skriker männen innan matchstart för att sen se barbarerna på andra sidan isen i vitögat. Antingen så kommer vi att kliva över deras kroppar eller dom över våra, striden är central. Segern en bonus.

Och vad tycker jag? För er som läst om mina fetischer här i högerspalten så är det redan känt att jag är lite svag för arméestetik och tankar om uppoffring, enade fronter och långa marcher. Det slår mig dock att det som eftersöks av dessa män är något annat än vad jag suktar efter i min sönderfetischiserade verklighetsuppfattning. Jag vill känna historiens vingslag fläkta längs ryggraden, vara en del av ett uniformhav på flera tusen och inta städer i det stora slaget mot borgarklassen vid mänsklighetens turningpoint. Hanson Brothers vill åt det råa, det fysiska och det adrenalinpumpande. Bah, säger jag, trist. Var aldrig en högstadiethug och vill inte vara det nu heller. Kollektivism, bra. Manlighet, dåligt.

Sliten Speedballspelare

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,


About this entry