Målen helgar medlen – också för liberaler

Konfliktkamrat Redu var god nog att visa en artikel som annars hade gått oläst. Det är Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels som resonerar om debattonen efter ex-diktatorn Pinochets död. Myten om att han räddade Chiles ekonomi efter recept av Nobelpristagaren Milton Friedman plockas isär och granskas. Resultatet är inte det toppbetyg som borgerliga debattörer nu och då samstämmigt konstaterar och den ekonomiska historieskrivningen nyanseras med att också räkna in betydelsen hos de jordreformer som Alliende genomförde under sina knappa år vid makten.

Nu är varken kampen mot nyliberalismen eller Chiles väl och ve min främsta fight, det gör andra bloggare bättre. Vad artikeltipset gjorde var att väcka mina tankar om credot ”Målen helgar medlen” som jag har en speciell relation till på både ett makropolitiskt plan såväl som i min egen politiska praktik.

Varför helgar målen medlen? Det beror förstås på målet, men målet i sammanhanget formuleras uteslutande som något som gör saker och ting bättre, något annat har jag aldrig stött på. Men för att ha nån som helst mening måste efterlevaren av mottot räkna in också de konsekvenser medlen ger upphov till på sikt och ställa den totala summan beräknade dåligheter som medlet orsakar mot det mål som lyfts fram. Tillåt mig att exemplifiera:

  • Att döda en för att rädda fyra personer kan i ett isolerat fall vara rättfärdigat ur ett utilitaristiskt perspektiv men så fort vi tar bort den för vetenskapen så typiska isolerandet av enskildheter och sätter in handlingarna i ett social sammanhang så blir det orimligt också för en utilitarist. Varför? Därför att de flesta av oss kommer att gå omkring och vara rädda för att bli nästa person som dödas för att rädda flera liv. Vi blir paranoida, rädda och otrygga vilket resulterar i att den totala livsglädjen sjunker. Mission failure, målet sett i backspegeln förmådde alltså inte helga medlen.

När principen om målen som helgar medlen kompletteras med ett mer holistiskt och långsiktigt perspektiv blir den genast mycket rimligare och framförallt oerhört användbar. Resultatet placeras i första rummet men resultatet måste hela tiden överstiga de ”offer” som gjorts på vägen i termer av lycka eller förutsättningar för mer lycka, med ganska god marginal dessutom. Praktiskt politiskt så hjälper det oss att välja vilka regler och förordningar som vi ska lyda och inte, om det så är stadgar, moral, lag eller formella beslut av annan art.

Ok, Chile då? Jo, nyliberaler och borgare i stort hatar mottot om målen som helgar medlen, åtminstone på ett principiellt plan. Det är en kollektivistisk uppfattning som åsidosätter minoritetsskydd, underordnar individen en abstrakt totallycka och går i bjärt kontrast till rättssamhällets färgpalett. Men, inkonsekvensens fula tryne sticker stundtals fram i den blåa kasernen. Chiles ekonomiska politik på 70-talet men också all retorik kring privatiseringar och ”strukturrationaliseringar”, inte minst orden som skrädde Bildts agenda på 90-talet tangerar nämnda motto. Ta termen ”Stålbad”:

  • ”Ekonomin måste genomgå ett stålbad, många kommer att bli arbetslösa och antalet hemlösa och fattiga öka, men på sikt, dyra medborgare, så blir det bättre. Vi måste ta oss igenom den här krisen (som vi själva har konstruerat) och rensa ekonomin från de stelheter och rigida lagverk som står i vägen för en dynamisk utveckling. Sorry om du hamnar utanför arbetsmarknaden i fem år, det är en uppoffring du måste göra för det svenska samhället och dess välstånd.” Ett hypotetiskt citat förstås, men resonemanget är svårt att ta miste på, för er som var med.

Debattonen kring Chiles ekonomiska politik visar att alla liberaler som ser politiskt innehav av staten som ett medel på vägen mot målet om en mindre eller obefintlig stat någonstans är utilitarister och därmed beredda på att knäcka ägg för att laga omelett.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , , ,


About this entry