Sista dagarna innan fallet

Hur känns det att stå mitt i en civilisation som faller framför ögonen på en? Undergången, kanske en av de starkare rullar att begåva silverskärmen på senare år, dealar med just det dilemmat. Total otrygghet, total avsaknad av fast mark under fötterna. Bomber faller, regelverk upphävs, mobbar drar omkring och hänger ”förrädare” på måfå, självmord är legio bland officerarna. Var är maten, producerar vi något annat än bomber, var är förbandslådorna, har alla som kan medicin gått bort?

Undrar vad folk tänker om just självmorden. Någon form av snällhumanistisk tolkning har lett oss att tro att det var p g a ånger och att inte klara av att stå inför sina brott. Men knappast. Dom var inne i ett system där allt rationaliserades bort, dom var soldater och officerare som höll uppe en statsform dom i grunden stödde, om än med varierande grad av fanatism inför de faktiska idéerna. Självmorden var det smidigaste alternativet till garanterat dödstraff eller bortruttnande i sovjetiska fängelseceller.

Intressant? Andra bloggar om: , ,


About this entry