Bygga rörelsen genom tvång

Två fascinerande element i den svenska välfärdsstrukturen, hyresgästföreningen och studentkårsväsendet, presiderar båda över varsin intressegrupp som har en hel del gemensamt. Om det skvallrar institutionernas snarliga existensvillkor. Hyresgästföreningen har monopol på hyresförhandlingar för landets hyresrätter och studentkåren, som är obligatorisk att tillhöra om man studerar, driver studenternas intressepolitik gentemot berörda parter, främst universitetet/högskolan.

Båda institutionerna är frukter av socialdemokratins historiskt sett gedigna arbete i att dämpa alla former av ojämlika maktstrukturer som bygger på ägande eller förvaltande. Men skillnaden gentemot facken och arbetarnas kamp på arbetsplatsen är att dessa två institutioner vuxit fram i intressekonflikter där den svagare parten (hyresgästerna, studenterna) inte har något att sätta emot, inget att förhandla om.

  • – ”Studenterna strejkade, ok, dom får inte studiemedel, vi får pengar ändå”.
  • – ”Hyresgästerna vägrade att betala sin hyra, jaha, då vräker vi dom och får nya”.

Denna inneboende svaghet har därför balanserats upp genom lagstiftning och tvång (och i fallet med bostäderna, miljonprogrammet, desajnat för att skölja bostäder över marknaden och på så sätt vrida makten ur fastighetsägarnas oligopolistiska små nävar).

Trots detta, så finns det i hyresgästföreningens fall inget skäl för hyresvärden att vika sig i en hyresförhandling, jo ett, föreningen kan gå till domstol och hävda att höjningen är oskälig. Allmännyttan sätter normen för hur mycket hyra man får ta ut så det är lätt avgjort. Men här är det återigen alltså lagstiftning som räddar hyresgästerna från hyresvärdens tyranni, inte motmakt från gruppen som sådan.

Studentkåren då? Vad kan den sätta emot? Inte ett smack. Eftersom ingen av medlemmarna vet vad studentkåren gör är det återigen lärosätets relation till sin finansiär staten som står på spel, inte gentemot studenterna, dom finns där ändå. Att det förhandlas åt dom i utskott, kommittéer, råd, nämnder och styrelser är inget genomsnittsstudenten kontemplerar över särskilt mycket så studentrepresentanten får lita till sin förmåga att övertyga medelst idéer, inte hot. Förståeligt nog leder detta till att radikala motförslag aldrig kan gå igenom, studentrepresentationen blir en farkost för finslipning och plock i detaljer.

Det finns en annan aspekt, och då tänker jag främst på hyresgästföreningen som trots allt betraktas som en allvarlig motpart, ett reellt hinder för godtycke och exempellösa hyreshöjningar (dock ett av flera som jag påpekar ovan). Detta skulle vara organisationens roll som disciplinär av hyresgästerna. Det tysta kontraktet mellan hyresgästföreningen och hyresvärden skulle kunna se ut så här:

  • ”Acceptera oss som motpart, ta våra hot på allvar och vi lovar att hålla koll på de lite stökigare hyresgästerna och de små subgrupper som vill bråka och ifrågasätta på en större skala.”

Hyresvärden köper alltså, med lägre hyra och högre standard för sina hyresgäster, fred och arbetsro. Än en gång snuvas vi på radikala alternativ och än en gång är det bättre än ingenting alls.

Intressant?


About this entry