Henrik Berggren ute på djupt vatten

Under rubriken ”Signerat” i dagens DN skriver Henrik Berggren om den mänskliga naturen och arbetslinjen. För att vara en liberal kolumnist tillhandahåller Berggren en hel del rimliga ställningstaganden på temat. Bland annat så visar det sig att Berggren inte tror på den borgerliga propagandabilden av den lata människan som måste piskas till arbetet. Nej, en arbetslös människa hittar raskt andra saker att göra, dåliga och bra, det är inte där problemet ligger. Problemet är att dessa människor lever på andra, deras arbete bidrar inte till att höja tillväxten och rikets produktionskapacitet, det är oschysst gentemot alla som jobbar hårt att vissa kan leva på a-kassa och bidrag. Det är en rättvisefråga.

Berggren hamnar, i sitt försök att vara god och optimistisk inför människans kapacitet, i en ännu svårare sits än vad liberaler vanligtvis hamnar i när dom diskuterar arbete och mänsklig natur. Han blir nämligen inkonsekvent. Om någon nån nång pressar Berggren på frågor som normpolitik, självständig riksbank och inflationsbekämpning så kommer en syn sippra fram som knappast ser arbetslöshet som ett individuellt problem, utan ett strukturellt. Vi behöver, enligt en liberal konsensus, arbetslöshet för att hålla inflationen i schack. Om människorna som saknar arbete inte ska svälta ihjäl eller leva på sparade pengar (alla som vet vilka grupper som oftast blir arbetslösa vet att det senare är en omöjlighet) så behöver pengar från någon form av kassa pytsas ut.

Jag och Berggren är rörande ense om hur människan faktiskt är: En social och skapande varelse, Marx själv skulle skriva under på det. Sen skiljer vi oss åt. Berggren tror att arbetet åt kapitalet generellt kan beskrivas som tillfredställande. Även om det finns arbeten som är roligare än andra så definieras arbetet i vår tid av att vara det som suger ur människor deras skaparkraft och som ja, kanaliserar det, men inte till det människan vill göra utan till det som kapitalet vill göra.

Författaren och den marxistiske teoretikern John Holloway skiljer på work och labour. Work är det arbete som människan gör efter ett huvud och som idag kanaliseras in i hobbyverksamhet, ständiga sommarstugerenoveringar, knyppling, matlagning, med mera. Labour är det vi gör åt kapitalet och det kännetecknas av tvång, underordning och ofrihet. Sen har Holloway en mer holistisk syn på världen än så och inser att inget fält är fritt från kapitalism, alltså förekommer ingen ren form av work under rådande omständigheter.

Avslutningsvis, att människor som går arbetslösa och sysslar med föreningsliv eller slöjd inte skulle bidra till vår ”gemensamma tillväxt” är ballony. Bara för att ett ting eller en tjänst inte säljs som vara innebär det inte att det inte kommer människor till godo. Endast om Berggren menar att sådant arbete inte hamnar i statistiken är det en relevant kommentar, och knappt då heller.

Intressant?


About this entry