Oliver Stones reträtt

Stone har länge varit en av mina favoritregissörer, inte endast p g a hans status som en av de få som gör vänsterpropagandistiska filmer i Hollywood utan också för att han har ett fantastiskt bildspråk och fingertoppskänsla för vad som är bra story och dialog.

I magiska storfilmer som Wall Street, Born on the fourth of july, JFK, The Doors, Nixon och Any given sunday levererar han allt det där, tre timmar stycket.

I Wall Street förekommer en scen där finansmannen Gordon Gecco förklarar varför kapitalism inte är demokrati, i JFK och Nixon låter han karaktärerna måla bilden av ett statssystem som går krigets och kapitalets ärenden konsekvent mot folkviljan. Stone är pretto så in i helvete, han gillar att klippa som en galning i sina filmer och splajsa in bilder på blixtar, gamla presidenter, publikhav och örnar i hjältens avgörande scener. Det är alltid snyggt och stort och därmed ok.

Stone har två intellektuella svagheter som går igen i filmerna:

  1. Osynliggör kvinnor så det sjunger om det. Är alldeles för oproblematiserat förtjust i manlighet och homosocialitet.
  2. Tror på fullaste allvar att John F Kennedy var radikal. Tror typ att hela USA:s moderna historia skulle se fullständigt annorlunda ut om bara John hade fått leva och vinna en andra ämbetsperiod och sen lämnat över stafettpinnen till brorsan Robert som förstås också skulle fått 8 år vid makten. Allt det där kan man förstås tro, men det är konstigt att göra det när man samtidigt slänger ut hintar om att den formella demokratin och då särskilt i USA är kringgärdat av groteskt stora restriktioner från det militärindustriella komplexet, Wall Street och media. Dessutom, alla som läst lite amerikansk politisk historia vet att Lyndon Johnson expanderade offentlig sektor och ”Det stora samhället” bra mycket mer än hans inrikespolitiskt försiktige företrädare (som var den som startade vietnamkriget och knappast hade avsikten att dra sig ur innan han dog, so there).

Också bortsett från ovanstående fläckar så verkar Stone inte riktigt vara sig lik. Vem orkar på allvar se Alexander eller WTC? Eller se om för den delen? Gott om homosocialitet, säger du och det stämmer ju, men var är analysen? Var är manuset och klippen som gör mig galen?

Jag har gett upp på Woody nu, det kommer aldrig att bli någon ny Hanna och hennes systrar eller Små och Stora brott, det är bara att inse. Men Oliver gjorde faktiskt vettiga saker ganska nyligen, jag är ännu inte redo att skriva under domen. But sign it I shall om han släpper två till av den här kalibern.

Intressant? Gud ja.


About this entry