Bloggutmaning från syrran

Jag antar härmed utmaningen från syrran i vad som blir hennes andra frågeformulär rörande politisk-filosofiska ställningstaganden. Högkvalitativa frågor, liksom förra gången.

  • Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?

Det går i vågor, har redogjort för vad jag anser vara för- och nackdelar med en arbetarrörelse som är så djupt insyltad i förvaltningen av staten som den svenska här, här och här. I grunden tror jag inte att arbetarna kan representeras eftersom representationen skapar en byråkratklass som upphör att vara arbetare. En fullständig intresseförmedling via ombud är således omöjlig för arbetarklassen att verkställa. Borgarklassen kan däremot representeras utan problem eftersom representanten fortsätter att ha liknande livsvillkor som sina uppdragsgivare också under själva representationen.

Det som fortfarande är en öppen fråga är huruvida en välfärdsstat underlättar för kvalitativt intensivare arbetarkamp gentemot kapitalet eller om det binder arbetarrörelsen vid förvaltning av kapitalet och därmed förhindrar utvecklandet av ett revolutionärt läge. Eftersom jag inte vet svaret på det så vet jag heller inte vad jag ska svara på frågan.

  • Form vs innehåll?

Innehåll. Spelar inte så stor roll hur det går till, bara nånting händer. Var mer inne på form för några år sedan och då låg fokus på att tycka att parti- och fackledningar skulle bekämpas genom folkets egna platta organisering. I dagsläget tänker jag inte så mycket på frågan längre, den lätt moralistiska hållning gentemot hierarkier av olika slag har förbytts till ett nyttoresonemang som iochförsig hamnar på samma position men via andra prioriteringar.

Tror att vissa former av organisering riskerar att leda till sämre kamp. Det är viktigt att alla berörda gör ett eget aktivt val att sätta sig upp mot systemet som förtrycker, partier och fack passiviserar den stora medlemsmassan och väljarskarorna. Detta är viktigt eftersom systemet som ska bekämpas är en social relation och endast kan upphöra om människorna i det gör motstånd. Alla alltså, på sikt. Skulle partier och toppstyrda fack ge resultat som lägger grunden för en revolutionär situation, ja då är jag för. Formen är m a o underordnad innehållet och i slutändan resultatet.

  • Civil olydnad vs laglydighet?

En för mig ganska oviktig motsättning. Så länge vi fortfarande har föreningsfrihet, rätt att delta i offentliga möten och en formell yttrandefrihet så kan ganska mycket ske inom lagens råmärken. Samtidigt så handlar det om människors kamp mot ett förtryck som är orättfärdigt men ändå lag, alltså kan motstånd mot det drivas in till det olagligas domän och då är det så. Vad vi ser nu är ju trots allt att fler fascistiska element sprängs in i den liberala demokratin och rättigheter som togs för givna för tio år sedan kan idag ifrågasättas på ett helt nytt sätt, grabbarna på kulturrevolution gör en diger insats i det arbetet, exempel här och här. Det råder en konsensus bland de stora partierna i riksdagen att medborgare kan och bör övervakas i allt högre utsträckning, Syndikalister blir brutaliserade av polis för en politisk strejkblockad, tortyr känns plötsligt helt ok eftersom de som blir utsatta är ”terrorister” och därmed knappt mänskliga ändå, o s v o s v. I ett sådant läge kommer alltfler klassiska folkrörelsehandlingar att klassas som olagliga vad tiden lider och det som idag är laglydigt förvandlas till civil olydnad.

Ett kort svar hade varit: Whatever works is fine with me.

  • Icke-våld vs politiskt våld?

Jag börjar kanske tråka ut dig nu, men återigen, det som funkar. Principen icke-våld är inte speciellt intressant för mig, blir det våld så blir det. Jag tror inte speciellt mycket på våld som en spektakulär händelse för att få media, där är jag rädd att det skadar rörelsen lika mycket som det ger i uppmärksamhet. För mig är frågan alltså taktisk snarare än moralisk. Tror inte på att ett samhälle som skapats ur våldsamheter nödvändigtvis måste bli våldsamt, strid mellan klasser kommer förmodligen att ta sig blodiga uttryck (vilket det förstås redan gör men på en lågintensiv nivå) och då är det så.

  • Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Är frågan vad vill jag själv delta i eller är den vad som kommer att ge resultatet vi vill ha? Jag svarar på båda.

Själv delta i: Både och. Vassa politiska sekter kan vara roliga för att arbete i ett litet kompisgäng med aktivister som själva helt bestämmer handlingsplaner, aktioner, textpublikation eller vad det nu kan vara är väldigt befriande. Förutsatt att alla anstränger sig och respekterar gruppens arbete. Urvattnade massrörelser skulle t ex kunna vara facket. Det är också fascinerande, många är med, det man gör betyder något, högre grad av professionalism, fler ögon på en, samtal med människor om konkreta vardagsproblem. Bra.

Det som levererar: Massrörelsen som inte är urvattnad, så klart. In the meantime så är båda dåliga men massrörelsen kanske kan leverera något, vilket sekten inte förmår eftersom förankringen i vardagen ofta saknas.

  • Separatistisk organisering eller inte?

Visst ska vi ha det. Liksom syrran anser jag att förtryckta grupper ska organisera sig själva för att ta sig ur misären.

  • Är din blogg en politisk metod?

Ja, det är väl ambitionen. Samtidigt så tar jag inte speciellt allvarligt på det. Men hela poängen är ju att vänstersossar och olika former av marxister ska diskutera metodfrågan med öppna ögon, utan skygglappar för att på sikt berika arbetarrörelsens verktygslåda. Mmm, pretto is good.

OK, det var det. Jag skickar utmaningen vidare till Burstedt, Erlanderbrigaderna, Undertecknamn, Redundans och Kulturella fåror.

 

 


About this entry