meto´d subst. ~en ~er: kapitel 7: feminism

Mellan- och efterkrigstidens manliga kommunister skrev revolutionsteorier, så var det bara. Trotskij, Lenin, Mao, Che, Hochi-Man, o s v, listan goes on. Marxism-leninismen var under sin teoretiska glansperiod väldigt upptagen med just tankar om revolutionen. Hur den skulle gå till, hur man skulle förbereda sig, vad som kom efter, o s v.

Feminismen med sin rika idétradition och flora av begrepp och inriktningar är inte riktigt lika begåvad med just revolutionsteorier. Osökt kommer jag att tänka på SCUM-manifestet av Valerie Solanas (som för övrigt fått en pjäs skriven till sig av Sara Stridsberg, den lär ju äga) men sen inget mer. De andra radikalfeministerna som följde henne berikade och utvecklade förstås resonemanget men höll sig inom samma ideologiska skolbildning). Feminismen slår mig som en intresseyttring som förutom detta centrala undantag inte har grävt ner sig i tankar om revolution, mer än på ett skisstadium. Det är intressant (och btw, rätta mig om jag har fel).

Jag sätter inte likhetstecken mellan revolutionsteori och metoddiskussion, det senare finns det förstås gott om i kvinnorörelsen och men det är inte vad jag är ute efter här (eller jo, sen, längre ner). Appropå det så berättar Syrran hur det ligger till med den saken här och jag kan bara instämma. Sen är det ju så att mången marxistisk revolutionsteoretiker fått se sitt bidrag läggas på hyllan som ett utslag av ”lagen” om att det inte är lönt att skriva recept åt framtidens kockar. Dagens revolutionsteoretiker tänker sig att framtiden får utvisa hur det faktiskt och konkret går till när vi gör revolution och i väntan på det låter vi mikrokamperna spelas ut i strid efter strid.

En mycket intressant skillnad mellan arbetar- och kvinnorörelsen är den relativa framgång som feministiska frågor rönt inom statens maskineri under 90-talet vilket också har lett till en konflikt inom en utomparlamentarisk vänster som eftersträvar att förinta både klass och kön. Att helt avsäga sig staten som arena för påverkan har varit mycket svårare för systemkritiska och revolutionära feminister som ser den framkomliga väg som trots allt finns där.

Vad är det för skillnader i de två kamperna som gör att staten på senare tid (ja, inte just nu kanske, men 90-talet) har varit en framkomlig arena för kvinnokamp?

Kvinnor behöver ”bara” mobilisera sig inom ett land för att få igenom lagstiftning som gynnar deras ställning. Män som grupp är inte mobil i det avseendet och kan inte hota med att flytta utomlands i stora skaror bara för att regeringen lagstiftat fram individualiserad föräldraförsäkring i Sverige. Ni vet, det hot som kapitalet använder så fort offentliga investeringar skjuter i höjden och som det enligt mig finns fog för att tro på. En motsvarande facklig mobilisering som effektivt stänger ute alla exitmöjligheter för kapitalet skulle kräva en global eller till och börja med åtminstone europeisk enhet som är långt ifrån realiserad i dagsläget.

Feministiskt statstvång kan m a o få effekt på ett sätt som socialistiska statstvång inte längre får när det internationella valutasystemet och den avreglerade kreditmarknaden möjliggjort tusentals kryphål för kapitalet. Alltså kan man ”tvinga fram” feministiska resultat som samtidigt går till kärnan, alltså reproduktionen och de resultat detta får på arbetsmarknaden och uppdelningen offentligt/privat. Därmed alltså inte sagt att vägen till statsmakten är enkel, men väl där kan grejjer uträttas som är mycket mer avgörande för könskampen än vad socialistisk inkomstutjämning och en stor offentlig sektor är för klasskampen.


About this entry