Efter modernismen

Arbetarklassen står inför i mitt tycke två stora utmaningar. Det ena är hur man ska uppfinna en rörelse som passar den reellt underordnade arbetarens livsvillkor (och jag vet att jag aldrig skriver mitt inlägg om det, har lite prestationsångest inför just den texten) och den andra, besläktade men ändå åtskilda problematiken är hur klassorganisering görs relevant för den postmoderna människan.

Oavsett vad man anser om postmodernismen som vetenskaplig eller för den delen kamporganisatorisk metod så är det knappast långsökt att hävda att den verklighet vi lever i och som jag vuxit upp under är postmodern i betydelsen uppsplittrad och subjektiv. Det finns inte längre en berättelse, det finns miljarder och i och med det de sociala subgruppernas ökande relevans för individen framför det stora samhället.

Det är onekligen så att dessa förutsättningar ger ökade möjligheter men också nya problem. Arbetarrörelsens propaganda blir t ex reducerat till ett budskap i mängden och tvingas till att tävla med goth, nyreligiositet och inomhusklättring. Allt blir en fråga om utformning, hur budskap paketeras. Vänsterpartiet hade en slogan inför valet: ”Kultur är bra för hälsan”. Snacka om att kapitulera inför kommunikation på kapitalets villkor. Samtidigt gör uppsplittringen att centrala moraliska föreställningar för kapitalets dominans lättare kan undergrävas, man blir inte längre en outkast om man vägrar att lyda en dominerande föreställning, det är bara att byta referensram, byta crew. På så sätt kan lutheransk arbetsmoral och andra beståndsdelar i vår slavmentalitet bytas ut mot en hedonism som trots sina vulgära brister kan öka människors makt över sina liv. Mycket av förtrycken existerar ju som bekant i våra huvuden.

Boris Kagarlitsky, chefsideolog för den rörelse inom Ung Vänster som rensade ut livsstilismen i slutet på 90-talet och början av 00-talet, har skrivit en bok som kan ifrågasättas på en hel del punkter som som resonerar intressant om just detta med identiteternas växande relevans och vad som vänstern bör göra för att undvika den återvändsgränden. Boken heter Radikalismens återkomst.

Han listar alla de rörelser som har sin politiska bas i identiteter snarare än i intressen och menar att dessa aldrig kan uppnå resultat av betydelse då de ev vinster som uppnårs inte görs på bekostnad av kapitalet utan på bekostnad av andra identiteter. Man skyfflar omkring rättigheter på den egna planhalvan utan att utöka den kaka som arbetarklassen har till sitt förfogande. Det enda som kan förena de uppsplittrade subjekten till ett enhet igen är just klassorganisering, menar Boris. Vi arbetar alla åt kapitalet, oavsett sexualitet, kön, etnicitet, ålder, o s v. Det är också den enda kamp som kan upplösa de andra förtrycken, fortsätter han.

Boris har två stora problem:

  • Reducerar kön till identitet. Dvs är enstrukturteoretiker, ser klass som den springande punkten i alla förtryck och alla andra förtrycks fader.
  • Är inte villig att dra hans i övrigt knivskarpa materialism till sin spets i frågan om partiets roll och blir således lika inkonsekvent i frågan om representation kontra materialistiskt synsätt som alla andra partiteoretiker inom extremvänstern. Han är leninist, sätter sin tilltro till bl a det tyska vänsterpartiet och menar att receptet är det gamla vanliga, mer partiarbete, trots människans och samhällets förändrade villkor. Läs mer om min uppfattning i frågan här.

Men har alltså i mitt tycke i övrigt helt rätt i sin syn på kampen, även om jag inser att jag plockar bort ganska mycket om både partilösningen och synen på andra förtryck ogiltigförklaras. Kvar finns behovet av att visa klass (och mitt tillägg kön) som två förtryck vars terror måste bekämpas och vars signifikans är mycket mycket högre än andra budskap som säljs i det offentliga rummet. Hur detta ska gå till är det ännu ingen som vet, men utgör den frågeställning som är mest trängande för en ny och resultatinriktad vänster.


About this entry