Alienation (juuuuuuuuust det)

Alldeles i den här bloggens begynnelse skrev jag några rader om livet efter revolutionen, jag gick och definierade det postrevolutionära stadiet positivt och inte negativt som min teoretiska ankdamm skulle krävt om dom visste.

Jag vill fortsätta den diskussionen med att ta upp ett begrepp som är oerhört centralt om man ska förstå hur annorlunda människan skulle kunna vara under andra omständigheter. Alienation. Marx är ganska klar med vad begreppet är ett resultat av, eller snarare vad tillståndet är ett resultat av men jag kanske inte är ensam om att tycka att tillståndet i sig är vagt formulerat. Å andra sidan, hur beskriver vi något som ingen av oss i enlighet med teorin har upplevt?

Jag sätter likhetstecken mellan frånvaro av alienation och buddhismens upplysningsbegrepp. Begrepp som individ och alla de begrepp som härrör ur uppfattningen om individen som nånting skilt från övriga individer, frihet, integritet, rättigheter, o s v blir helt irrelevanta när vi inte längre står under alienationens flagg. En upplyst person, enligt vad buddhismen lär oss, fastnar inte längre vid de illusioner som är våra kroppar, våra saker eller våra lögner utan ser allt för vad det är, ett. Allt är ett. När vi inte längre är främlingar för varandra, för att återigen tala med Marx, så borde konsekvensen bli att vi förenas. Där buddhismen visar vägen för endast den lilla klick som redan under rådande omständigheter klarar av att sätta sig över vardagens begränsingar av sinnet, pekar Marx mot en tid då alla på riktigt är ett.

När vi ändå är inne på utopiska tankar så vill jag bara lägga till ännu en liten kommentar angående hur vi faktiskt hamnar där. Jag som teknologioptimist tänker att revolutionen lägger upp ett samhälle där det blir irrationellt att bete sig asocialt. Precis som det är rationellt att bete sig asocialt idag, eller helt enkelt bete sig i enlighet med kapitalismens spelregler, så blir det rationellt att bete sig i enlighet med kommunismen. Ingen ”tjänar” på att luras, bedra, skapa vinst på andras arbete, o s v.

Det finns en bok skriven av en statsvetare som heter Johan Tralau och heter Människoskymning: Främlingskap, frihet och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst Jynger. Här gör han något så underbart som att jämföra alienationsbegreppet hos Karl Marx och den radikalkonservative tänkaren och romanförfattaren Ernst Jynger. Att vi fortfarande i det här samhället betalar folk med statliga pengar för att göra sådana saker är helt jävla underbart men det är inte det jag vill påpeka främst. Jag hade, när boken kom ut, en ambition om att skriva en recension på boken ur ett marxistiskt perspektiv men det, för att citera en kollega, föll ur pajpen.

Vill bara kort kritisera Tralaus slutsats. Han kommer fram till att ett visst mått av alienation är nödvändig för att kunna uppleva frihet. Duuuh, det är ju hela poängen. Frihet är ett begrepp som föds p g a att människan är alienerad, är hon det inte, vilket måste anses vara ett kvalitativt högre stadium för alla inblandade så är begreppet frihet irrelevant. Min recension skulle vara betydligt längre, men jag sammanfattar den ganska bra där.


About this entry