Vad man heter och vad man är

Vill inflika en lite kortare tanke innan mastodontinlägget om underordning.

Definieras man av sina handlingar eller av vad man heter eller kallas, det som syns på ytan? Om vi lämnar diskussionen om privatmoral därhän och applicerar frågan på organisationer och då kanske främst partier, hur ligger läget?

  • ”Hej, vi heter folkpartiet och vi ÄR liberaler, oavsett om Johan Pehrson föreslår onödiga inskränkningar i individens frihet eller inte”.
  • ”Hej, vi heter socialdemokraterna och vi ÄR demokratiska folkrörelsesocialister, oavsett om vi står för en tolv års lång medveten underfinansiering av offentlig sektor eller inte”.
  • ”Hej, vi heter Vänsterpartiet och en hel del av oss ÄR kommunister eller åtminstone vänstersocialister trots att vi bistår socialdemokraterna i ovan nämnda politik”.

OK, men om man aldrig avvek ens en tum från det man skrivit i sitt program så skulle inga kompromisser uppstå, inget parti skulle kunna kommunicera med det andra, right? Så är det nog. Men hur länge kan partiet ta den där extra långa omvägen som många gånger innebär att faktiskt gå bakåt utan att för den skull sluta vara det där man egentligen ÄR. Efter att under en lång tid harvat i verkligheten utan att komma framåt en tum och därmed befinna sig på mils avstånd från det man egentligen vill ha, anpassar man sig inte då? Blir man inte successivt det där nya, där man är och överger så smått det man heter för att snart heta något annat?

Strategi och att spela bollen där den ligger i all ära men vänsterpartiet är definitivt inte kommunistiskt och heller inte vänstersocialistiskt. En annan bisarr sak är att Kina fortfarande kallas för kommunistiskt, oavsett om man menar att kommunism är Stalins Ryssland, något som ännu inte skådats eller att det finns öar och tendenser till kommunism i dagens kapitalism så är Kina inte kommunistiskt, Kina är fascistiskt. Återstår att se vad Burstedt tycker om det.


About this entry