Revolutionär kommunikation

Torgmöten, flygbladsutdelning, offentliga debatter, medlemsmöten, diskussionskvällar, föredrag, debattartiklar och insändare. Om man är lite spexig så kanske t o m en militant aktion? Det här är de informationsspridande/opinionsbildande verktyg som står till buds idag. Och ingen av dom funkar. Längre.

Vänsterns reaktion på det misslyckade riksdagsvalet är att dra slutsatsen att vi måste ha mer av samma vara, att problemet skulle vara kvantitativt, inte kvalitativt.

Det finns många skäl till att betvivla en sådan hållning. Inte minst p g a den tabloidisering av informationshanteringen som sätter ribban för vilka typer av budskap som går att smälta i en värld där vi möts av signaler och budskap mest hela tiden.. För tänk dig själv, hur ofta får ett budskap i en tidning eller en reklam dig att ändra dig på ett fundamentalt sätt? Om du är som jag, så relativt sällan. Jag screenar information järnet och det som inte faller in i de intressekriterier jag medvetet och omedvetet sätter upp det trillar utanför. Så är nog ganska många medborgare idag.

Om det står några människor och håller ett torgmöte för en sak som jag inte bryr mig om eller som inte ingår i min referensram så är det knappast så att jag stannar och kollar in, skriver upp mig på informationsutskick eller kanske t o m går med i kampen, no way. Jag har tillräckligt mycket för mig för att jag inte ska kunna gå och hux flux självmant, utan långvarigt tjat från bekanta, engagera mig i ytterligare självförbrännande föreningsliv.

Alltså, det måste till nya kampformer som känns lockande för många arbetare samtidigt som det utgör en radikal förändringskraft, det ska visa att gemensamma insatser är vägen till att få ett bättre liv. Och det kan inte ske genom den typ av kommunikation som dominerar idag, där kommer vi aldrig att kunna kämpa mot de krafter som vill förvandla licenssmitning till den politiska huvudfrågan i en vecka. Inte en chans. Det finns fler reaktioner än ”Ja, men då kämpar vi ännu hårdare med torgmöten och debattartiklar då”, det är jag övertygad om. Ju mer jag ser på de traditionella formerna för politik desto mer inser jag att färre och färre bryr sig. Här tror jag att vad Marx kallar för den reella underordningen spelar en stor roll. Jag kommer in på det i nästa inlägg, då jag också kommer att diskutera om inte revolutionen är ett sådant kvalitativt annorlunda tillstånd att det är irrelevant om den föregås av en bred klassintressepolitik eller inte.

Om du inte redan sett det så resonerar Olle i Sthlm om besläktade dilemman i det här ypperliga inlägget.


About this entry