meto´d subst. ~en ~er: kapitel 6:syntes?

Hur ska vi se på reformer som LAS, 8-timmarsdagen, A-kassa, o s v? Är det delsegrar i kampen mot kapitalet eller är det mutor från kapitalet för att blidka arbetarklassen? Svaret på frågan är avgörande för hur vi ser på kampmetoden. Om man menar att det är delsegrar i kampen mot kapitalet så är det också logiskt att se fler delsegrar som kortsiktiga mål i kampen för att så småningom ringa in kapitalet tills det inte finns några fler eftergifter att göra. Ser man det istället som mutor från kapitalet så trycker man nog också på behovet av att rikta in stridsåtgärderna mot andra mål. Allt mutorna gör är att förvirra och söva arbetarklassen till att nöjt fokusera sig på den parlamentariska processen och avtalsrörelsen med dess förhandlingar, dess detaljfrågor och dess kompromisser.

Men, om den autonome å andra sidan är villig att erkänna att lika lön, kortare arbetstid, hög sysselsättning, höga bidragsnivåer och andra klassiska verktyg för socialdemokratin ger arbetarklassen en starkare plattform att stå på vilket ger gynnsammare möjligheter till den typen av uppror som verkligen attackerar kärnan, ja då har vi ett problem. Problem därför att då blir den autonome bara en annan form av socialdemokrat, åtminstone i faser av proletär reträtt, som vi upplever nu.

Men alla de nämnda reformer skulle också kunna vara ett symptom på kamp från golvet, en kamp som staten bara svarar på, i egenskap av intermediär mellan klasserna. Många våldsamma sammanstötningar mellan arbete och kapital skulle alltså kunna skapa chockvågor in i staten som i sin tur svarar med reformer som ökar arbetarklassens svängrum och frihet gentemot kapitalet. Men. Även om man ser saken på det sättet så får man svårt att värja sig mot utvecklingen i olika länder där liknande uppror har förekommit men där omfattningen på statens svar varit olikartade. Det har spelat roll om det är en Tage Erlander/Olof Palme som suttit vid makten eller om det varit De Gaulle. Båda har svarat på samma uppror men med olika intensitet. Vinsten skulle isåfall kunna sägas vara större om någon form av arbetarregering administrerar statens eftergifter vilket gör det mödan värt att satsa på statligt engagemang.

Samtidigt kan man spekulera i att arbetarrörelsens villighet att gå in i staten har förvandlat oss till remissyttrande byråkrater som i alla lägen hellre visar missnöje med pennan än med gatstenen. Därav den chockartade reaktionen på Göteborgskravallerna 2001 från i stort sett alla läger. ”Varför sätter dom sig inte i nämnderna om dom är så arga?” skulle kunna vara en hypotetisk ställd fråga som inte känns helt orealistisk. Italienarna må ha en mycket sämre offentlig sektor med allt vad det innebär av familjepolitiska och fördelningspolitiska missförhållanden, men dom ställer utan problem ett par miljoner människor på fötterna när det är dags att demonstrera (jaja, jag överdriver, men ni förstår). Deras uppror har aldrig tagit vägen genom staten och kan därför utgöra ett mycket mer systemkritiskt alternativ. Eller? Jag lär återkomma i frågan, är grymt ambivalent i mitt förhållande till det där.


About this entry