meto´d subst. ~en ~er: kapitel 5:autonomi

Kampen är alltså negativ. Det fina med den autonoma analysen är att den inte har några politiska program, inga ideologiska manifest som människor ska lära sig innantill och sen gå ut och proklamera. Autonomin utgår från vad arbetarklassen gör idag, av sig självt, inte vad den bör göra eller bör tycka. Det är en helt avgörande skillnad mellan den och andra marxistiska riktningar. Man utgår från arbetarens vilja att leva sitt liv och därmed ovilja att bli kapital, eller att underordna sig kapitalet, för att vara lite tydligare.

Föreställ dig arbetaren som jobbar på löpande bandet: Det finns alltid en del utrymme för arbetaren att inte uföra arbetsuppgiften lika effektivt som en maskin skulle göra det, det finns alltifrån mikropauser av olika slag till mer regelrätt maskning. När arbetaren tar sig den typen av friheter menar autonomisten att hon försöker kämpa sig till livsutrymme gentemot kapitalets maskinlika arbetstakt, hon kämpar för att hålla kvar vid sin mänsklighet och varken vill eller mäktar med att helt och hållet förvandlas till en apparat, ett objekt.

Det finns en massa ytterligare exempel på liknande mikrostrider som arbetare ger sig in i kontinuerligt på arbetsplatsen, dessa inkluderar:

  • att stjäla från jobbet (vilket kan ses som arbetarens sätt att återbörda det mervärde som hon själv producerat och sedan bestulits på),
  • ringa in sjuk fast man är frisk
  • sova på jobbet
  • dra ut på rasterna

Och givetvis många fler. Det är här någonstans som det blir intressant, i skärningspunkten mellan det man vet och det man inte vet. För att det står bortom rimliga tvivel att arbetare tar osynliga mikrostrider gentemot kapitalet på sina arbetsplatser, det har vi ingen anledning att betvivla (ni som arbetat med enklare kontorssysslor eller i industrin lär veta vad jag menar). Mellan den typen av handlingar som många gånger sker i det fördolda men också mer eller mindre omedvetet och ett formulerat motstånd som sker i samarbete med andra arbetare är det ett visst avstånd. Och för att bli effektivt måste kampen vara kollektiv, anställda på olika företag måste kommunicera med varandra och sprida upproret, hela industrier måste lamslås av arbetarnas egna revolutionära verksamhet. Några anteckningar om situationer som kan sägas befinna sig någonstans mittimellan generalstrejk och den där omedvetna slumrande kampen finns här i vad som är en av de mest inspirerande texter jag läst på temat.

Hur kan den slumrande revolutionen vakna till liv? Och när vi vaknar, hur ser vi till att inte somna in igen?

Mikrokampen mot kapitalet visar att också den vanliga arbetaren, som varken skolats av sossar i ABF, inte är med i facket, till vardags hänger med polare och ser på Idol och är fullständigt ointresserad av politik, också den arbetaren har revolutionär potential. Motståndet mot kapitalet är en ryggmärgsreflex som innerst inne blottlägger människans sociala och skapande natur, hennes direkta ovilja mot att reduceras till kapital. Det här synsättet ska ställas mot socialdemokratin och leninismen som båda utgår från en aktiv proletär (nåja) kärna som styr resten av den relativt passiva klassen i strategiska val och förhandlingar. Den typen av motstånd, menar de autonoma, sker med kapitalets logik, det är arbetsdelning av makt och kan aldrig utplåna kapitalismen eftersom kapitalismen är en social relation. Om motståndet reproducerar samma sociala relation (arbetsdelning, ledning) som man har föresatt sig att bekämpa så kan man aldrig vinna, man blir (eller är) istället en del av kapitalet, man blir kapitalets vänster som det så populärt benämns.

Fortsättning följer och då ska jag resonera om man ändå inte kan hitta godbitar hos de andra två metoderna och om man kan uppskatta båda bidrag till klasskampen och komma undan med det.


About this entry