Förhållningssätt: Antipatriarkat

Tar min andra detour från metodschemat och lägger ytterligare en pusselbit på plats till vad som är bloggens grundläggande manifest.

Marxistiska killar kan medge förekomsten av patriarkatet och i vissa fall anstränga sig personligen för att i mindre utsträckning förtrycka sina medmänniskor som är kvinnor medelst killgrupper och feministiska studier. Ett problem som marxister med profeministiska sympatier kan råka ut för och många gånger inte anstränger sig nämnvärt för att lösa är de teoretiska konflikter som uppstår i brytpunkten mellan en allvarligt menad feministisk samhällsanalys och en marxistisk dito. Det är svårt att se ett system varandes både en produkt av ett patriarkalt förtryck och ett kapitalistiskt. Radikalare varianter av feminismen gör ju anspråk på att svara på alla relevanta samhällsfenomen med en feministisk analys och marxister gör samma sak. Alltså: det krockar. Kan Marx och Andrea Dworkin ha rätt båda två, samtidigt?

Jag har alltid tyckt att det där är svårt. En marxist som skiter i feminismen kommer utan tvekan att kalla Dworkins underordning av klass till förmån för kön för en borgerlig agents teoretiserande i syfte att splittra arbetarklassen i två grupper. Radikalfeminister kan lika lätt kalla marxisten för en kvinnohatare som med sitt systemteoribygge osynliggör kvinnokampen och målar upp klass och specifikt klasskamp som den dynamik som formar världen. Båda kräver att den andre ska acceptera just sitt förtryck som alltings konstituerande kraft. Båda hävdar ofalsifierbara sannningar.

En lösning är ju att ta sig an en mindre radikal variant av feminismen än just radikalfeminism. En analys som inte säger sig ha alla svar, på det där charmigt ofalsifierbara sättet som marxister och radikalfeminister resonerar på. Saken är den att radikalfeminismen påminner så mycket i sin teoretiska uppbyggnad om just marxismen att det är svårt att inte lockas av dess rena filosofiska utseende och form. Den måste ju bara ha rätt, iallafall typ.

Mannen är fienden som måste utplånas som historisk gestaltning för att patriarkatet ska upphöra och när man så gör förgörs också kvinnan som gestaltning. Det är att vi överhuvudtaget har uppdelningen i kön som är problemet. Det hjälper inte att göra mannen snällare, det kan likställas med reformism inom kapitalismen, han måste, liksom kapitalismen, bort. Penetration är förtryck. Metoden är att kvinnor ska gå ihop, se varandra, organisera sig separatistiskt och kasta av sig självhatet och göra sig kvitt det från uppväxten betingade emotionella behovet av umgänge med män.

Som den materialist jag menar att jag är så söker jag efter materiella grunder till de förtryck som plågar mänskligheten och anser att det enbart finns två förtryck som har materiell grund av alla de som radas upp när PK-apparaturen slås på. Det ena är klassförtrycket och det andra är patriarkatet. Allt annat springer ur dessa två. Rasism är en fruktansvärd diskrimineringsform världen över, liksom homofobi, men jag vill för den skull inte ge dessa strukturer den tyngd som jag ger de två ovanstående, de är snarare utväxter på det enorma träd vars två ihopväxta rötter heter produktion och reproduktion. Alltså hur vi organiserar och har organiserat produktionen och reproduktionen är avgörande för människans liv och verklighet och det har varit orsaken till de förtryck som vi mött i historien.

Varför är det viktigt att göra en sådan åtskillnad? Därför att det påverkar metodvalet. Det är endast när vi attackerar kärnan som vi vinner mark, allt annat är kamp mot väderkvarnar. Det är därför autonoma marxister poängterar lönearbetet och undandragandet av arbetskraft åt kapitalet, det är en metod som i grunden skadar kapitalisternas möjlighet till förmering av kapital och därmed träffar kärnans ljuva klangbotten. Gör man samma sak med t ex rasismen så hittar man i min mening enbart en massa idéer om hudfärg och kultur som längst ner har sin orsak i materiella förhållanden sprungna ut feodala (korstågen) och kapitalistiska härskarklassers intressepolitik. Alltså hamnar vi förr eller senare i klasskategorin när vi undersöker den rasistiska strukturen, vilket gör att den inte riktigt kvalificerar. Nog om det.

En antipatriarkal kamp, om man som jag vill att analyserna av de två förtrycken ska agera dragkraft åt varandra och berika varandra, borde med samma logik hitta patriarkatets kärna och attackera den. Vad är då patriarkatets kärna? Jag har ju redan nämnt det så det blev väl knappast nån cliffhanger av rang, men jag gissar på reproduktionen. Det är den som män som utsugarkollektiv vill åt. Man vill ha pojkar för att få nya rekryter till manligheten och man vill ha flickor för att få nya reproduktionsobjekt. Reproduktion är ju inte enbart födsel utan också reparation och underhåll av redan befintliga män och det är nog så centralt.

Systemet hålls i schack genom parrelationellt våld, våldtäkter, fruktans begränsning av det offentliga rummet, sexualisering av det offentliga rummet, påförandet av könsroller och mycket mer, det kan sägas vara den överbyggnad, det lövverk som reser sig över reproduktionens infekterade rot.

Ok, men det ursprungliga problemet om två systemteorier som krigar om tolkningsföreträde, vad hände där? Ja alltså, jag är ju en ren amatörfilosof, så för mig är det inget problem att konstatera att båda teorierna är rimliga och att båda förtrycken i lika stor utsträckning är med och formar den värld som vi lever i. Att dom krockar gör inte mig så mycket, samtidigt som jag vet att många marxister på den senaste Ung Vänster-kongressen förde en hård kamp mot att anta en mer radikalfeministisk analys av just det skäl att det skulle hota Marx roll som innehavare av det yttersta tolkningsföreträdet i organisationen. Några bryr sig, det är tydligt.


About this entry