meto´d subst. ~en ~er: kapitel 4:autonomi

Den autonoma kritiken. Där leninisternas kritik av socialdemokratin kan sägas vara inom samma maxim, tar den autonoma kritiken avstamp i en helt annan syn på kampens form. Jag nämnde tidigare att leninisterna och sossarna förenas i att deras strävan är positiv, de är båda ute efter att ”bygga socialismen” och att ta kontroll över kapitalistiska institutioner. Skillnaden ligger bara i hur beredvillig man är att kompromissa för att nå dit och vilka medel som ses som schyssta. Alla partier till vänster om mitten som accepterar de borgerliga spelreglerna för hur demokrati går till bör nog kallas socialdemokratiska, oavsett vad dem själva kallar sig. Leninister är den utdöende form av antikapitalister som vill ta kontroll över stat och civilt samhälle medelst våld i ett svep.

Autonom metod är negativ, den beskriver en process där kampen måste formuleras mot något, inte för något. Striden är antikapitalistisk och den står, liksom de två övriga kusinerna anser, mellan arbete och kapital. Kampen kan enbart vara negativ, menar man, för att kapitalismen vida överstiger det teoretiska ramverk som sossar och leninister begränsat det till. Det är inte förvaltning eller ens en fråga om ägande, det är en social relation som går in i allt vi gör och är i den här världen. All den kamp som formuleras positivt blir i sin tur beroende av kapitalismens väloljade hjul och hjälper mer än stjälper det system som man föresatt sig att övervinna. De institutioner som ska tas över och förvaltas annorlunda är i grunden kapitalistiska och kan inte, likt Ringen (nördigt, men to the point), brukas till att göra gott (ja, helt fel ord, men ni förstår). De är för evigt förbundna med varuproduktion, lönearbete, mervärde och arbetsdelning.

Den socialdemokrati som ska leverera gratis tandvård åt folket måste också försäkra sig om att exportindustrin går för fulla varv och kan betala för kalaset. Det leninistiska parti som styr skutan måste själv disciplinera arbetarna att gå till jobbet för att producera det som behövs för statens och industrins överlevnad. Alla s k vänsterreformer du kan tänka dig blir i slutändan sätt att få maskineriets hjul att snurra effektivare och utan störningar. Autonoma marxister menar att antikapitalistiska kamp aldrig, oavsett hur många nyttigheter som kan fördelas rättvisare och bättre, kan vara oljan till maskineriet, den måste vara gruset.

Autonoma marxister med avknoppningar har i mitt tycke en bra analys av materialismen och då särskilt dess implikationer för den politiska metoden. Centralt är att arbetarklassen inte kan representeras. Första reaktionen hos en leninist på ett sådant påstående är oftast att: ”Åh, det där är ju bara en kvarleva från anarkismen och dess idealistiska, nästa moralistiska förhållningssätt till makt och underordning”. Det är möjligt att anarkismen påverkar, men likväl står påståendet om omöjligheten till representation på fast materialistisk grund.

Vi förutsätter att arbetarklassen är de 5 miljarder människor som verkligen måste slita för att överleva och som befinner sig nära avgrunden när oväntade utgifter seglar upp på horisonten alternativt ser avgrunden i vitögat varje sekund av sitt vakna liv. Dessa människors erfarenhet är fast förankrade i arbetslivet i den kapitalistiska varu- och tjänsteproduktionen, om det så är som tiggare, prostituerad, bilmekaniker eller call-centerslav. Om du lyfter ut en av dessa människor och placerar honom eller henne i ett annat materiellt sammanhang, t ex riksdagen eller fackföreningskansliet, så förändras den människan. Alltså kan inte proletariatet representeras, representationen förvandlar den valda proletären till något annat och erfarenheterna från det gamla livet förflyktigas. Det verkliga proletära motståndet mot kapitalismen kan alltså omöjligen förmedlas och måste ske hos de som är de faktiska proletärerna. ”Proletariatets frigörelse är dess eget verk” sa Marx, visst fan är det så.

Är långt ifrån färdig med autonomin, så fortsättning följer…


About this entry