Revolutionär optimism

Här kommer en annan av dessa i bloggens jungfrufärd centrala inlägg som definierar ramar för dess innehåll nu och i framtiden: Min syn på dagens materiella förutsättningar för kommunism.

Jag ser med stor optimism på den rationalisering och automatisering som vi idag är kapabla till och faktiskt också gör till verklighet i vårt kontemporära samhälle. Vi kommer inom kort att vara fullt kapabla till att avlägsna alla tråkiga, repetativa jobb från mänsklighetens börda. Maskiner kan ta vår plats i kassor, i städning, på kontor, i varuproduktion och i jordbruket. Det finns städrobotar numera, små söta saker som rullar omkring på golvet och dammsuger med sin egen metallkropp.

Kvar blir tjänsteproduktionen där människa-människakontakt är central och där vi troligtvis inte vill bli ersatta av maskiner. Sjuksköterskor, konstnärer, författare, dagispersonal, teknologer som gör maskiner, lärare och så vidare. När alla varor görs gratis av maskiner som ägs av alla (och inga företag försöker trycka ner varuprefernser ner i halsen på oss och därmed skapa överdrivet varubehov) så kan utförandet av dessa ovan nämnda yrken vara gratis också, baserat på frivillighet för att människor vill möta och hjälpa andra människor. Det här tror jag är det närmsta vi kan komma vad Marx menade när han pratade om att upphäva arbetsdelningen, vi behöver inte arbetsdela genom tvång längre eftersom vi tillsammans förfogar över en sådan stor robot- och maskinpark att allt ointressant arbete är avskaffat för människor.

Det här är något som aldrig kan ske inom kapitalismens ramar. Mänskligt arbete är det enda som kan skapa mervärde vilket kapitalismen behöver för att existera, hela dess incitamentsstruktur bygger på det. Maskiner kan bara skapa det värde som en människa har lagt in i den, den är summan av en massa dött arbete. I ett nytt samhälle däremot är det fritt fram eftersom det då inte handlar om att skapa ett mervärde, vem behöver det? I ett sådant samhälle blir det helt enkelt upp människorna själva att välja mellan

  • Att prioritera gemensamma resurser på att själva göra skitjobbet, t ex städa eller
  • Att lägga ner samma resurser på att utbilda en maskiningenjör, robotolog eller whatever och låta den konstruera en städrobot.

Det blir alltså ett val om hur man vill tillbringa sin tid och i det här fallet blir frågan: ska en av våra kompisar vara städare (alternativt: ska alla dela på städningen) eller ska en vara maskiningenjör?


About this entry