meto´d subst. ~en ~er: kapitel 3

Nästa fråga för socialdemokratin, eller snarare socialdemokraten som innerst inne är antikapitalist och jobbar på en jäääättelångsiktigt strategiskt mästerverk som en dag ska ros i hamn, blir: Hur långt kan jag ta kompromisserna med kapitalet i min strävan efter det ack så viktiga regeringsinnehavet utan att förlora siktet om det faktiska målet?

När arbetarrörelsens massparti har gått så långt åt höger som socialdemokratin har gjort under 90-talet som en reaktion på ändrade institutionella förhållanden, EU, borgerlig mediadominans som sätter dagordningen, o s v så händer något med gräsrötterna. Det är ett gummiband som kan töjjas en del men inte för alltid. Strategiska manövrar för att vinna centrala delar av den medelklass som nickar instämmande åt DN:s ledarsida sker på bekostnad av växande politikerförakt hos arbetar- och underklassen och när det sker finns många gånger ingen återvändo. När en hel grupp människor hamnar utanför den officiella politikens omfång; unga okvalificerade tjänstearbetare, nysvenskar i segregerade förortsområden eller trasproletärer, så stannar dom ute och återvänder inte. Det minskar omfånget och krymper högervänsterskalan men knappast åt vänster. Det här gör att sossarnas manövrar under 90-talet genererar mer av samma vara, det finns ett element av spårbundenhet i den typen av handlingar.

Sådana samband borde få den mest förhärdade sossestrateg att tänka om och kanske se mer nyanserat på frågan om regeringsinnehav, fördelar måste alltid vägas mot nackdelar, innehavet kanske skadar rörelsen mer än det gynnar när det sker under institutionella förhållanden som aldrig kan vridas till vänsterpolitik (normpolitik, mediasituation, allmänt opinonsläge, Lissabonprocessen, o s v). Så vadå, är det bättre att låta borgarpartierna ta över i sådana lägen och låta dom snabba på förfallet? Vet ej, men rörelsens förtroende skadas allvarligt om man förvaltar en nedmontering av bufferten mellan folket och avgrunden, hur mycket självförsvar det än är och hur sakta det än går.

Jag får nog skäl att återkomma till socialdemokratin men är klar för närvarande, snart blir det autonomt marxistisk kritik av rörelsen.


About this entry