meto´d subst. ~en ~er: kapitel 2

Ja, alltså socialdemokratin.

Centralt för denna strävan efter kontroll över strategiska samhällsinstitutioner är och har alltid varit facket. Det är facket som levererar dom där 30-35 procenten som utgör basen för sossarnas folkrörelsearbete. Det här sker genom att socialdemokratin betraktas som den politiska delen av facket som tar med sig löntagarnas intressen in i staten och öppnar upp också den arenan för förhandling med kapitalet, utöver den självklara arenan arbetsmarknaden.

Jag skrev i förra inlägget att just strategiskt tänkande är a och o för partiet, det är aldrig svårt att se en långsiktig strävan bakom socialdemokratiska regeringsbeslut, undantag finnes förstås. Jag vill ta fasta på den insikten och resonera om självständig arbetsplatskamp kontra centrala förhandlingar.

En vanlig kritik från den autonoma vänstern, rådskommunister, etc som riktas mot socialdemokratin är att man medvetet bakbinder lokala fackklubbar och därmed i alla lägen strävar efter att kväsa den stridsvilja som kan finnas på golvet i olika perioder. Vilda strejker är ju som bekant en no-no procedure i svenska arbetsmarknadsrelationer, en företeelse som inte ses med blida ögon i någondera läger. Varför?

Ja, fackrörelsen med massuppslutning i den arbetande befolkningen med tillhörande politisk gren i nästintill konstant regeringsställning är mycket mycket präglad av långsiktigt tänkande. Försiktiga och genomtänkta manövrar lagda av tänkarpannorna i headquarters är lag. ”The game is chess, it ain´t checkers” som Denzel säger i Training Day. Hotet om konflikt är mycket effektivare än att faktiskt gå i konflikt och tära på krigskistorna. Dessutom måste en general ha full kontroll över hela sin armé och kunna visa det i alla lägen för att motståndarna ska respektera han eller hennes vilja, enskilda plutoner kan inte göra små räder in på fiendeland utan lov, det undergräver generalens auktoritet. Kriget vinns genom att alla samlade plutoner underkastar sig en strategisk ledning som genomför beslut baserade på beräkningar, övervägningar och prognoser, inte på basis av ilska mot chefen för att han la på alla ett extraskift utan att fråga först. Endast genom sådana övningar kan fack och parti steg för steg ringa in kapitalet, ta eftergift på eftergift tills det inte har något mer att erbjuda och segern kan utropas.

Jag är fullt medveten om att det här är en nästintill i överkant välvillig syn på den etablerade arbetarrörelsen, jag är också fullt medveten om andra perspektiv på samma dilemma och kommer att diskutera dessa längre fram.

Det jag är så omåttligt nyfiken på är vilken förståelse sossarnas och fackets strateger och teoretiker hade om kapitalismen. Ta löntagarfonderna. För mig är det väldigt liten skillnad på vilka som styr företagen så länge företagen måste agera inom kapitalismens ramverk. ”Det är inte kapitalisten som styr kapitalet, det är kapitalet som styr kapitalisten”, som Marx sa. Samma sak gäller för s k arbetarkontrollerade företag. Dem har att välja på konkurrenskraftiga priser och varor eller att gå under, om konkurrenterna pressar sina löner genom nedskärningar eller tvingar sina anställda till högre arbetstakt för högre produktivitet, ja då måste fackets företag göra samma sak.

Förstod Meidner, fondernas far, detta? Om så, såg han det som en i raden av schackdrag gentemot kapitalets vita pjäser där motståndaren tvingades att deklarera ännu en bonde M.I.A? Eller hade man en långt banalare syn på kapitalismen där man bortsåg från kapitalet som social relation och fokuserade på enbart förvaltningen av densamma?

Fortsättning följer…


About this entry