Tredje och avslutande delen i gonzojournalisterna Mischa & Kolles skildring av Vänsterpartiets kongress i Norrköping som ägde rum 6-8 juni 2008.

Mischa & Kolle försov sig rejält på morgonen, relativt medvetet eftersom ungdomskadern hade lovat ta över krypskyttetjänstgöringen på förmiddagen. En annan rask ungkommunist lovade föra listan över fienden extra nitiskt i Kolles frånvaro och debatten som sådan sammanfattades krypterat via sms. Den ackumulerade room serviceräkningen på vakteläggsomelett och 100-årig Genever såg illavarslande ut och skickades vidare till partikansliet, bifogat med en uppmaning att lägga den ad acta.

Väl framme vid kongresshallen visade det sig att Panki ropat desperat efter klassfred som en framkomlig väg i byggandet av partiet, men stod förstås inte oemotsagd. Cheva tog replik och sa: ”Klassfred? Klassfred?! I hate the word, just as I hate kapitalet, all vägval vänster and thee!”. Applåderna tog aldrig slut från skaran av trogen kader, Cheva skulle leva för evigt.

Kongressen fortsatte med att debattera fildelningsfrågan och ungkadern hade redan fyllt ett helt A-4-ark i fiendelistan med kulturvetare som fortfarande trodde att det här var deras parti. Det var det såklart inte längre och när omröstningen väl kom igång visade sig majoriteten stå på det laglösa proletariatets sida.

Efter att samtliga motioner som behandlade förslaget om att beröva riksdagsledamöter och andra parlamentariskt förtroendevalda hela den utkomst som tillfallit genom uppdraget, sätta dem på gatan och ge dem ordentligt med stryk, fallit, så var det återigen dags för Mischa att entlediga vikarien och börja sikta at randoms med sitt sniper rifle. Vem skulle offras? Falice hade förbjudit alla attempts på Pankis liv, on pain of torture, så vem? Analysmannen tycktes ha lämnat byggnaden. Socionomvänstern satt och grinade i skamvrån. Solen verkade åter lysa på arbetarklassens eget parti. Eller?

Valet föll ån en gång på underhållningsutskottet. Denna gång hade denna, uppenbarligen hotfulla och underskattade fraktion, lejt en frikyrkokör med jihadtema. Mischa och Kolle rådgjorde snabbt med salens rättrogna. Man beslöt att återupprätta den gamla ansvarsposten för illegal och konspirativ verksamhet, och tog in hela underhållningsutskottet på förhör. Så! Enighet och kamratskap rådde åter i salen och partiet sjöng internationalen så rutorna skallrade och lokala kapitalistlakejer satte isteet i vrångstrupen, där de satt och drömde mardrömar om att tvingas sopa i sina egna konsultfirmor.

Eftersom motionen om att ta över hela det gamla industrilandskapet bifallits med acklamation redan under fredagen störtade partister ut ifrån kongresslokalen efter de sista tonerna ekat genom plenum för att ockupera, konfiskera och demolera. En del av Norrköping blev partiets men det fanns ett helt land att åter vinna.

————————————————————————————-

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, gonzo, Fear and Loathing

Dagens Konflikt: Petter om populism. Konflikt: Kim Muller om AMS nya chef.

Här fortsätter gonzojournalisterna Mischa & Kolle sin skildring av Vänsterpartiets kongress i Norrköping som ägde rum 6-8 juni 2008.

Partiets traditionella mottagning och gästabud ägde (såklart) rum i en fabrikskyrka. Denna byggnad uruppfördes på 1600-talet av en förlupen Malteserriddare gone rogue som använt sig av den vetenskapligt fastställda metoden sten, sax, påse för att utse platsen för sitt hemman. På 1800-talet ockuperades kyrkan av ett koppel anarkokommunistiska lösdrivare som sedan omskapade det till ett autonomt industrikollektiv. Man smällde upp fyra skorstenar, ett par brännugnar och ett ansenligt bibliotek, så var saken biff. Mischa och Kolle laddade upp med absint och mensurfäktning. När de anlände till kalaset och fick partiets traditionella välkomstdrink, en adrenalinspruta och ett kok stryk, infann sig en lagom proletär och framåtsträvande stämning. Mischa och Kolle lämnade sina vapen i garderoben och armbågade sig in med sitt följe, bestående av 40 gråterskor, jonglerande björnar och dvärgar samt tre gimps var som kunde lägga sig på marken vid behov, på det att Mischa och Kolle kunde begagna sig av deras kroppar och därmed inte smutsa ner sina kragstövlar.

Under utfordringen uppträdde en välkänd och tämligen självgod trubadur, som gärna framhävde sin egen exploaterade situation gentemot det kapitalstarka, allsmäktiga partiet samt de horder av förpubertala, joltcoladrickande rebellious subjects, formally known as ungdomar, som likt maktberusade Robin Hoods drar land och rike runt på elektroniskt vis och roffar åt sig av det svältande folkets egendom. Mischa och Kolle, som hade en avtalad tid för duell mot Panki, sa hövligt ”Peace be with you, idealist-gubbe, here comes our man” och gick för att spela sina roller i snällvänsterns ödesdrama.

Panki avväpnades rappt av Kolles värja men avbröts innan det karakteristiska K:et ristades in blusen, av Falice: ”Part, fools! Put up your swords; you know not what you do!” Falice, en mognare partimedlem än både Kolle och Mischa, kom för att upprätthålla freden. Det fanns en plan för att ta itu med socionomvänstern, men med metodiskt lugn: Kolles mistemper’d weapon hade ingen som helst del i ledningens plan och skulle veta hut!

Lätt nedstämda över att ha fallit på mållinjen i Pankifrågan gick Kolle och Mischa till baren. Prislistan blev en käftsmäll för mycket och de två värjartisterna gick ut för att deala till sig en flaska paint remover mot att lära ut lite organiseringstricks till trasproletariatet. Win-win, som borgarna säger.

Väl inne igen visade det sig med alltför stor tydlighet att fel generation agerat i underhållningsfrågan. Nu var det dansgolv, men inga dansrytmer fanns att tillgå, istället ett coverband som spelade, hör och häpna, rock. Let´s go ner på stan blev i dubbel bemärkelse en tydlig signal om att just det fick lov till att bli vår Plan B: No sleep til Usher.

Och vilken underbar Plan B det blev! Röhm´s, ett social grupp 3-hak i centrum med rimliga priser och dansgolv som discplinerats till tonerna av Timbaland fick bli skådeplats för moves som N-köping inte sett maken till sen De Geers odrägliga brat till barnbarn slog runt med Bellman. DJ:n var bra men kunde alltid bli bättre varpå Kolle drog kniv och la fram en låtlista med standardlåtar. Beslutet förankrades och K, M och ungdomskadern tog över dansgolvet. Under ständigt hot från bögknackarpatrullen tog klicken ut svängarna i dansstilar som på ett alldeles strålande vis utmanade den lokala heterosexualiteten. Men bråket uteblev och Kolles kniv fick lugnt fortsätta sin sömn i skidan.

Efter att Mischa administrerat en vända självkritik bland ungdomarna och utdelat hemläxor av typen ”Du ska starta en debatt i talarstolen och förlora” så var det dags för kamraterna att ge sig av till hotellen, plenum öppnades om endast fem timmar.

———————————————————————————–

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, gonzo, Fear and Loathing

Konflikt: Akuhujan. Dagens Konflikt, Herman med Boklådan.

Gonzojournalisterna Mischa & Kolle fick i uppdrag av Jordränta att täcka kongressen. Här kommer den första delen i deras reportageserie.

We were somewhere between the railway station and the congress hall when Mishas penicillinkur started to kick in. Det var dags för Partikongress under parollen ”Förnedring”, och Mischa och Kolle var givetvis på plats, beväpnade till tänderna med marxistiska slagord, hemgjorda vapen och borgerliga garderober.

Det första vi slogs av när Norrköpings stadssiluett kletades ut över näthinnorna är industrisvärmeriets hegemoniska position. De holländska imperialisterna som sög ut staden i 300 år visste vad de gjorde, det står klart redan efter några minuters promenad. Järnkatedraler med ståtliga skorstenar, exploaterade vattendrag med dammar som i tid och otid öppnas och stängs av stadens discplinerade partikader som tagit Mao på orden, Negri-teoretiker som demonstrerar utanför Arbetets museum med slagord om att institutionen har fastnat i en hopplöst daterad affirmativ hållning gentemot arbetarklasspositionen, osv. Vi befinner oss i vad som tydligt är det svenska proletariatets andliga hemvist!

Vägen till kongresshallen visade sig bli minst lika angenäm, kantad av monument till de 500 per år som blivit slaktade som svin (i industrin), samt röda rosetter runt varje stång för att likt Ariadne leda de rättrogna genom den labyrint som är Norrköpings centrum.

Vi installerades som brukligt på en balkong. Utan röst- och yttranderätt var vi hänvisade till att mobilisera folket på gatan samt småmord och militant körsång.

Principprogrammet var först ut och i och med detta, miljötänkets plats i partiets politik. ”Vi måste konsumera mindre och lära folket att tänka klimatsmart och avstå från det goda i livet”, menade en hippie och fortsatte sen att göra reklam för sina ekologiska tagelskjortor som av någon anledning inte fått tillstånd att säljas vid de övriga bokborden. Inlägget tvingade kamrat Cheva att replikera med:“thou consort’st with miljöpartiet?”. Hippien hördes sen mumla: ” Consort, what, dost thou make us minstrels?” men hade av Chevas iskalla uppsyn förvandlats till sten och fick sitta på avbytarbänken resten av kongressen. I övrigt flöt allt på och vi fick vår vilja igenom, så när som på några punkter. Att det kan ha berott på Mischas sniperrifle som tryggt vilade i hennes famn där på balkongen och Kolles noggrant nedtecknade fiendelista som fylldes ut för sisådär var tredje inlägg är bortom vår vetskap.

När vi ställt en pappfigur i Mischas ställe samt hängt geväret på denna gav vi oss iväg för en odyssé i industrilandskapet. Vid Arbetets museum slog det oss att hela området skulle förklaras tillhöra partiet så vi skrev en väggtidning som vi smetade upp över elskåp, väggavlar och dammar. Att vi sen skulle ”yrka in” det vi just beslutat under slasktratten ”Allmänna motioner” motion A86 Valkretsar, genomröstat under vapenhot, ja, det stod klart för oss från första början.

Då vi flanerade kring Norrköpings gator och torg la vi märke till att urinvånarna bar ett slags uniform; fotbollströjor i blått och gult. This calls for immediate discussion, slog Mischa och Kolle fast. Pöbelns fäbless för uniformklädsel tydde dels på en radikal kollektiv hållning, dels på ett slags konformitet. För att tydliggöra de reproducerande och konstituerande strukturer och stratan i denna komplexa fråga var vi tvungna att basgruppa med vår kamrat från fostringsanstalten, Carl-Wilhelm. Sagt och gjort. Vi bröt oss in på Arbetets museum, plundrade utställningen och beväpnade med varsin plogbill kuppade vi partiets presscenter. Efter att ha kopplat upp oss på satellitlänk kunde vi rådgöra med Carl-Wilhelm. ”Detta tyder på ett klassiskt socialgrupp 3-beteende” sa Carl-Wilhelm. ”Vad menar du?” sa Mischa och Kolle monotont, medan de unisont la huvudena på sned, som två pantomimartister on crack. ”Vi uppskattar inte ditt klassförakt. Art thou drawn among these heartless hinds?” Efter en sluten omröstning, och den ansenliga mängd tid en sådan process tar medelst satellitlänk kunde äntligen Mischa och Kolle stövla in i talarstolen, möta folkets jubel och fastställa ” The intergalactic jester proclaims this conformity factory closed!” I alla fall för kvällen. Nu var det dags för fest.

—————————————————————————–

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Kongress, gonzo, Fear and loathing

Läs också Dagens Konflikt.

Efter att ha lyssnat på en del inlägg i EU-frågan ser jag en tendens. Frågan om att tona ner kravet på utträde (eller för den delen förklara EU som en väg till socialismen motion B88 och B89) behandlas inte ur ett strategiskt perspektiv öht. EU-”förespråkarna” verkar inte alls fundera över värdet i att som ensamt riksdagsparti hålla kvar vid ett ställningstagande som återfinns hos breda befolkningsgrupper. Istället förespråkar man assimilation för att få vara med i riksdagsgänget, inte vara med i samma gäng som SD, vara med i den påstått EU-positivare Europavänstern, osv. Men argumentationen återfinns inte hos motståndarna heller, inte i den utsträckning jag skulle efterlysa. Frågan är strategisk, vi vet att EU är institutionaliserad högerpolitik, men är utträdeskravet bra att hålla kvar på agendan eller ej, det är frågan. Det är den såklart, men det är inte det som diskuteras.

Citatet:

“Ni kanske tycker att Norrbottensbänken är lite tyst, men vi går inte upp och surrar i onödan”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik

En långt ifrån heltäckande rapportserie från Vänsterpartiets kongress inleds härmed. Jag är inne och ute ur plenum så jag kommer långt ifrån att kommentera alla delar.

Partiprogrammet behandlas och har delats in i flera block. Efter det första blocket skedde omröstningar på en rad motioner och här ser vi en tendens. I de flesta fall har programkommitténs förslag gått igenom vilket inte är en alltför radikal revidering av den innestående versionen. Kommitténs förslag har generellt varit bättre än inkomna motioner så det känns helt ok.

Jag noterar dock att motion B10 föll, vilket är trist eftersom det var en förbättring av kommitténs förslag rörande analysen av ekologin och relationen till naturen. Motionen kritiserade den syn som fanns där människans relation till naturen presenteras som en separat relation, alltså en ekologistisk syn. B10 föreslåg istället en mer marxistisk analys av ekopolitiken där mellanmänskliga relationer ses som grunden för rovdriften av naturen, alltså kapitalism och patriarkat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik