I ungefär ett år har Vänsterpartister snackat om att “knacka dörr”. Det har blivit ett mantra. Och gott så, det är ingen dum idé alls. Självklart är det Etzler och boken “Trondheimsmodellen” som utgjort katalysator, “boken som förändrat ett parti” som Greider skrev i en kolumn för nån månad sen.

Men snack har förvandlats till verkstad, mer och mer för var månad som gått. Senast i Flamman rapporteras det om ett försök i Farsta och Örebro som verkat ha gått helt ok. Folk är glada, partiaktivisterna får pepp och budskapet sprids. Givetvis vore det fantastiskt om det här blev ett etablerat arbetssätt och inte bara en fluga, det är ju bara då som det verkliga utslaget kommer. I grunden måste Vänsterpartiet bli ett parti där fler gör konkreta insatser och viker tid åt sånt som inte är parlamentariskt (för det kan folk göra utan att blinka).

Henning Süssners kritik, som återfinns i artikeln, verkar gå ut på att Vänsterpartiet skulle dras åt höger eller i vart fall förlora visionerna när “lyssnandet” tar vid. Jag skulle säga att det snarare handlar om att konkretisera sin politik och bryta ner den i mindre bitar. Att vi nedprioriterar 6 timmars arbetsdag till förmån för andra krav kopplade till arbetstid och arbetsvillkor är ju helt enkelt en konsekvens av att fackets signaler tagits på större allvar, bättre det än att formulera radikala krav som isolerar oss från våra tänkta allierade.

Sen tycker jag fortfarande att det är lite roligt att det aldrig nämns i samband med dörrknackandet att sossarna gjort det i evigheter, det är alltså knappast en ny företeelse i svensk politik.

———————————————————————————-

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Aron Etzler, Flamman, dörrknackning, Vänsterpartiet

På Dagens Konflikt skriver Petter om LO:s senaste outande av borgare

Mp:s partistyrelse har efter helgen fattat beslut om att driva krav på obligatorisk a-kassa. Jag är så inte överraskad. Mp är ett lustigt hopkok av småföretagsvurmare, miljökämpar, decentralister och framförallt idealister. Man har en liberal världsbild med inslag av vänsteranalys och här är det framförallt den principorienterade idealismen som fått gehör.

OK, vi vill ju att alla ska ha en trygg bas att stå på när jobbet ryker, right? Så därför är det ju rimligt att vi behandlar arbetslöshetskassan som en allmänförsäkring, till för alla, obligatorisk för alla. Då får vi alla del av tryggheten och alla betalar. Men ack så fel det blir när man inte tar hänsyn till konflikten arbete-kapital. Skälet till att borgarna ville ha obligatorisk a-kassa är att medlemsdräneringen av facket ska fortsätta, vi ska frikoppla a-kassan från fackmedlemskap i ännu högre utsträckning och göra den senare överflödig. Facket försvagas och näringslivet vinner mark, i förhandlingar, på arbetsplatsen och i lönekuvertet. Att a-kassan också i fortsättningen är kopplad till facket (även om man kan välja alfakassan) är en förutsättning för en stark fackföreningsrörelse. Jag skulle hellre se att fackföreningsmedlemsskap var obligatoriskt för att få ut a-kassa och att a-kassan i större utsträckning kunde vara finansierad av medlemmarna själva (även om jag vet att det handlar om hutlösa summor). Staten är ett slagfält mellan klassintressen och därför blir arbetarrörelsen sårbar när den sätter för stor lit till statens institutioner. Vi måste stå starka även i politisk opposition.

Miljöpartiet har med all största sannolikhet inte tagit något av det här i beräkningarna utan tänker kort och gott att det är en bra princip att alla ska få samma grundtrygghet, säkrad till hundra procent av staten. På köpet får man till en liten borgarflirt och det är ju aldrig fel inför framtida förhandlingar.

Uppdaterat: Och här kommer bashen.

Intressant? Andra bloggar om: Miljöpartiet, idealism, a-kassan, alliansen

Det här är riktigt avskyvärt. För de som trodde, i Jurgen Habermas fotspår, att EU är eller kan bli en folkets union som motmakt mot ett övernationellt kapital, jobbar i allt snålare blåst. Visst, idealt sett är en övergång till en monetär och fiskal superstat ett naturligt drag för den statsinriktade arbetarrörelsen när nationalstatens vapen rostat och blivit slöa. Men, EU och dess företrädare har aldrig riktat sina blanka och ibland sylvassa vapen gentemot kapitalet, nej nej nej. Arsenalen står tvärtom i kapitalets tjänst gentemot EU:s arbetare. Som om inte dess utomparlamentariska makt räckte till ligger helt avgörande lagstiftning fast som berget, lagstiftning som syftar till att riva ner diverse välfärdsinstitutioner eller ”statliga ingrepp i den fria konkurrensen”. Marknadens osynliga hand; t ex kapitalflykt från högt skattetryck kompletteras alltså med statens synliga näve; t ex böter och skadestånd, i en vanligt förekommande symbios.

De moderata riksdagsmännen skriver upprört: ”Presstödet kan rent av ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution”. Nej! Är det sant! Det var det vidrigaste jag hört och måste omedelbart åtgärdas!

Svar till moddisarna: ”Presstödet kan rent av ha räddat förekomsten av en någorlunda fri press med en kritisk nyhetsvärdering. Därmed har den vulgära mediemonopolisering som t ex Australien fallit offer för, där folkvalda är beroende av Murdochs gunst för att öht stanna vid makten, mildrats”.

Skadeståndsmål parterna EU vs Svenska staten kommer att figurera ofta i media de kommande åren. Steg ett är att bli förbannad över den maktlöshet som följer i dess kölvatten. Steg två, i just detta fall, är att knäcka frågan om hur vi ska distribuera och få uppmärksamhet för kvalitativ och systemkritisk journalistik utan statligt stöd.

—————————————————————————————–

Konflikt: Redundans, Syrran och Petter uppdaterar.

Ibland dyker det upp skildringar av förtryck som känns så personliga och påtagliga att det effektivt bryter igenom den annars så verkningsfulla sköld man satt upp gentemot andras lidanden. Det här är en sådan.

Intressant! Andra bloggar om: Presstöd, Alliansen, samhälle, politik, Moderaterna, Kapital, EU, lagstiftning, skadestånd

Två stora ideologiska strömningar inom arbetarrörelsen, socialdemokratin och leninismen, har båda ett ytterst pragmatiskt sätt att se på tvång. Tvång är ok om det gagnar klassen. Feminismen, med sina många huvuden ser på saken med samma glasögon, tvång är ett steg på vägen mot patriarkatets slut. Hårt mot hårt, så spelas spelet.

Tänket: Människor under rådande förhållanden är irrationella och har inte tillgång till all relevant information för att klara av att göra informerade val. De är framförallt bundna till rådande strukturella förhållanden på ett sätt som gör att de flesta inte fixar att se helheten. Människor kan vändas till progressiva mål och rörelser, likväl som reaktionära. Det ideologiska svaret på deras behov är mångskiftande och klassen splittras lätt i delar med skenbart motstridiga intressen, övre och undre medelklass, kvalificerad och okvalificerad arbetskraft, svarta och vita, o s v.

In kommer den politiska styrningen. Ju fler områden som hamnar under en politiskt insatt och initierad ledning för arbetarklassen desto bättre materiella förhållanden kan det resultera i som sedan föder progressiva tankar och handlingar. En klassisk skiljelinje mellan Vänsterpartiet och sossarna är att sossarna gömmer undan de flesta värderingspolitiska frågor i valrörelsen och fokar på pengarna och tryggheten. Vänsterpartiet däremot sätter värderingsfrågorna högt eller högst upp; utrikespolitik, generös immigrationspolitik eller vad det nu kan röra sig om. Sossarna får mångdubbelt fler röster (förstås inte bara av den anledningen) och därmed för det allra mesta, makten och kan sen i smyg genomföra värderingsfrågorna som i månt och mycket delas med vänstern om än i mindre grad. Om den radikala värderingsagendan kommer ett steg på vägen mot att bryta ner hierarkier och förtryck mellan människor så mår vi generellt bättre (eftersom också förtryckaren nånstans lider av att förtrycka) och vi har skapat ett större utrymme för människors olikheter. Dock knappast genom att basunera ut budskapet på gator och torg.

Relationen till tvånget som medel diskuteras sällan, annat än av liberaler förstås och då i negativa ordalag. Ändå är det en helt avgörande del av den parlamentariska vänsterns politiska dagordning.

Motsättningen i vänsterlägret mellan de som vill gripa makten och göra institutionella förändringar och de som vill väcka mannen/kvinnan på gatan genom andra medel (utomparlamentariska, då) är förstås påtaglig och även fast de flesta menar att kampen måste föras på samtliga arenor så lutar alla åt det ena eller det andra hållet. Hur genomgripande har sossarnas långa regeringsinnehav verkat på den svenska medborgaren? Är det just för att vi i Sverige inte bara har en stadig tradition av delegering av makt (för vilka har inte det?) men också en ovanligt hög tilltro till dem vi delegerar makten till, som gör att reformer och framgångar kan rullas tillbaka utan att vi lyfter ett finger?

Socialismen har kanske inte satt sig djupare än att vi vinkar adjö till den så fort motståndarsidan “bjuder över” i en valrörelse.

———————————————————————————

Konfikt: Syrran, Petter, Vida Latina och Red Metal är uppdaterade och sätter tillsammans med mig punkt för konfliktslummern.

Intressant? Andra bloggar om: Tvång, progressivitet, staten, socialdemokraterna, Vänsterpartiet, utomparlamentarism, socialism, Alliansen

I en mycket intressant intervju med Tiina Rosenberg i veckans Arbetaren vädras återigen intersektionaliteten och konsekvenserna av att organisera individer som är skärningspunkter för identiteter av varierande materiell grund och politisk relevans, vilket vi förstås alla är. Var ska allianser byggas och vem ska känna solidaritet med vem?

Frågan är så pass central för vår rörelses framtid att vi borde diskutera det jämnt och ständigt. Som en bekant en gång sa: “Postmodernismen (alltså som i den postmoderna eran) har choppat upp subjekten, nästa fråga är hur vi kan hitta tillbaka och enas igen”.

Jaja, det var inte riktigt det jag ville diskutera, men gör det gärna senare vid tillfälle, utan snarast valet mellan att gå in i partistruktur eller förbli ett nätverk. Detta mot bakgrund av hur F! valde att agera och som intervjun med Tiina såklart delvis handlar om.

Inom den konventionella politiken och dess spelplan finns det idag väldigt lite utrymme för att bryta dels den blockindelning som är förhärskande och dels det mediautrymme som delges de etablerade partierna. Här är förstås det första mest relevant eftersom ett parti som bygger på en kollektivistisk/strukturell uppfattning om samhället men som ändå vägrar ta explicit ställning i klassfrågan (som ju blockindelning till syvende och sist bygger på) är dömt att genomskådas och därmed misslyckas.

Ett parti måste ta ställning till allt, även frågor som ligger utanför det man anser vara mest centralt. Det är här som partiets färg avslöjas, om inte förr och klarar därför inte av att bli den samlande kraften för den förtryckta grupp som representeras. Miljöpartiet då? Mm, miljöfrågan är enligt mig inte heller en tillräckligt enande grund för att bygga ett parti på men har lyckats slå sig in på vänsterhalvan genom att fånga upp alltifrån garderobsliberaler och hippies till ungdomar som inte gillar det politiska etablissemanget, tycker att Vänsterpartiet är för mycket Lenin och vill ha direktdemokrati. Märk väl “vänsterhalvan”, Mp har totalt misslyckats med att bli en samlande kraft för de som bryr sig om miljön oavsett politisk färg i övrigt, det är nämligen inte den enda fråga som miljövänner prioriterar.

I partiets ställe finns alternativet nätverk/förening/paraplyorganisation/lobbyverksamhet. Det gör sig, i mitt tycke, utmärkt för påverkansarbete som har en viss fråga i sikte. Ta vilka ni vill, ta Amnesty, SFS, Djurens Rätt, TCO, o s v - organisationer som säljer sig till det parti som ger bästa dealen. SFS kan säga: Vi representerar si och så många studenter och vi har dom här kraven, vilket parti är redo att uppfylla? Ju fler sådana organisationer ett parti går till mötes (med hedern och konsekvensen i behåll) desto fler röster får dom. Det gör också att organisationen som sådan slipper vänster/högerepitetet (även om det förekommer här också) och kan fokusera på sina frågor.

Ett feministiskt nätverk, landstäckande, med kampanjer före och kring valet men också annars, skulle kanske haft potentialen att göra kön till den samlande kraft som det kan vara, oavsett klass. Sen så skulle ju Vänsterhalvan vara de som svarade bäst på ett sådant nätverks utmaningar men nätverkets neutralitet i klassfrågan skulle kunna bibehållas i högre utsträckning och feminister som velar mellan blocken kanske hade gått till partiet som hamnade närmast optimum.

Men, i ett samhälle där politik fortfarande i de flestas ögon är parti, blir frestelsen för stor. Tryggad finansiering, direktinflytande i lagstiftning, en automatisk medverkan i alla relevanta debatter (ifall man kommer in i församlingarna), o s v. Pudelns kärna no doubt. Mot det ska ställas det i verkligheten större inflytande/legitimitet en utomparlamentarisk organisation kan få och hur mycket längre själva frågan har potential att nå utan partiets bojor.

Självklart är det här bara spekulationer och det som försvårar alla försök till en generaliserande analys är att en backlash redan var på gång i frågan om könsförtryck och kvinnors livsutrymme, alltså redan innan F! råkade illa ut i mediadrevet. Vi kan omöjligen isolera valresultatet från denna backlash, det här är enbart ett försök till en allmän diskussion i organisationsfrågan.

——————————————————————————————-

Konflikt: Syrran snackar flyktingpolitik, Petter fortsätter på Köpenhamntråden, Olle och Vida Latina om 8:e mars och så har Undertäcket återupptagit bloggarbetet, som den strejkbrytare han är. Anledningen: SUS är ockuperat och ordföranden bjuder enligt ryktet på kaffe och punsch.

Intressant? Andra bloggar om: Feministiskt Initiativ, organisering, klass, kön, politik, samhälle, Vänster, höger, nätverk, parti, Tiina Rosenberg, Arbetaren