Tredje och avslutande delen i gonzojournalisterna Mischa & Kolles skildring av Vänsterpartiets kongress i Norrköping som ägde rum 6-8 juni 2008.

Mischa & Kolle försov sig rejält på morgonen, relativt medvetet eftersom ungdomskadern hade lovat ta över krypskyttetjänstgöringen på förmiddagen. En annan rask ungkommunist lovade föra listan över fienden extra nitiskt i Kolles frånvaro och debatten som sådan sammanfattades krypterat via sms. Den ackumulerade room serviceräkningen på vakteläggsomelett och 100-årig Genever såg illavarslande ut och skickades vidare till partikansliet, bifogat med en uppmaning att lägga den ad acta.

Väl framme vid kongresshallen visade det sig att Panki ropat desperat efter klassfred som en framkomlig väg i byggandet av partiet, men stod förstås inte oemotsagd. Cheva tog replik och sa: ”Klassfred? Klassfred?! I hate the word, just as I hate kapitalet, all vägval vänster and thee!”. Applåderna tog aldrig slut från skaran av trogen kader, Cheva skulle leva för evigt.

Kongressen fortsatte med att debattera fildelningsfrågan och ungkadern hade redan fyllt ett helt A-4-ark i fiendelistan med kulturvetare som fortfarande trodde att det här var deras parti. Det var det såklart inte längre och när omröstningen väl kom igång visade sig majoriteten stå på det laglösa proletariatets sida.

Efter att samtliga motioner som behandlade förslaget om att beröva riksdagsledamöter och andra parlamentariskt förtroendevalda hela den utkomst som tillfallit genom uppdraget, sätta dem på gatan och ge dem ordentligt med stryk, fallit, så var det återigen dags för Mischa att entlediga vikarien och börja sikta at randoms med sitt sniper rifle. Vem skulle offras? Falice hade förbjudit alla attempts på Pankis liv, on pain of torture, så vem? Analysmannen tycktes ha lämnat byggnaden. Socionomvänstern satt och grinade i skamvrån. Solen verkade åter lysa på arbetarklassens eget parti. Eller?

Valet föll ån en gång på underhållningsutskottet. Denna gång hade denna, uppenbarligen hotfulla och underskattade fraktion, lejt en frikyrkokör med jihadtema. Mischa och Kolle rådgjorde snabbt med salens rättrogna. Man beslöt att återupprätta den gamla ansvarsposten för illegal och konspirativ verksamhet, och tog in hela underhållningsutskottet på förhör. Så! Enighet och kamratskap rådde åter i salen och partiet sjöng internationalen så rutorna skallrade och lokala kapitalistlakejer satte isteet i vrångstrupen, där de satt och drömde mardrömar om att tvingas sopa i sina egna konsultfirmor.

Eftersom motionen om att ta över hela det gamla industrilandskapet bifallits med acklamation redan under fredagen störtade partister ut ifrån kongresslokalen efter de sista tonerna ekat genom plenum för att ockupera, konfiskera och demolera. En del av Norrköping blev partiets men det fanns ett helt land att åter vinna.

————————————————————————————-

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, gonzo, Fear and Loathing

Dagens Konflikt: Petter om populism. Konflikt: Kim Muller om AMS nya chef.

Här fortsätter gonzojournalisterna Mischa & Kolle sin skildring av Vänsterpartiets kongress i Norrköping som ägde rum 6-8 juni 2008.

Partiets traditionella mottagning och gästabud ägde (såklart) rum i en fabrikskyrka. Denna byggnad uruppfördes på 1600-talet av en förlupen Malteserriddare gone rogue som använt sig av den vetenskapligt fastställda metoden sten, sax, påse för att utse platsen för sitt hemman. På 1800-talet ockuperades kyrkan av ett koppel anarkokommunistiska lösdrivare som sedan omskapade det till ett autonomt industrikollektiv. Man smällde upp fyra skorstenar, ett par brännugnar och ett ansenligt bibliotek, så var saken biff. Mischa och Kolle laddade upp med absint och mensurfäktning. När de anlände till kalaset och fick partiets traditionella välkomstdrink, en adrenalinspruta och ett kok stryk, infann sig en lagom proletär och framåtsträvande stämning. Mischa och Kolle lämnade sina vapen i garderoben och armbågade sig in med sitt följe, bestående av 40 gråterskor, jonglerande björnar och dvärgar samt tre gimps var som kunde lägga sig på marken vid behov, på det att Mischa och Kolle kunde begagna sig av deras kroppar och därmed inte smutsa ner sina kragstövlar.

Under utfordringen uppträdde en välkänd och tämligen självgod trubadur, som gärna framhävde sin egen exploaterade situation gentemot det kapitalstarka, allsmäktiga partiet samt de horder av förpubertala, joltcoladrickande rebellious subjects, formally known as ungdomar, som likt maktberusade Robin Hoods drar land och rike runt på elektroniskt vis och roffar åt sig av det svältande folkets egendom. Mischa och Kolle, som hade en avtalad tid för duell mot Panki, sa hövligt ”Peace be with you, idealist-gubbe, here comes our man” och gick för att spela sina roller i snällvänsterns ödesdrama.

Panki avväpnades rappt av Kolles värja men avbröts innan det karakteristiska K:et ristades in blusen, av Falice: ”Part, fools! Put up your swords; you know not what you do!” Falice, en mognare partimedlem än både Kolle och Mischa, kom för att upprätthålla freden. Det fanns en plan för att ta itu med socionomvänstern, men med metodiskt lugn: Kolles mistemper’d weapon hade ingen som helst del i ledningens plan och skulle veta hut!

Lätt nedstämda över att ha fallit på mållinjen i Pankifrågan gick Kolle och Mischa till baren. Prislistan blev en käftsmäll för mycket och de två värjartisterna gick ut för att deala till sig en flaska paint remover mot att lära ut lite organiseringstricks till trasproletariatet. Win-win, som borgarna säger.

Väl inne igen visade det sig med alltför stor tydlighet att fel generation agerat i underhållningsfrågan. Nu var det dansgolv, men inga dansrytmer fanns att tillgå, istället ett coverband som spelade, hör och häpna, rock. Let´s go ner på stan blev i dubbel bemärkelse en tydlig signal om att just det fick lov till att bli vår Plan B: No sleep til Usher.

Och vilken underbar Plan B det blev! Röhm´s, ett social grupp 3-hak i centrum med rimliga priser och dansgolv som discplinerats till tonerna av Timbaland fick bli skådeplats för moves som N-köping inte sett maken till sen De Geers odrägliga brat till barnbarn slog runt med Bellman. DJ:n var bra men kunde alltid bli bättre varpå Kolle drog kniv och la fram en låtlista med standardlåtar. Beslutet förankrades och K, M och ungdomskadern tog över dansgolvet. Under ständigt hot från bögknackarpatrullen tog klicken ut svängarna i dansstilar som på ett alldeles strålande vis utmanade den lokala heterosexualiteten. Men bråket uteblev och Kolles kniv fick lugnt fortsätta sin sömn i skidan.

Efter att Mischa administrerat en vända självkritik bland ungdomarna och utdelat hemläxor av typen ”Du ska starta en debatt i talarstolen och förlora” så var det dags för kamraterna att ge sig av till hotellen, plenum öppnades om endast fem timmar.

———————————————————————————–

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, gonzo, Fear and Loathing

Konflikt: Akuhujan. Dagens Konflikt, Herman med Boklådan.

Gonzojournalisterna Mischa & Kolle fick i uppdrag av Jordränta att täcka kongressen. Här kommer den första delen i deras reportageserie.

We were somewhere between the railway station and the congress hall when Mishas penicillinkur started to kick in. Det var dags för Partikongress under parollen ”Förnedring”, och Mischa och Kolle var givetvis på plats, beväpnade till tänderna med marxistiska slagord, hemgjorda vapen och borgerliga garderober.

Det första vi slogs av när Norrköpings stadssiluett kletades ut över näthinnorna är industrisvärmeriets hegemoniska position. De holländska imperialisterna som sög ut staden i 300 år visste vad de gjorde, det står klart redan efter några minuters promenad. Järnkatedraler med ståtliga skorstenar, exploaterade vattendrag med dammar som i tid och otid öppnas och stängs av stadens discplinerade partikader som tagit Mao på orden, Negri-teoretiker som demonstrerar utanför Arbetets museum med slagord om att institutionen har fastnat i en hopplöst daterad affirmativ hållning gentemot arbetarklasspositionen, osv. Vi befinner oss i vad som tydligt är det svenska proletariatets andliga hemvist!

Vägen till kongresshallen visade sig bli minst lika angenäm, kantad av monument till de 500 per år som blivit slaktade som svin (i industrin), samt röda rosetter runt varje stång för att likt Ariadne leda de rättrogna genom den labyrint som är Norrköpings centrum.

Vi installerades som brukligt på en balkong. Utan röst- och yttranderätt var vi hänvisade till att mobilisera folket på gatan samt småmord och militant körsång.

Principprogrammet var först ut och i och med detta, miljötänkets plats i partiets politik. ”Vi måste konsumera mindre och lära folket att tänka klimatsmart och avstå från det goda i livet”, menade en hippie och fortsatte sen att göra reklam för sina ekologiska tagelskjortor som av någon anledning inte fått tillstånd att säljas vid de övriga bokborden. Inlägget tvingade kamrat Cheva att replikera med:“thou consort’st with miljöpartiet?”. Hippien hördes sen mumla: ” Consort, what, dost thou make us minstrels?” men hade av Chevas iskalla uppsyn förvandlats till sten och fick sitta på avbytarbänken resten av kongressen. I övrigt flöt allt på och vi fick vår vilja igenom, så när som på några punkter. Att det kan ha berott på Mischas sniperrifle som tryggt vilade i hennes famn där på balkongen och Kolles noggrant nedtecknade fiendelista som fylldes ut för sisådär var tredje inlägg är bortom vår vetskap.

När vi ställt en pappfigur i Mischas ställe samt hängt geväret på denna gav vi oss iväg för en odyssé i industrilandskapet. Vid Arbetets museum slog det oss att hela området skulle förklaras tillhöra partiet så vi skrev en väggtidning som vi smetade upp över elskåp, väggavlar och dammar. Att vi sen skulle ”yrka in” det vi just beslutat under slasktratten ”Allmänna motioner” motion A86 Valkretsar, genomröstat under vapenhot, ja, det stod klart för oss från första början.

Då vi flanerade kring Norrköpings gator och torg la vi märke till att urinvånarna bar ett slags uniform; fotbollströjor i blått och gult. This calls for immediate discussion, slog Mischa och Kolle fast. Pöbelns fäbless för uniformklädsel tydde dels på en radikal kollektiv hållning, dels på ett slags konformitet. För att tydliggöra de reproducerande och konstituerande strukturer och stratan i denna komplexa fråga var vi tvungna att basgruppa med vår kamrat från fostringsanstalten, Carl-Wilhelm. Sagt och gjort. Vi bröt oss in på Arbetets museum, plundrade utställningen och beväpnade med varsin plogbill kuppade vi partiets presscenter. Efter att ha kopplat upp oss på satellitlänk kunde vi rådgöra med Carl-Wilhelm. ”Detta tyder på ett klassiskt socialgrupp 3-beteende” sa Carl-Wilhelm. ”Vad menar du?” sa Mischa och Kolle monotont, medan de unisont la huvudena på sned, som två pantomimartister on crack. ”Vi uppskattar inte ditt klassförakt. Art thou drawn among these heartless hinds?” Efter en sluten omröstning, och den ansenliga mängd tid en sådan process tar medelst satellitlänk kunde äntligen Mischa och Kolle stövla in i talarstolen, möta folkets jubel och fastställa ” The intergalactic jester proclaims this conformity factory closed!” I alla fall för kvällen. Nu var det dags för fest.

—————————————————————————–

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Kongress, gonzo, Fear and loathing

Läs också Dagens Konflikt.

Det blir en till lista, i väntan på Lukacskodens uppföljning. En lång en… Under den nylanserade kategorin Rim och reson ger jag och gästbloggaren Mia listan över:

SÄMSTA/ORIMLIGASTE POLITISKA AKTIONER NÅGONSIN

(Det går fett med troll i den här texten, vi ber om överseende för det)

• Salem 2007

Antifascister skärper klasskampen genom att rena två konformitetsfabriker, eller ”skolor”, i eld, varpå kapitalets trupper (brandkåren) rycker ut to the rescue. Men också där står folkmilisen trygg i sin övertygelse och låter stenar regna över Saurons egna, som tvingas till reträtt. One down, 11 000 kommunala barnfängelser to go och arbetarklassen flyttar fram sina positioner ännu en bit, på det till synes eviga slagfältet.

• Titanic 1912

En grupp unghinkar (sekelskiftets klämchecka namn för anarkister) förstör ekolodet på atlantångaren Titanic, för att skärpa klasskampen och förhindra en svensk braindrain till USA (med resonemanget om vi inte får behålla dom så ska ingen få dom). I processen går förmodligen fler resenärer tillhörande arbetarklassen under eftersom man fastnar på nedre däck och förenar sitt öde med skeppets. En representant beskriver händelsen i en intervju i Brand med orden ”Det är collateral va, nu blickar vi framåt”. I sin biografi tar Hinke Bergegren å sin rörelses vägnar åt sig äran för att med aktionen ha skapat det hårdnande klassklimat som ledde fram till det första världskriget, andra internationalens trolöshet mot huvudman och, målet som förstås aldrig föll ur sikte; 10-talets revolutionära våg.

• Björcken 2004

På nyårsafton försöker Uppsalas landshövding, moderaten Anders Björck, utropa sig själv till Guds smorde och Prince genom ett tyvärr något misslyckat kuppförsök. Då Björcken iakttar hur polisen hellre tittar på fyrverkerier än disciplinerar pöbeln som urinerar på slottet ser han sin chans. Efter att, i egenskap av landshövding och före detta minister, ha beordrat polisen till handling mot degenerering och dekadens valde den tämligen berusade Björcken att helt sonika slita omkull en konstapel i ett ädelt sista försök att utmana det svenska våldsmonopolet. Enligt polisen alltså. Och Expressen. Varför skulle de ljuga?

• Avregleringen av kreditmarknaden 1985

Kjell-Olov Feldts aktion mot arbetarrörelsen som egentligen skulle syfta till en småskalig hämnd för att partiet tvingat honom att baxa löntagarfonderna hela vägen till riksdagen 1982. En felräkning gjorde att aktionen snarare blev början till slutet på välfärdsstaten och att varje vald regering sen dess varit tvungen att springa till storfinansen och säga ”thank you sir, may I have another?”. Feldt själv fick gå några år senare (efter andra oförlåtliga aktioner - Nej, han lärde sig aldrig) och skrev under 90-talet en gråtmild självbiografi där han sida upp och sida ner bad om förlåtelse för sina hyss. Kronan på verket för den något splittrade politiske aktionsvirtuosen blev sedermera att byta partibok. Vilket han senare bad om ursäkt för, grinandes i tv-såpan Let´s Dance.

• Sverige Vakna! 2006

Nationalsocialistisk front visar var PR-skåpet ska stå. I sin ystra frikårsutstyrsel rykande färska från Punkt Shop och Överskottsbolaget slår NSF ett slag för nationalsocialismen och den ariska befrielsekampen. Antar vi. Det känns nämligen som om NSFs PR-experter inte riktigt lyckats förmedla det tydliga budskap vi vet att dessa hårdföra ynglingar vill lansera. Exakt vad det var Sverige skulle vakna upp till denna dag är oklart som fan. Kanske att det står en arisk folkmilis på en småländsk gräsmatta som bara dom får din röst kommer att spärra in grannens odrägliga veganungar? Har de tolv ss-männen vaknat ur sin dvala i sitt dragiga slott på den tjeckiska landsbygden? Är det äntligen bevisat att Gunde Svan är en reinkarnation av Reynard Heydrich? Kanske ville man bara markera närvaro som Hitler då han drog sin första repa på autobahn och glatt utropade – örn örn.

• Kupp mot konstitutionen 2008

En grupp vänsterbloggare bryter sig in på riksdagen en söndag och bränner svenska grundlagarna i en kakelugn. Man gör det i tron om att handlingen ska väcka folkets insikt i att det till syvende och sist handlar om formuleringar på en lunta papper som har mening endast om folket väljer att ge det mening, och att samtliga landets banker EGENTLIGEN är redo att plundras, samt att valresultatet 2006 EGENTLIGEN kan ogiltigförklaras av en nyinrättad folktribunal, bara folk vill. In i samma kakelugn åker också högersossen Jonas Morians hela (utskrivna) bloggproduktion, med ungefär samma motivering.

• Naziaktion mot Kulturen I Lund 2007

Avantgardet med analys inom naziströrelsen kollar i kalendern och menar samstämmigt att det nu äntligen är dags att damma av den modiga, riktiga nazismen från Hitlers glansdagar med sin civilisationskritik och rena ideal. Man väljer att en oktoberkväll slå till mot en utställning med ”degenererad sionistisk apvidrig konst” och förstöra samtliga utställningsobjekt med släggor och motorsågar. I ett pressmeddelande erkänner man att ”folket förmodligen inte är redo” men att “kampen mot all konst som inte avbildar klippor, berg, snö eller rakryggade valkyrior is on, motherfuckers”.

• Operation Latte Thunder 1999

Karlakarlarna i Project Mayhem aka Fight Club lyckas slå två flugor i en smäll - Destroy a piece of corporate art and trash a franchise coffee bar. Tyvärr blir man av med trokämpen Robert Paulsen som trots allt har ett namn i döden. Eventuella spår aktionen lämnade i klasskampen på mikro- och/eller makronivå står fortfarande höljt i dunkel. Men alla unga cyniska kommunistpojkar köpte sig omedelbart en brun skinnjacka när de lämnade biosalongen.

• Kårhusockupationen 1968

68-vänstern slår mot toppstyrning, parlamentarism och annat sattyg genom att – ockupera sitt eget hus. Till och med Palme tyckte att det var lamt. Hur som helst blev ockupationen födelsen för Stockholms universitets studentkårs egna hovnarr, kårpartiet Borgerliga Studenter Opposition ´68. Dessutom genomfördes en trevlig nostalgi – och solidaritetsockupation tidigare i år där dåvarande kårordförande bjöd på punsch till allas ära. Sägs det. Vi vet förstås ingenting, varken om trevligheter eller punsch. Tihi, leve det!

• Dracula 1455

Frihetskämpen och den store transsylvanske landsfadern slogs för protektionism och nationellt självbestämmande då han helt sonika tog med sig flera ton rumänsk mylla till London och köpte fastigheter på strategiska adresser för att… skapa arbetstillfällen för sina olydiga zigenare? Utvidga sitt rike på slug smuggelväg? Lämna stickspår och metkrokar till de brittiska imperialisterna som förföljde honom? Fan vet, men bra var det.

———————————————————————————————————-

Aktuellt på Konflikt: Slutstadium skriver om Salem

Intressant? Andra bloggar om: Listor, aktioner, Salem, Transsylvanien

Jag och Mia tröttnade på listor och har nu börjat skriva filmmanus i arbetarrörelsens tjänst…

…so, get this:

Vi gör en film, som får heta Lukacskoden eller Da Lukacs Code. Den ska handla om vad leninisterna har gjort med marxismen och vad man gjort med de texter som Marx skrev och som helt eller delvis motsäger mycket av Lenins tankar och idéer kring kapitalism, stat, parti och revolution.

EGENTLIGEN så skulle Marx ha gett över skrifterna till världsproletariatet men istället så lägger positivisten Engels (Petrus) beslag på materialet och förstör vad han tror är de enda upplagorna av nyckeltexter som Grundrisse och De Ekonomisk-filosofiska manuskripten. På Engels svek byggs en hel statsfilosofi med ledstjärnor som Lenin, Stalin, Mao och Castro, som alla, ENBART P G A felaktiga och ofullständiga tolkningar av Marx, konstruerar s k proletära diktaturer, toppstyrda, fula och deprimerande samhällen där människan är allt annat än befriad. Befrielsen, ligger i förståelsen av kommunismen som rörelse, en negation av kapitalet och varan, INTE den alternativa förvaltningsform av kapitalet som utvecklats i de s k realsocialistiska folkrepublikerna.

Detta vet Marx ättlingar och det sällskap som enbart kallas A priori som sedan Marx död svurit att försvara hans ätt och den SANNA tolkningen. Av rädsla för repressalier från de växande kommunist- och socialdemokratiska partierna i Europa och Ryssland går släkten underjord och förvarar de outgivna manuskripten (som man kopierat innan Engels skickade dom på en dejt med sin kakelugn) i ett hemligt bankvalv i London.

I början av 20-talet skriver den ungerska filosofen och historikern George Lukacs den banbrytande och kontroversiella titeln ”Historia och klassmedvetande”. En bok som tar itu med alienationens natur på ett sätt som Marx gör i texter som fortfarande ligger i bankvalvet!! Lukacs är givetvis en riddare av A priori och har fått ättlingarnas tillåtelse som första människa utanför släkten att se dessa manuskript. Reaktionen låter inte vänta på sig, den tredje internationalen blir rasande och sätter munkavle på Lukacs som lydigt låter sig hanteras. Han vet att han har gjort sitt och att andra kommer att ta vid.

Under åren har åtskilliga marxistiska författare och politiker innehaft rollen som A prioris stormästare. Bordiga, Pannekoek, Negri, Tronti, Johnson-Forresttendensen (sällskapet gjorde här ett undantag och tillät hela tendensen att leda, istället för som brukligt är, en person).

Mm, så alltså, filmen börjar med att Sven-Eric Liedman (spelad av Kalle Larsson och ifall han skulle tacka nej, Tom Hanks) blir kontaktad av den engelska marxisten och historikern E.P Thompson och ombedd att åka till London. Väl där visar det sig att Thompson blivit mördad av en fanatisk leninist, som bär blåställ around the clock och medvetet arbetar i dåliga arbetsställningar för att få arbetsskador som påminner honom om proletariatets umbäranden. Thompson var god nog att lämna en rad ledtrådar till Sven-Eric att följa, vilket han också gör med den engelska polisassistenten, en apolitisk socialliberal.

Ganska snabbt använder leninisterna sina etablerade nätverk inom den engelska administrationen till att efterlysa de två för mord och jakten är i gång.

Forts följer…

Intressant?

Händer på Konflikt: Akuhujan om Alliansens popularitetstapp, Slutstadium om budgetdebatt.