Det är väl få områden där den nyliberala logiken fått dominera så kraftigt som inom bostadspolitiken de senaste 20 åren. Visst, bruksvärdesprincipen ligger fortfarande till grund för hyressättningen men i allt väsentligt har staten kapitulerat från sitt ansvar på området. Sverige har inte sett en offensiv bostadspolitik sen miljonprogrammen på 60-talet och visst, den vågens bostadsbestånd räckte ett bra tag in på 80-talet i många kommuner. Men idag råder en oerhörd brist.

Det är bara det offentliga som har anledning att massproducera bostäder. Privata aktörer har egentligen enbart intresse av nyproduktion i expansiva regioner där bristen är tillräckligt stor för att inte kunna elimineras av ett eller två byggprojekt. Den stora bostadsbristen leder, trots bruksvärdesprincipen, till hyreshöjningar bortom skälighetens gränser. Många kommunala bostadsbolag lägger pengar på hög och låter hyresgästerna betala notan. Orimligt är bara förnamnet.

Vi kan, som nätverket jagvillhabostad.nu uttrycker sig i DN idag, rota omkring i detaljregler och förenkla både det ena och det andra, för att stimulera bostadsbyggandet, inget fel i det. Men till syvende och sidst handlar det om att marknaden måste bli mättad, av staten, för att maktförhållandet ska rättas till och priserna sjunka.

——————————————————————————–

Läs om medlemsnytta inom arbetarrörelsens organisationer på Dagens Konflikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bostadspolitik, jagvillhabostad.nu, staten, samhälle, politik, marknad

TIdigt i vårdstrejkens ansträngningar var det mesta frid och fröjd. Visst, SKL hävdade att strejken var samhällsfarlig men i den breda opinionen fanns ett stort stöd för syrrorna och deras kamp. Men, ju längre tid det tar desto jobbigare blir det att hålla ut i opinionen. Det är vården vi talar om här, en bransch där människors välfärd står på spel, så självklart kommer kvällstidningarna och DN:s ledare att gnälla om lidande och uteblivna operationer i sina försök att demoralisera de strejkande sjuksköterskorna, det hör till spelet. Det var givet att arbetsgivarna skulle hålla ut och hoppas på att opinionen vänder, det är inte en farlig strejk om inte någonting sätts på spel och vårdyrkena skulle med DN:s logik aldrig kunna strejka på riktigt.

Men nu gör man det och med besked. Nya varsel lades bara för några dagar sedan och det är fortfarande game on, strejken kostar massor i kassan och medlemmarna med sin ledning hoppas innerligt att det kommer vara värt det. Som by-stander har du ett större ansvar än i andra branschers strejker; det är viktigt att vi alla fortsätter att sluta upp bakom de strejkande eftersom den här striden avgörs lika mycket i opinionen som i den omedelbara konflikten mellan arbete och landstingskapital. Sist men inte minst så måste strejken, precis som Henrik Mellström skrev i Arbetaren, bli politisk för att lyckas. Landstingens svältkost är en discplinerande faktor för arbetsgivaren och på sikt måste hela den nyliberala regimen över den offentliga sektorn skakas sönder och ersättas. Vårdstrejken kan vara startskottet.

———————————————————————————–

På Dagens Konflikt: Theo bryter ner argumenten för Vårdvalsreformen piece by piece.

Intressant? Mhm… Läs även andra bloggares åsikter om Vårdstrejken, SKL, samhälle, politik, Dagens Konflikt

Under också de värsta formerna av förtryck finns öar av frihet, andrum för de hugade och de desperata. I 1984 finns slummen där prolerna bor och där inga kameror ser vad du gör, i Matrix finns Zion och i Rom fanns katakomberna dit de kristna flydde undan förföljelserna. När Robert Nozick skulle “testa” Marx teorier i sitt portalverk Anarki, Stat och Utopi så valde han att göra det genom att fråga sig själv: “Kan individen fly från kapitalismen och leva ett liv utanför?”, en fråga han i sin okunnighet besvarade jakande vilket fick honom att tro sig ha motbevisat Marx.

På 70-talet hade vi ett socialbidragssystem som enligt utsago från föräldragenerationen fungerade som medborgarlön plus påförd skam då förstås, för den som brydde sig. Idag har vi färre öar av frihet, alltså frihet från att varje dag behöva arbeta och vara lönsamma eller friheten i att få något utan motprestation, typ kollektivtrafik eller sjukvård. Eftersom arbetslösheten eller för den delen antalet sjukdagar aldrig har varit orsakad av den här typen av välfärdssystem eller väl utbyggda offentliga tjänster utan av makroekonomiska mekanismer respektive stressig och tung arbetsmiljö så är det extra tragiskt att den argumentationen återkommer vid varje ny reform som syftar till att slå igen fällan ytterligare en bit. Ingen får undkomma systemet, alla ska arbeta.

När industrikapitalismen tog sina första steg i Europa dök det upp lagar mot lösdriveri. Det av kapitalet rationaliserade jordbruket hade lämnat merparten av arbetskraften obsolet i det gamla samhället och skulle nu forslas in till städerna och industrierna. Problemet var att så många fullständigt avskydde tanken på att stå inne i en sotig fabrik under 12 av dygnets timmar varför stråtröveri, tjyvjakt eller andra friare former av levebröd framstod som ytterst attraktiva. Lösningen blev alltså att förbjuda arbetare att gå omkring på landsbygden utan hemadress eller levebröd och redan här påbörjade alltså fällan sin process att stängas helt och fullt. Kan bara tillägga att de som fängslades för att bryta mot lösdriverilagen skickades in till städerna för tvångsarbete och sen var man fast.

Det är 200 år senare och i dagens DN kan vi läsa om de allra senaste millimetrarna vi blivit berövade. Ännu ett fält där åtminstone den av jobbet sönderstressade, psykiskt eller fysiskt trasade människan kunde säga “Aaaahhh, va skönt, nu får jag koppla av, fundera på vad jag vill och hur jag ska kunna må bättre och bli aktiv igen, komma ut ur de onda cirklarna och framförallt: bestämma över min egen tid utan motprestation och bestämma själv hur min rehabilitering ska gå till” - är borta. Och vi, vi är ännu lite ofriare.

————————————————————————————–

På Konflikt har vi blivit utmanade av Red Metal och jag är i färd med att skriva ett känsligt svar, kommer inom kort. Annars är det: Syrran om grundläggande rättigheter i vad som åtminstone på papperet är en rättsstat, Petter som snöat in på studentpolitik och Vida Latina som besvarar sagda utmaning.

Och förresten: Word!

Intressant? Andra bloggar om: Frihet, sjukskrivningar, försäkringskassan, välfärd, politik, samhälle

När jag kom ner till tvättstugan för bara några timmar sedan möttes jag av en handskriven lapp som låg placerad intill tumlaren. Texten löd:

• Till dig som tvättar spik. Glöm inte spikarna i maskinen när du är klar. Tack!

Den kan gott och väl lämnas okommenterad.

Jag är fascinerad över vad som kommer att hända i Vatikanen med Schweizergardets potentiella uppror, alltid varit svag för katoliscismens FBI. 500 år firade dom 2006, why wasn´t I informed? Det är troligtvis en av de sista enklaverna av ren och skär Tolkiesque fantasy som vi har kvar in i det 21 århundradet, savour it!

Sist men inte minst, min kamrat Hobohell på nystartade bloggen Red Metal skriver intressant om sina jobbupplevelser som timanställd och nybliven innehavare av en fast tjänst på halvtid. Visste du att lönearbete för det allra mesta inte tillfredställer dina behov utan närmast dränerar dig på glöd? Inte? Kolla texten då…

Andra bloggar om: Schweizergardet, arbete, spik, vardag

Oerhört fascinerande läsning i DN daterat igårkväll, dan före dan före dopparedan. Division 4 Norra, hockey, män. Enligt vinklingen i DN är fyran ett slagfält, våldet spelar större roll än spelet och medelålders män får sina kickar serverade genom att slåss och emellanåt jaga lite puck, skrinna och skälla på domarn, alternativt skicka hired thugs på domarns familj.

Dels får jag starka Fight Club-associationer men jag drar mig också till minnes en av mina barndomshoneys till dataspel, nämligen Speedball 2. Konceptet bakom Speedball var hämtat från Rollerball, en av de riktigt bra hollywoodeska 70-talsdystopierna med bl a James Caan i en central roll. Amerikansk fotboll är ersatt av snubbar i järnrustning och rullskridskor som spelar i en velodrom istället för en kvadratisk plan. Maktens behov av gladiatorliknande aktiviteter för att dimma folkets tankeverksamhet har stärkts under det upplysta envälde som samhället har att deala med och Rollerball tillgodoser stimuli för populi, Rome style.

Vet inte om ni minns för några år sen då det var lite hysteri kring män som hängde i hejarklackar och fick sina kickar i läktarvåldets komplexa stöveltramp, men som på veckorna jobbade på Ernst & Young och uppfostrade barn på kvällarna.

Jag har verkligen ingen poäng med allt det här uppradandet förutom att det alltid verkar finnas områden för den här typen av manlighetens yttersta bastiljoner. De som får den manliga äran att vara krigare istället för kontorsslavar. Att joina ett lag och vara backad av blodslojalitet mot andra män, det är broderskapets finest hour - “What we do in life, echoes in eternity” skriker männen innan matchstart för att sen se barbarerna på andra sidan isen i vitögat. Antingen så kommer vi att kliva över deras kroppar eller dom över våra, striden är central. Segern en bonus.

Och vad tycker jag? För er som läst om mina fetischer här i högerspalten så är det redan känt att jag är lite svag för arméestetik och tankar om uppoffring, enade fronter och långa marcher. Det slår mig dock att det som eftersöks av dessa män är något annat än vad jag suktar efter i min sönderfetischiserade verklighetsuppfattning. Jag vill känna historiens vingslag fläkta längs ryggraden, vara en del av ett uniformhav på flera tusen och inta städer i det stora slaget mot borgarklassen vid mänsklighetens turningpoint. Hanson Brothers vill åt det råa, det fysiska och det adrenalinpumpande. Bah, säger jag, trist. Var aldrig en högstadiethug och vill inte vara det nu heller. Kollektivism, bra. Manlighet, dåligt.

Intressant? Andra bloggar om: Manlighet, Fight Club, Rollerball, Speedball, Hockey, Division 4, Hanson Brothers, Våld, Soldat, Armé, Kollektiv, James Caan, Swedish Iron League