Efter att ha lyssnat på en del inlägg i EU-frågan ser jag en tendens. Frågan om att tona ner kravet på utträde (eller för den delen förklara EU som en väg till socialismen motion B88 och B89) behandlas inte ur ett strategiskt perspektiv öht. EU-”förespråkarna” verkar inte alls fundera över värdet i att som ensamt riksdagsparti hålla kvar vid ett ställningstagande som återfinns hos breda befolkningsgrupper. Istället förespråkar man assimilation för att få vara med i riksdagsgänget, inte vara med i samma gäng som SD, vara med i den påstått EU-positivare Europavänstern, osv. Men argumentationen återfinns inte hos motståndarna heller, inte i den utsträckning jag skulle efterlysa. Frågan är strategisk, vi vet att EU är institutionaliserad högerpolitik, men är utträdeskravet bra att hålla kvar på agendan eller ej, det är frågan. Det är den såklart, men det är inte det som diskuteras.

Citatet:

“Ni kanske tycker att Norrbottensbänken är lite tyst, men vi går inte upp och surrar i onödan”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik

En långt ifrån heltäckande rapportserie från Vänsterpartiets kongress inleds härmed. Jag är inne och ute ur plenum så jag kommer långt ifrån att kommentera alla delar.

Partiprogrammet behandlas och har delats in i flera block. Efter det första blocket skedde omröstningar på en rad motioner och här ser vi en tendens. I de flesta fall har programkommitténs förslag gått igenom vilket inte är en alltför radikal revidering av den innestående versionen. Kommitténs förslag har generellt varit bättre än inkomna motioner så det känns helt ok.

Jag noterar dock att motion B10 föll, vilket är trist eftersom det var en förbättring av kommitténs förslag rörande analysen av ekologin och relationen till naturen. Motionen kritiserade den syn som fanns där människans relation till naturen presenteras som en separat relation, alltså en ekologistisk syn. B10 föreslåg istället en mer marxistisk analys av ekopolitiken där mellanmänskliga relationer ses som grunden för rovdriften av naturen, alltså kapitalism och patriarkat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, kongress, samhälle, politik

Känner spontant att en röst saknas i debatten rörande utnämningspolitiken som senast aktualiserats med Odenbergs tillsättning som generaldirektör för Svenska Kraftnät. Visst ska vi kritisera högerregeringen för att bryta med de löften som utlovats i valkampanjen, ingen tvekan om saken. Bara inte sossarna i all sin indignation över läget går och lovar bort sin egen utnämningspolitik, det vore ett stort misstag. Utnämningsmakten är inte att leka med, det är ett politiskt verktyg som alla andra som kommer med regeringsställningen och bör utnyttjas till max. Politik förs i alla de organ dit regeringen utser kandidater och en tro på kompetens före politisk hemvist som riktmärke för utnämningspolitiken är naiv liberalism at its finest.

Men det här är ännu ett område där arbetarrörelsen inte är intellektuellt modig nog att försvara sina egna rutiner och maktmetoder. Kritik bör och har utdelats för att borgarna skönmålade sina egna då framtida tillvägagångssätt för rekrytering i valrörelsen, men inte för viljan att sätta sina egna på centrala poster, det vill ju rimligtvis arbetarrörelsen också.

Intressant? Andra bloggar om: Alliansen, utnämningspolitik, Odenberg

Jag erkänner villigt att jag har ett andligt behov, om än vildvuxet och svårtämjt.

Behovet gör sig påmint med jämna mellanrum, framprovocerat många gånger av populärkulturella trosskildringar, gärna fetischiserande med symboler, kollektivism och underkastelse. Jag menar, utöver svaret på existensens svåraste frågor tillkommer dessutom en estetisk livsstilism och ett socialt sammanhang. Blir det bättre?

Ja, det blir det, inser jag snart och går vidare tills nästa flodvåg av andliga behov slår mig till marken, några månader senare.

Så vitt jag minns började resan 2002 när jag i ett helt år ägnade mycket av läsutrymmet åt zenbuddistisk litteratur. Enklare introduktionsskrifter blandades med urgamla samlingsverk för koans, zengåtor. Men ack, att läsa och odla en andlig disciplin i ensamhet är en utmaning som jag till slut föll inför, efter ett år av daglig meditation och idoga försök till att på riktigt leva i nuet.

Det finns ett budskap och en andlig praxis som återkommer när man undersöker de stora religionerna lite närmare; Förnekelse av köttets begär ger utrymme för andens utveckling, de två slåss om utrymmet inom ramen för det mänskliga. Jag skriver medvetet ”ger utrymme för” eftersom det på intet sätt är en garant för en andlig utveckling. Min ingång är förstås meditationen och ambitionen att vara närvarande i alla handlingar, i varje sekund, att känna sig delaktig i omvärlden och inte slösa bort den med flyktiga tankar och bryderier. Hur ofta är du i världen utan tanken och språkets raster? Sällan, misstänker jag. Människor som spelar musik tillsammans talar ofta uppskattande om den samhörighet och total hängivelse åt sysslan som upplevelsen tillhandahåller, total koncentration och en känsla av att just då slippa vara en isolerad atom. Musikanterna tangerar förstås upplysning i det ögonblicket och sen vid spelningens/repets slut, försvinner det igen. “Don´t squander time, for it is the stuff life is made of”, står att läsa på en av bomullsplantagernas statyer i Borta med Vinden. Det kunde inte vara mer sant.

Nu senast, för att återgå till behovet, var det Da Vincikoden (filmen, iddes inte läsa boken) som provocerade fram tankarna om något större. Silas, munken som är redo att tillgripa alla nödvändiga medel för att tjäna sin herre och i längden försvara kyrkans fortbestånd, är totalt hängiven. Och jag blir impad. Samtidigt som jag ser med all önskvärd tydlighet hur dåligt han mår och hur tärd han är, interiört och exteriört (det senare p g a den köttsförnekande praxisen inom Opus Dei med Cilice och Discipline). Den katolska hardcorevarianten är en andlig återvändsgränd då subjektet upphöjer lidandet till mål istället för att som i zen, kämpa för att upphäva detsamma.

Men när det äkta andliga arbetet känns för svårt och för krävande, känns tillflykt till symbolernas värld så mycket enklare och attraktivare. Tänk att få sitta med ett snyggt radband i en gigantisk katedral och bara ångra, eller ännu hellre, bo i en cell och gissla sin kropp för att komma närmare Jesu lidande. Mmm, enkla men ack så “lockande” utvägar när vardagen inte är nog.

—————————————————————————————-

Konflikt: Kolla in Syrrans två senaste, Deportation Air och om erkännande under tortyr. Petter berättar om en jävligt fyndig kampanj kring hushållsnära tjänster och Olle om vad man kan trolla med i programmet Paint.

Intressant! Andra bloggar om: Andlighet, religion, Da Vincikoden, Opus Dei, Katolska kyrkan, Zen, Buddism, Koan, Meditation, Disciplin

Petter har utmanat mig liksom resten av Konfliktkollektivet på bok. Man är ju fan inte den som är den, så nu kör vi.

På rean har jag köpt:

Nada. Men strax innan köpte jag “Preussiska Anarkister - Ernst Jynger och hans krets under Weimarrepublikens krisår” för att göra en nyläsning av den. Förra gången jag läste den, våren 2005, var det mest av nyfikenhet inför den “radikalkonservativa” strömningen på 20- och 30-talet. Här i bloggosfären har jag sedermera lärt mig att många antikapitalister gör intressanta tolkningar av karln och naturligtvis tvingades jag till att ge mig i kast med den ånyo. Jag är inte färdig, men det finns helt klart ett par aspekter av hans tankegångar som fascinerar mig, men då gör jag en generös tolkning och bortser från sånt som uppenbart signalerar ohämmad elitism eller omskriven fascism.

Centrala verk i mina yngre dar (med vilket jag menar 20-23årsåldern):

• John Pilger - Den dolda dagordningen
• Milan Rai - Noam Chomsky, en politisk biografi
• Mikael Nyberg - Kapitalet.se
• Hunter S Thompson - Fear and Loathing: On the Campaign Trail

Och ännu yngre (med vilket jag menar 17-19):

• Robert Nozick - Anarki, Stat och Utopi

Centrala verk i dagsläget:

Svårare att svara på, definitivt. Läser allt färre böcker som inte är kurslitteratur, finns inte tid speciellt ofta och det jag läst på senare tid förtjänar inte etiketten “centrala verk”. Om jag krystar fram ett par så blir det:

• Carl von Clausewitz - Om Kriget
• Sun Tzu - Krigskonsten

Båda för att dom gett mig mycket på ett personligt plan och i min politiska praktik.

• Isaac Asimov - I, Robot
• Salman Rushdie - Satansverserna

Den senare läste jag för riktigt länge sen och därför kvalificerar den inte riktigt, dock är den fortfarande min favoritroman alla kategorier. För politisk teori läser jag gärna riff-raff även om jag tycker att mycket inte berör mig så finns det riktiga juveler därimellan, särskilt när redaktionsmedlemmarna själva skriver (till skillnad från när dom publicerar glömda Bordigatexter och annat astråkigt).

—————————————————————————————-

Syrran och Red Metal svarar också på bokutmaningen (Syrran med den skitsnygga inläggstiteln “Konfliktad bokutmaning”) och Undertäcket går i bloggstrejk pga Köpenhamn och bristande infrastruktur. Konflikten lever.

Intressant? Andra bloggar om: Litteratur, läsning, politik, samhälle, bokrea, Riff-Raff, Sun Tzu, Carl von Clausewitz