Känner spontant att en röst saknas i debatten rörande utnämningspolitiken som senast aktualiserats med Odenbergs tillsättning som generaldirektör för Svenska Kraftnät. Visst ska vi kritisera högerregeringen för att bryta med de löften som utlovats i valkampanjen, ingen tvekan om saken. Bara inte sossarna i all sin indignation över läget går och lovar bort sin egen utnämningspolitik, det vore ett stort misstag. Utnämningsmakten är inte att leka med, det är ett politiskt verktyg som alla andra som kommer med regeringsställningen och bör utnyttjas till max. Politik förs i alla de organ dit regeringen utser kandidater och en tro på kompetens före politisk hemvist som riktmärke för utnämningspolitiken är naiv liberalism at its finest.

Men det här är ännu ett område där arbetarrörelsen inte är intellektuellt modig nog att försvara sina egna rutiner och maktmetoder. Kritik bör och har utdelats för att borgarna skönmålade sina egna då framtida tillvägagångssätt för rekrytering i valrörelsen, men inte för viljan att sätta sina egna på centrala poster, det vill ju rimligtvis arbetarrörelsen också.

Intressant? Andra bloggar om: Alliansen, utnämningspolitik, Odenberg

Mp:s partistyrelse har efter helgen fattat beslut om att driva krav på obligatorisk a-kassa. Jag är så inte överraskad. Mp är ett lustigt hopkok av småföretagsvurmare, miljökämpar, decentralister och framförallt idealister. Man har en liberal världsbild med inslag av vänsteranalys och här är det framförallt den principorienterade idealismen som fått gehör.

OK, vi vill ju att alla ska ha en trygg bas att stå på när jobbet ryker, right? Så därför är det ju rimligt att vi behandlar arbetslöshetskassan som en allmänförsäkring, till för alla, obligatorisk för alla. Då får vi alla del av tryggheten och alla betalar. Men ack så fel det blir när man inte tar hänsyn till konflikten arbete-kapital. Skälet till att borgarna ville ha obligatorisk a-kassa är att medlemsdräneringen av facket ska fortsätta, vi ska frikoppla a-kassan från fackmedlemskap i ännu högre utsträckning och göra den senare överflödig. Facket försvagas och näringslivet vinner mark, i förhandlingar, på arbetsplatsen och i lönekuvertet. Att a-kassan också i fortsättningen är kopplad till facket (även om man kan välja alfakassan) är en förutsättning för en stark fackföreningsrörelse. Jag skulle hellre se att fackföreningsmedlemsskap var obligatoriskt för att få ut a-kassa och att a-kassan i större utsträckning kunde vara finansierad av medlemmarna själva (även om jag vet att det handlar om hutlösa summor). Staten är ett slagfält mellan klassintressen och därför blir arbetarrörelsen sårbar när den sätter för stor lit till statens institutioner. Vi måste stå starka även i politisk opposition.

Miljöpartiet har med all största sannolikhet inte tagit något av det här i beräkningarna utan tänker kort och gott att det är en bra princip att alla ska få samma grundtrygghet, säkrad till hundra procent av staten. På köpet får man till en liten borgarflirt och det är ju aldrig fel inför framtida förhandlingar.

Uppdaterat: Och här kommer bashen.

Intressant? Andra bloggar om: Miljöpartiet, idealism, a-kassan, alliansen