Kontrafaktiska romaner: Gotta love it. Det finns så många lägen i historien där man önskar att saker tagit en annan vändning och där spekulation i detta okända är totally fabulous. Med en i grunden materialistisk syn på historien så är det förstås inte lika intressant, spekulationer om vad som skulle hänt om Hitler dött i första världskriget eller om Karl XII försökt stabilisera sitt ärvda imperium istället för att satsa allt på ett kort är helt enkelt inte relevanta. Dessa individer är ju i första hand bärare av skeenden som ändå skulle äga rum p g a strukturella förhållanden. Men om man struntar i det då och bara kör, ja, då skulle jag vilja se följande roman in the making:

Det är tiden efter sossarnas maktövertagande 1982. Partiet har känt av stämningen och märker att vänstervågen ebbat ut och har vunnit valet med snack om en ”tredje väg” mellan Thatchers nyliberalism och Mitterands påstådda hard core-socialism. Kjell-Olov Feldt blir ny finansminister under Palme och ger sig i kast med att förändra svensk makroekonomisk politik för alltid. Den reella satsningen på offentliga sektorn minskar eftersom Feldt tycker att den är för stor, arbetslösheten växer och så småningom ryker både kredit- och valutaregleringen. Det är helt enkelt galet tydligt att Feldt har köpt en borgerlig monetaristisk bild av vad nationalekonomi är för något och vad man bör göra för att stimulera tillväxt. Än Palme då? Palme reser runt i tredje världen och knyter kontakter samt deklarerar internt att han inte har en aning om vad den nya ekonomisk-politiska doktrinen innebär och ger således Feldt carte blanche till att göra allsköns bus.

Men vad sägs om att SSU vaknar till redan -83 eller -84 och inleder en svensk motsvarighet till den kinesiska kulturrevolutionen?

Runt om i svenska städer mobiliseras alerta ungdomar som förstår vad som är på väg att hända: Motståndarsidan har klivit rätt in i arbetarrörelsens hjärta och ockuperat den kanske viktigaste posten som man har att förfoga över gentemot kapitalet och Palme, fortfarande rättrådig, är en man vars makt är kringskuren av kanslihushögern. Som en löpeld fortsätter mobiliseringen, man pratar ekonomisk politik, rörelsens inre struktur, relationen mellan partikongressens beslut och regeringspolitiken samt en massa annat. I tusentals driver ungdomar omkring på gatorna (gärna uniformerade), skanderar, skolkar från skolan och universiteten, skriver artiklar, hänger ut högerelement och kritiserar pampfasoner hos kommungubbar och distriktstoppar.

Rörelsens krav är enkla: Partiet ska fortsätta 70-talets arbete gentemot en växande offentlig del av ekonomin, fördjupa den interna demokratin och sjösätta LO-kongressens variant av löntagarfonderna istället för den urvattnade version som kom till stånd efter att den filtrerats genom sagda partihöger.

Efter ett tag hakar Palme själv på tåget, han behövde en ny och ung rörelse för att hitta tillbaka till partiets mest grundläggande målsättning, att bygga socialismen genom gradvisa reformer. Hans tidigare skepsis gentemot löntagarfonderna försvinner när han inser att tiden är mogen för ännu en styrkemätning med det inhemska kapitalet. Stärkt av de ungdomar som ställt sig bakom honom till hundra procent, och vars entusiasm smittat av sig på verkstadsgolven och arbetarna i den offentliga sektorn sätter han igång en storstädning.

Feldt får idka självkritik tills att tungan sväller men man märker direkt att han inte är uppriktig. Han får, tillsammans med alla andra som avlagt halvhjärtade bekännelser, med dumstrut på huvudet gå nedför Drottninggatan med en textad skylt runt halsen som lyder: ”Jag ville svika arbetarklassen genom att avreglera och minska den gemensamma delen av ekonomin, jag är en bandit och jag hatar socialismen (och mig själv)”. De som är ärliga i sin självkritik blir förstås fortfarande av med sina uppdrag men placeras längre ner i partihierarkin och slipper offentlig förödmjukelse.

Eller så har jag läst en bok för mycket om Kina i sommar, who can tell?

————————————————————————————–

Konflikt i dagarna: Mllstrom och Petter

Intressant? Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Feldt, Palme, Kulturrevolutionen, Kina, självkritik