Jag och min kompis Mia satt en kväll och listade våra favoritsamhällen genom historien och vi var rörande överens. Här är resultatet.

BÄSTA SAMHÄLLENA NÅGONSIN

1. Pariskommunen (1871)

Äkta kommunism, stoppade tillbaka frihet, jämlikhet och broderskap right into everybodys hostile little faces. Yes, these are bruises from fighting, yes I am comfortable with that, I am enlightened.

2. Sparta (700-400 f kr)

Testosteron für alle, oavsett kön. Disciplinens och antimaterialismens vagga. Visste ni att ”spartansk” egentligen betyder ”kick ass”? Nähä, well, då slåss vi i skuggan.

3. Barcelona (1936)

Äkta anarkism, innan crustpunkarna förstörde allt.

4. Weimarrepubliken (1919-1933)

Jünger, Schmitt, Benjamin och Tählmann vs Röhm. Berlin i fredstid i snygga kläder, miliser och fortfarande comme il faut att demonstrera i uniform.

5. Piratsamhällena i Karibien (1600-talet)

Allmän rösträtt innan den allmänna rösträtten, marxism innan Marx, automarx innan Negri. Och romdrinkar. Karbinhakar ut!

6. Preussen (1701-1871)

Armén med ett land. Säkrade örntraditionen, pennalismens förnyare och den moderna tidens Sparta. Lärde oss att smärta och exercis är lycka.

7. Kulturrevolutionens Kina (1966-1976)

När det surrealistiska blev realistiskt. Masspsykos och revolt, den andra revolutionen förverkligad. Enhet, disciplin och självkritik. Bomba högkvarteren!

8. Judiska kommunen i det moriska Spanien (950-114

Vi har egentligen ingen koll men vi tror att det var fint.

9. Vikingarnas Island (870-1000)

Kärv demokrati, spaghettiwestern innan Sergio. De tunga knivarnas natt. Holmgång och ättestupa.

10. Transylvanien under Dracula (1400-talet)

Pålade män ända bort i horisonten, alla är släkt med Attila, har muskelrustningar och skryter i tid och otid om blodet som flyter i deras ådror.

————————————————————————————-
Aktuellt på Konflikt: Akuhujan, Syrran antar Red Metals utmaning, Vida Latina om argentisk film, Petter om arbetarkamp i vår tid, Marcusen om friskolor och Slutstadium om fördomar.

Intressant? Andra bloggar om: Samhälle, politik, topplistor, kollektivism, kommunism, anarkism

Under också de värsta formerna av förtryck finns öar av frihet, andrum för de hugade och de desperata. I 1984 finns slummen där prolerna bor och där inga kameror ser vad du gör, i Matrix finns Zion och i Rom fanns katakomberna dit de kristna flydde undan förföljelserna. När Robert Nozick skulle “testa” Marx teorier i sitt portalverk Anarki, Stat och Utopi så valde han att göra det genom att fråga sig själv: “Kan individen fly från kapitalismen och leva ett liv utanför?”, en fråga han i sin okunnighet besvarade jakande vilket fick honom att tro sig ha motbevisat Marx.

På 70-talet hade vi ett socialbidragssystem som enligt utsago från föräldragenerationen fungerade som medborgarlön plus påförd skam då förstås, för den som brydde sig. Idag har vi färre öar av frihet, alltså frihet från att varje dag behöva arbeta och vara lönsamma eller friheten i att få något utan motprestation, typ kollektivtrafik eller sjukvård. Eftersom arbetslösheten eller för den delen antalet sjukdagar aldrig har varit orsakad av den här typen av välfärdssystem eller väl utbyggda offentliga tjänster utan av makroekonomiska mekanismer respektive stressig och tung arbetsmiljö så är det extra tragiskt att den argumentationen återkommer vid varje ny reform som syftar till att slå igen fällan ytterligare en bit. Ingen får undkomma systemet, alla ska arbeta.

När industrikapitalismen tog sina första steg i Europa dök det upp lagar mot lösdriveri. Det av kapitalet rationaliserade jordbruket hade lämnat merparten av arbetskraften obsolet i det gamla samhället och skulle nu forslas in till städerna och industrierna. Problemet var att så många fullständigt avskydde tanken på att stå inne i en sotig fabrik under 12 av dygnets timmar varför stråtröveri, tjyvjakt eller andra friare former av levebröd framstod som ytterst attraktiva. Lösningen blev alltså att förbjuda arbetare att gå omkring på landsbygden utan hemadress eller levebröd och redan här påbörjade alltså fällan sin process att stängas helt och fullt. Kan bara tillägga att de som fängslades för att bryta mot lösdriverilagen skickades in till städerna för tvångsarbete och sen var man fast.

Det är 200 år senare och i dagens DN kan vi läsa om de allra senaste millimetrarna vi blivit berövade. Ännu ett fält där åtminstone den av jobbet sönderstressade, psykiskt eller fysiskt trasade människan kunde säga “Aaaahhh, va skönt, nu får jag koppla av, fundera på vad jag vill och hur jag ska kunna må bättre och bli aktiv igen, komma ut ur de onda cirklarna och framförallt: bestämma över min egen tid utan motprestation och bestämma själv hur min rehabilitering ska gå till” - är borta. Och vi, vi är ännu lite ofriare.

————————————————————————————–

På Konflikt har vi blivit utmanade av Red Metal och jag är i färd med att skriva ett känsligt svar, kommer inom kort. Annars är det: Syrran om grundläggande rättigheter i vad som åtminstone på papperet är en rättsstat, Petter som snöat in på studentpolitik och Vida Latina som besvarar sagda utmaning.

Och förresten: Word!

Intressant? Andra bloggar om: Frihet, sjukskrivningar, försäkringskassan, välfärd, politik, samhälle

Kontrafaktiska romaner: Gotta love it. Det finns så många lägen i historien där man önskar att saker tagit en annan vändning och där spekulation i detta okända är totally fabulous. Med en i grunden materialistisk syn på historien så är det förstås inte lika intressant, spekulationer om vad som skulle hänt om Hitler dött i första världskriget eller om Karl XII försökt stabilisera sitt ärvda imperium istället för att satsa allt på ett kort är helt enkelt inte relevanta. Dessa individer är ju i första hand bärare av skeenden som ändå skulle äga rum p g a strukturella förhållanden. Men om man struntar i det då och bara kör, ja, då skulle jag vilja se följande roman in the making:

Det är tiden efter sossarnas maktövertagande 1982. Partiet har känt av stämningen och märker att vänstervågen ebbat ut och har vunnit valet med snack om en ”tredje väg” mellan Thatchers nyliberalism och Mitterands påstådda hard core-socialism. Kjell-Olov Feldt blir ny finansminister under Palme och ger sig i kast med att förändra svensk makroekonomisk politik för alltid. Den reella satsningen på offentliga sektorn minskar eftersom Feldt tycker att den är för stor, arbetslösheten växer och så småningom ryker både kredit- och valutaregleringen. Det är helt enkelt galet tydligt att Feldt har köpt en borgerlig monetaristisk bild av vad nationalekonomi är för något och vad man bör göra för att stimulera tillväxt. Än Palme då? Palme reser runt i tredje världen och knyter kontakter samt deklarerar internt att han inte har en aning om vad den nya ekonomisk-politiska doktrinen innebär och ger således Feldt carte blanche till att göra allsköns bus.

Men vad sägs om att SSU vaknar till redan -83 eller -84 och inleder en svensk motsvarighet till den kinesiska kulturrevolutionen?

Runt om i svenska städer mobiliseras alerta ungdomar som förstår vad som är på väg att hända: Motståndarsidan har klivit rätt in i arbetarrörelsens hjärta och ockuperat den kanske viktigaste posten som man har att förfoga över gentemot kapitalet och Palme, fortfarande rättrådig, är en man vars makt är kringskuren av kanslihushögern. Som en löpeld fortsätter mobiliseringen, man pratar ekonomisk politik, rörelsens inre struktur, relationen mellan partikongressens beslut och regeringspolitiken samt en massa annat. I tusentals driver ungdomar omkring på gatorna (gärna uniformerade), skanderar, skolkar från skolan och universiteten, skriver artiklar, hänger ut högerelement och kritiserar pampfasoner hos kommungubbar och distriktstoppar.

Rörelsens krav är enkla: Partiet ska fortsätta 70-talets arbete gentemot en växande offentlig del av ekonomin, fördjupa den interna demokratin och sjösätta LO-kongressens variant av löntagarfonderna istället för den urvattnade version som kom till stånd efter att den filtrerats genom sagda partihöger.

Efter ett tag hakar Palme själv på tåget, han behövde en ny och ung rörelse för att hitta tillbaka till partiets mest grundläggande målsättning, att bygga socialismen genom gradvisa reformer. Hans tidigare skepsis gentemot löntagarfonderna försvinner när han inser att tiden är mogen för ännu en styrkemätning med det inhemska kapitalet. Stärkt av de ungdomar som ställt sig bakom honom till hundra procent, och vars entusiasm smittat av sig på verkstadsgolven och arbetarna i den offentliga sektorn sätter han igång en storstädning.

Feldt får idka självkritik tills att tungan sväller men man märker direkt att han inte är uppriktig. Han får, tillsammans med alla andra som avlagt halvhjärtade bekännelser, med dumstrut på huvudet gå nedför Drottninggatan med en textad skylt runt halsen som lyder: ”Jag ville svika arbetarklassen genom att avreglera och minska den gemensamma delen av ekonomin, jag är en bandit och jag hatar socialismen (och mig själv)”. De som är ärliga i sin självkritik blir förstås fortfarande av med sina uppdrag men placeras längre ner i partihierarkin och slipper offentlig förödmjukelse.

Eller så har jag läst en bok för mycket om Kina i sommar, who can tell?

————————————————————————————–

Konflikt i dagarna: Mllstrom och Petter

Intressant? Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Feldt, Palme, Kulturrevolutionen, Kina, självkritik