Jag erkänner villigt att jag har ett andligt behov, om än vildvuxet och svårtämjt.

Behovet gör sig påmint med jämna mellanrum, framprovocerat många gånger av populärkulturella trosskildringar, gärna fetischiserande med symboler, kollektivism och underkastelse. Jag menar, utöver svaret på existensens svåraste frågor tillkommer dessutom en estetisk livsstilism och ett socialt sammanhang. Blir det bättre?

Ja, det blir det, inser jag snart och går vidare tills nästa flodvåg av andliga behov slår mig till marken, några månader senare.

Så vitt jag minns började resan 2002 när jag i ett helt år ägnade mycket av läsutrymmet åt zenbuddistisk litteratur. Enklare introduktionsskrifter blandades med urgamla samlingsverk för koans, zengåtor. Men ack, att läsa och odla en andlig disciplin i ensamhet är en utmaning som jag till slut föll inför, efter ett år av daglig meditation och idoga försök till att på riktigt leva i nuet.

Det finns ett budskap och en andlig praxis som återkommer när man undersöker de stora religionerna lite närmare; Förnekelse av köttets begär ger utrymme för andens utveckling, de två slåss om utrymmet inom ramen för det mänskliga. Jag skriver medvetet ”ger utrymme för” eftersom det på intet sätt är en garant för en andlig utveckling. Min ingång är förstås meditationen och ambitionen att vara närvarande i alla handlingar, i varje sekund, att känna sig delaktig i omvärlden och inte slösa bort den med flyktiga tankar och bryderier. Hur ofta är du i världen utan tanken och språkets raster? Sällan, misstänker jag. Människor som spelar musik tillsammans talar ofta uppskattande om den samhörighet och total hängivelse åt sysslan som upplevelsen tillhandahåller, total koncentration och en känsla av att just då slippa vara en isolerad atom. Musikanterna tangerar förstås upplysning i det ögonblicket och sen vid spelningens/repets slut, försvinner det igen. “Don´t squander time, for it is the stuff life is made of”, står att läsa på en av bomullsplantagernas statyer i Borta med Vinden. Det kunde inte vara mer sant.

Nu senast, för att återgå till behovet, var det Da Vincikoden (filmen, iddes inte läsa boken) som provocerade fram tankarna om något större. Silas, munken som är redo att tillgripa alla nödvändiga medel för att tjäna sin herre och i längden försvara kyrkans fortbestånd, är totalt hängiven. Och jag blir impad. Samtidigt som jag ser med all önskvärd tydlighet hur dåligt han mår och hur tärd han är, interiört och exteriört (det senare p g a den köttsförnekande praxisen inom Opus Dei med Cilice och Discipline). Den katolska hardcorevarianten är en andlig återvändsgränd då subjektet upphöjer lidandet till mål istället för att som i zen, kämpa för att upphäva detsamma.

Men när det äkta andliga arbetet känns för svårt och för krävande, känns tillflykt till symbolernas värld så mycket enklare och attraktivare. Tänk att få sitta med ett snyggt radband i en gigantisk katedral och bara ångra, eller ännu hellre, bo i en cell och gissla sin kropp för att komma närmare Jesu lidande. Mmm, enkla men ack så “lockande” utvägar när vardagen inte är nog.

—————————————————————————————-

Konflikt: Kolla in Syrrans två senaste, Deportation Air och om erkännande under tortyr. Petter berättar om en jävligt fyndig kampanj kring hushållsnära tjänster och Olle om vad man kan trolla med i programmet Paint.

Intressant! Andra bloggar om: Andlighet, religion, Da Vincikoden, Opus Dei, Katolska kyrkan, Zen, Buddism, Koan, Meditation, Disciplin