Det här är riktigt avskyvärt. För de som trodde, i Jurgen Habermas fotspår, att EU är eller kan bli en folkets union som motmakt mot ett övernationellt kapital, jobbar i allt snålare blåst. Visst, idealt sett är en övergång till en monetär och fiskal superstat ett naturligt drag för den statsinriktade arbetarrörelsen när nationalstatens vapen rostat och blivit slöa. Men, EU och dess företrädare har aldrig riktat sina blanka och ibland sylvassa vapen gentemot kapitalet, nej nej nej. Arsenalen står tvärtom i kapitalets tjänst gentemot EU:s arbetare. Som om inte dess utomparlamentariska makt räckte till ligger helt avgörande lagstiftning fast som berget, lagstiftning som syftar till att riva ner diverse välfärdsinstitutioner eller ”statliga ingrepp i den fria konkurrensen”. Marknadens osynliga hand; t ex kapitalflykt från högt skattetryck kompletteras alltså med statens synliga näve; t ex böter och skadestånd, i en vanligt förekommande symbios.

De moderata riksdagsmännen skriver upprört: ”Presstödet kan rent av ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution”. Nej! Är det sant! Det var det vidrigaste jag hört och måste omedelbart åtgärdas!

Svar till moddisarna: ”Presstödet kan rent av ha räddat förekomsten av en någorlunda fri press med en kritisk nyhetsvärdering. Därmed har den vulgära mediemonopolisering som t ex Australien fallit offer för, där folkvalda är beroende av Murdochs gunst för att öht stanna vid makten, mildrats”.

Skadeståndsmål parterna EU vs Svenska staten kommer att figurera ofta i media de kommande åren. Steg ett är att bli förbannad över den maktlöshet som följer i dess kölvatten. Steg två, i just detta fall, är att knäcka frågan om hur vi ska distribuera och få uppmärksamhet för kvalitativ och systemkritisk journalistik utan statligt stöd.

—————————————————————————————–

Konflikt: Redundans, Syrran och Petter uppdaterar.

Ibland dyker det upp skildringar av förtryck som känns så personliga och påtagliga att det effektivt bryter igenom den annars så verkningsfulla sköld man satt upp gentemot andras lidanden. Det här är en sådan.

Intressant! Andra bloggar om: Presstöd, Alliansen, samhälle, politik, Moderaterna, Kapital, EU, lagstiftning, skadestånd

Två stora ideologiska strömningar inom arbetarrörelsen, socialdemokratin och leninismen, har båda ett ytterst pragmatiskt sätt att se på tvång. Tvång är ok om det gagnar klassen. Feminismen, med sina många huvuden ser på saken med samma glasögon, tvång är ett steg på vägen mot patriarkatets slut. Hårt mot hårt, så spelas spelet.

Tänket: Människor under rådande förhållanden är irrationella och har inte tillgång till all relevant information för att klara av att göra informerade val. De är framförallt bundna till rådande strukturella förhållanden på ett sätt som gör att de flesta inte fixar att se helheten. Människor kan vändas till progressiva mål och rörelser, likväl som reaktionära. Det ideologiska svaret på deras behov är mångskiftande och klassen splittras lätt i delar med skenbart motstridiga intressen, övre och undre medelklass, kvalificerad och okvalificerad arbetskraft, svarta och vita, o s v.

In kommer den politiska styrningen. Ju fler områden som hamnar under en politiskt insatt och initierad ledning för arbetarklassen desto bättre materiella förhållanden kan det resultera i som sedan föder progressiva tankar och handlingar. En klassisk skiljelinje mellan Vänsterpartiet och sossarna är att sossarna gömmer undan de flesta värderingspolitiska frågor i valrörelsen och fokar på pengarna och tryggheten. Vänsterpartiet däremot sätter värderingsfrågorna högt eller högst upp; utrikespolitik, generös immigrationspolitik eller vad det nu kan röra sig om. Sossarna får mångdubbelt fler röster (förstås inte bara av den anledningen) och därmed för det allra mesta, makten och kan sen i smyg genomföra värderingsfrågorna som i månt och mycket delas med vänstern om än i mindre grad. Om den radikala värderingsagendan kommer ett steg på vägen mot att bryta ner hierarkier och förtryck mellan människor så mår vi generellt bättre (eftersom också förtryckaren nånstans lider av att förtrycka) och vi har skapat ett större utrymme för människors olikheter. Dock knappast genom att basunera ut budskapet på gator och torg.

Relationen till tvånget som medel diskuteras sällan, annat än av liberaler förstås och då i negativa ordalag. Ändå är det en helt avgörande del av den parlamentariska vänsterns politiska dagordning.

Motsättningen i vänsterlägret mellan de som vill gripa makten och göra institutionella förändringar och de som vill väcka mannen/kvinnan på gatan genom andra medel (utomparlamentariska, då) är förstås påtaglig och även fast de flesta menar att kampen måste föras på samtliga arenor så lutar alla åt det ena eller det andra hållet. Hur genomgripande har sossarnas långa regeringsinnehav verkat på den svenska medborgaren? Är det just för att vi i Sverige inte bara har en stadig tradition av delegering av makt (för vilka har inte det?) men också en ovanligt hög tilltro till dem vi delegerar makten till, som gör att reformer och framgångar kan rullas tillbaka utan att vi lyfter ett finger?

Socialismen har kanske inte satt sig djupare än att vi vinkar adjö till den så fort motståndarsidan “bjuder över” i en valrörelse.

———————————————————————————

Konfikt: Syrran, Petter, Vida Latina och Red Metal är uppdaterade och sätter tillsammans med mig punkt för konfliktslummern.

Intressant? Andra bloggar om: Tvång, progressivitet, staten, socialdemokraterna, Vänsterpartiet, utomparlamentarism, socialism, Alliansen

Jag erkänner villigt att jag har ett andligt behov, om än vildvuxet och svårtämjt.

Behovet gör sig påmint med jämna mellanrum, framprovocerat många gånger av populärkulturella trosskildringar, gärna fetischiserande med symboler, kollektivism och underkastelse. Jag menar, utöver svaret på existensens svåraste frågor tillkommer dessutom en estetisk livsstilism och ett socialt sammanhang. Blir det bättre?

Ja, det blir det, inser jag snart och går vidare tills nästa flodvåg av andliga behov slår mig till marken, några månader senare.

Så vitt jag minns började resan 2002 när jag i ett helt år ägnade mycket av läsutrymmet åt zenbuddistisk litteratur. Enklare introduktionsskrifter blandades med urgamla samlingsverk för koans, zengåtor. Men ack, att läsa och odla en andlig disciplin i ensamhet är en utmaning som jag till slut föll inför, efter ett år av daglig meditation och idoga försök till att på riktigt leva i nuet.

Det finns ett budskap och en andlig praxis som återkommer när man undersöker de stora religionerna lite närmare; Förnekelse av köttets begär ger utrymme för andens utveckling, de två slåss om utrymmet inom ramen för det mänskliga. Jag skriver medvetet ”ger utrymme för” eftersom det på intet sätt är en garant för en andlig utveckling. Min ingång är förstås meditationen och ambitionen att vara närvarande i alla handlingar, i varje sekund, att känna sig delaktig i omvärlden och inte slösa bort den med flyktiga tankar och bryderier. Hur ofta är du i världen utan tanken och språkets raster? Sällan, misstänker jag. Människor som spelar musik tillsammans talar ofta uppskattande om den samhörighet och total hängivelse åt sysslan som upplevelsen tillhandahåller, total koncentration och en känsla av att just då slippa vara en isolerad atom. Musikanterna tangerar förstås upplysning i det ögonblicket och sen vid spelningens/repets slut, försvinner det igen. “Don´t squander time, for it is the stuff life is made of”, står att läsa på en av bomullsplantagernas statyer i Borta med Vinden. Det kunde inte vara mer sant.

Nu senast, för att återgå till behovet, var det Da Vincikoden (filmen, iddes inte läsa boken) som provocerade fram tankarna om något större. Silas, munken som är redo att tillgripa alla nödvändiga medel för att tjäna sin herre och i längden försvara kyrkans fortbestånd, är totalt hängiven. Och jag blir impad. Samtidigt som jag ser med all önskvärd tydlighet hur dåligt han mår och hur tärd han är, interiört och exteriört (det senare p g a den köttsförnekande praxisen inom Opus Dei med Cilice och Discipline). Den katolska hardcorevarianten är en andlig återvändsgränd då subjektet upphöjer lidandet till mål istället för att som i zen, kämpa för att upphäva detsamma.

Men när det äkta andliga arbetet känns för svårt och för krävande, känns tillflykt till symbolernas värld så mycket enklare och attraktivare. Tänk att få sitta med ett snyggt radband i en gigantisk katedral och bara ångra, eller ännu hellre, bo i en cell och gissla sin kropp för att komma närmare Jesu lidande. Mmm, enkla men ack så “lockande” utvägar när vardagen inte är nog.

—————————————————————————————-

Konflikt: Kolla in Syrrans två senaste, Deportation Air och om erkännande under tortyr. Petter berättar om en jävligt fyndig kampanj kring hushållsnära tjänster och Olle om vad man kan trolla med i programmet Paint.

Intressant! Andra bloggar om: Andlighet, religion, Da Vincikoden, Opus Dei, Katolska kyrkan, Zen, Buddism, Koan, Meditation, Disciplin

I en mycket intressant intervju med Tiina Rosenberg i veckans Arbetaren vädras återigen intersektionaliteten och konsekvenserna av att organisera individer som är skärningspunkter för identiteter av varierande materiell grund och politisk relevans, vilket vi förstås alla är. Var ska allianser byggas och vem ska känna solidaritet med vem?

Frågan är så pass central för vår rörelses framtid att vi borde diskutera det jämnt och ständigt. Som en bekant en gång sa: “Postmodernismen (alltså som i den postmoderna eran) har choppat upp subjekten, nästa fråga är hur vi kan hitta tillbaka och enas igen”.

Jaja, det var inte riktigt det jag ville diskutera, men gör det gärna senare vid tillfälle, utan snarast valet mellan att gå in i partistruktur eller förbli ett nätverk. Detta mot bakgrund av hur F! valde att agera och som intervjun med Tiina såklart delvis handlar om.

Inom den konventionella politiken och dess spelplan finns det idag väldigt lite utrymme för att bryta dels den blockindelning som är förhärskande och dels det mediautrymme som delges de etablerade partierna. Här är förstås det första mest relevant eftersom ett parti som bygger på en kollektivistisk/strukturell uppfattning om samhället men som ändå vägrar ta explicit ställning i klassfrågan (som ju blockindelning till syvende och sist bygger på) är dömt att genomskådas och därmed misslyckas.

Ett parti måste ta ställning till allt, även frågor som ligger utanför det man anser vara mest centralt. Det är här som partiets färg avslöjas, om inte förr och klarar därför inte av att bli den samlande kraften för den förtryckta grupp som representeras. Miljöpartiet då? Mm, miljöfrågan är enligt mig inte heller en tillräckligt enande grund för att bygga ett parti på men har lyckats slå sig in på vänsterhalvan genom att fånga upp alltifrån garderobsliberaler och hippies till ungdomar som inte gillar det politiska etablissemanget, tycker att Vänsterpartiet är för mycket Lenin och vill ha direktdemokrati. Märk väl “vänsterhalvan”, Mp har totalt misslyckats med att bli en samlande kraft för de som bryr sig om miljön oavsett politisk färg i övrigt, det är nämligen inte den enda fråga som miljövänner prioriterar.

I partiets ställe finns alternativet nätverk/förening/paraplyorganisation/lobbyverksamhet. Det gör sig, i mitt tycke, utmärkt för påverkansarbete som har en viss fråga i sikte. Ta vilka ni vill, ta Amnesty, SFS, Djurens Rätt, TCO, o s v - organisationer som säljer sig till det parti som ger bästa dealen. SFS kan säga: Vi representerar si och så många studenter och vi har dom här kraven, vilket parti är redo att uppfylla? Ju fler sådana organisationer ett parti går till mötes (med hedern och konsekvensen i behåll) desto fler röster får dom. Det gör också att organisationen som sådan slipper vänster/högerepitetet (även om det förekommer här också) och kan fokusera på sina frågor.

Ett feministiskt nätverk, landstäckande, med kampanjer före och kring valet men också annars, skulle kanske haft potentialen att göra kön till den samlande kraft som det kan vara, oavsett klass. Sen så skulle ju Vänsterhalvan vara de som svarade bäst på ett sådant nätverks utmaningar men nätverkets neutralitet i klassfrågan skulle kunna bibehållas i högre utsträckning och feminister som velar mellan blocken kanske hade gått till partiet som hamnade närmast optimum.

Men, i ett samhälle där politik fortfarande i de flestas ögon är parti, blir frestelsen för stor. Tryggad finansiering, direktinflytande i lagstiftning, en automatisk medverkan i alla relevanta debatter (ifall man kommer in i församlingarna), o s v. Pudelns kärna no doubt. Mot det ska ställas det i verkligheten större inflytande/legitimitet en utomparlamentarisk organisation kan få och hur mycket längre själva frågan har potential att nå utan partiets bojor.

Självklart är det här bara spekulationer och det som försvårar alla försök till en generaliserande analys är att en backlash redan var på gång i frågan om könsförtryck och kvinnors livsutrymme, alltså redan innan F! råkade illa ut i mediadrevet. Vi kan omöjligen isolera valresultatet från denna backlash, det här är enbart ett försök till en allmän diskussion i organisationsfrågan.

——————————————————————————————-

Konflikt: Syrran snackar flyktingpolitik, Petter fortsätter på Köpenhamntråden, Olle och Vida Latina om 8:e mars och så har Undertäcket återupptagit bloggarbetet, som den strejkbrytare han är. Anledningen: SUS är ockuperat och ordföranden bjuder enligt ryktet på kaffe och punsch.

Intressant? Andra bloggar om: Feministiskt Initiativ, organisering, klass, kön, politik, samhälle, Vänster, höger, nätverk, parti, Tiina Rosenberg, Arbetaren

Socialminister Göran Hägglunds backning av ny och förvånansvärt progressiv lagstiftning i abortfrågan och det svar som rönts får mig att fundera över politiska strategier i en väldigt generell mening. För visst är Hägglund tvungen att i konsekvensens namn ge utländska kvinnor samma möjlighet som svenska (for money), samtidigt som han med den andra handen försöker krympa den övre tidsgränsen. Det kan alltså inte råda någon tvekan om vilken riktning Kd egentligen vill driva aborträtten. Det ska sägas att det är rikspolitikens andra Göran med sin horribla valanalys som tillsammans med Kd:s “svek” mot sina egen fundamentalistiska flank har sporrat tankegångarna.

Att gå mot mitten för att vinna röster betraktas generellt som pragmatiskt, som smart och realistiskt. Men är det ingen smart pragmatiker som fört samman fenomenet med en ökad grad av röstskolk med just denna tendens till likriktning (fel ord, men existensen av ett behov för samtliga partier att skriva under på samma plattform för att få “vara med”, en plattform som växer sig allt större)? Att det pragmatiska och smarta draget för ett parti under t ex en valrörelse inte nödvändigtvis består i att vinna mitten. Vissa partier skulle kanske gynnas mer av en gir åt det håll man kommer från för att väcka soffliggarna som klagar över en svårighet att skilja partierna åt. Det här gäller förstås vänstern mer än högern om man betraktar klassernas röstbeteende, ett faktum som gör Perssons uttalande än mer obegripligt.

Gör Hägglunds agerande, alltså ett administrerande av en politik som utökar möjligheten till abort, att synen på abort som likställt med mord falnar hos folk med sådana föreställningar? Cut of the head and the body will die? Så går ju tankarna kring förekomsten av fascism och nazism i den antifascistiska rörelsen, om jag har förstått saken rätt. Alltså att ju färre nassar på gatorna och ju färre sverigedemokrater som vågar visa sig i valda församlingar, desto färre kommer att få nys om idéerna som de bär på vilket stoppar inflödet av supporters till deras sak. Eller är folk smartare än så och förklarar sig som fiender till det politiskt korrekta etablissemanget och bildar reaktionära kontrakulturer? Ingen aning, men nån statsvetare kanske har statistiken.

Sen är det intressant hur vänstern resonerar kring just den här typen av strategiska överväganden. När sossarna går till höger så är det ett svek. När moderaterna bildar Det nya arbetarpartiet så är det en smart manöver, en handling utförd av ulvar i fårakläder. Jag skulle inte ha något emot smarta manövrar hos t ex sossarna om man senare i regeringsställning hade för avsikt att smygdriva vänsterpolitik, vilket man ju bevisligen inte längre har. Man driver precis det som man gått till val på eller ännu värre, gör fler eftergifter högerut. Moderaterna och Alliansen däremot, låtsasgår till vänster och bankar sen förslag för förslag i samma gamla högerriktning.

Sossarna borde åtminstone se och lära, men helst göra helt om.

————————————————————————————–

Åååååkej, Simpsons allra senaste, S18E14 - “Yokel Chords” - My god! Så jävla bra/profound.

Konflikt ger i dagarna: Akuhujan om kvinnors ansvarstagande, inspirerat av Syrrans inlägg på samma tema. Petter och Redu är också uppdaterade på Köpenhamn och pigreform. Sist men inte minst har Vida Latina äntligen fått tag på schysst infrastruktur och bloggar igen.

Intressant? Andra bloggar om: Strategi, politik, samhälle, socialdemokraterna, Moderaterna, Alliansen, Göran Hägglund, Göran Persson, fastighetsskatten