Just det, nu blir det åka av. Olle predikar, Partikulärt kommenterar och ulvarna i socialistkläder går vilse i socialliberala villfarelser.

Har någon sett Conspiracy? Film om mötet där man fattade beslutet om den slutgiltiga lösningen, i realtid. Kvalitet.

Intressant? Andra bloggar om: facket, socialdemokraterna, politik, samhälle, kommunism, vården

Arbetaren, den största av vänsterns veckotidningar och troligtvis den med högst journalistisk integritet, levererade igår en formidabel ledare, skriven av Richard Warlenius över Mona Sahlin och hennes brister och förtjänster.

Han träffar huvudet på spiken direkt, Mona har cred i diskriminerings- och miljöfrågor men står svagare i den mer klassorienterade systemkritiken som kännetecknar sossarnas vänsterfalang. Mona när inga ambitioner att utmana status quo på den ekonomiska agendan, snarare tvärtom, och kan därför inte röra sig utanför de politiska ramar som stipuleras av kapitalets gränssättande funktioner. Resultatet blir att hennes politiska gärning, om hon blir vald av extrakongressen och om (s) i sin tur kommer till makten 2010, begränsas till blankpolering av ett bräckligt bronsskal med ett ruttet innehåll.

Vad gör diskrimineringslagstiftning mot ett samhälle där papperslösa jobbar som slavar, borgerliga ekonomiska normer håller uppe arbetslösheten till förmån för höga vinster och låg inflation samt en offentlig sektor som med en allt svagare röst ropar efter resurser till att behandla sina brukare med respekt och värdighet? Det är kvinnor och nysvenskar som proletariserats i högre utsträckning än vita män under den politik som Mona själv varit med och godkänt samt administrerat, det kommer hon aldrig ifrån.

Det finns en avgörande åtgärd som Mona skulle kunna ro i hamn som statsminister och det är delad föräldraförsäkring. Ett slag i ansiktet på patriarket, the lagstiftning-way. Enda problemet med det är att det av taktiska skäl kommer att betraktas som oerhört vanskligt, typ, “förlora valet 2014″-vanskligt. Det, som så mycket annat, återstår att se.

Kamrater, vi vet att kamp lönar sig, lägger sig i grannpartiets interna förehavanden här och noterar hur valet av Mona redan är behandlat och justerat, trots att kongressen ännu inte ägt rum.

———————————————————————————–

Arbetaren huserar den ibland väldigt underhållande “Christian Values”, en sorts humorkåseri med inslag av Hunter S Thompsonesqa förvrängningar av verkligheten för att få fram poänger. Den här gången överträffar dom sig själva.

Konfliktkollegan Olle ondgör sig träffande över en av universitetsvärldens många problematiska existenser, the “räcka upp handen och fråga/predika trots att det är en föreläsning och inte ett seminarium”-studenten. Hang in there, Olle!

Intressant? Andra bloggar om: politik, samhälle, ekonomi, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Richard Warlenius, Arbetaren, diskriminering, delad föräldraförsäkring

En av de klurigaste knäckfrågorna för arbetarrörelsen är och har varit hur man kan få ut sitt budskap i ett mediakrig där fienden är beväpnad till tänderna med lukrativa reklamavtal. Sen A-pressen lades ner i ett fruktansvärt ostrategiskt och helt avgörande felsteg i början på 90-talet har en efter en av de stora socialdemokratiska tidningarna hamnat i en nedåtgående spiral: Sämre ekonomiska förutsättningar - sämre kvalitet - färre läsare - färre sponsorer - sämre ekonomiska förutsättningar, o s v…

Kvar fanns staten med sitt presstöd, men innehav av staten är flyktigt, också för sossar och kan aldrig utgöra samma garanti som organisationens egna kista. Liksom Erik Laaksos tankar om en strategisk reträtt där rörelsen återför hela det ekonomiska ansvaret för a-kassan till medlemmarna för att slippa dess nyvunna roll som pjäs på en borgerlig spelplan, borde Folkpartiets utspel skaka fram handling ur leden, om det så är nydanande motattacker eller resor ner i skyttegravarna. Utan presstöd - Pressdöd! Kvar blir de som stryker kapitalet medhårs.

Anders Eriksson snackar mediapolitik här och länkar vidare till fler som gör detsamma. Också Morian träffar rätt i frågan.

——————————————————————————————–

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, media, A-pressen, presstöd, mediepolitik, reklam, Folkpartiet

När Göran Persson blev intervjuad i SR:s programserie om partiledarna inför valet (dessvärre inte kvar på nätet vad jag ser), resonerade han kring vilka som blivit valets frågor och hur det oundvikligen ledde till ett utestängande av andra frågor och andra problem. Att skapa moralpanik kring bidragsfusk hos sjukskrivna och arbetslösa istället för skattefusket hos storföretagen är ett exempel på effektivt borgerligt agendasättande. Skolans problem var inte resursbrist och frånvaro av en progressiv integrationspolitik utan “sossig flumpedagogik” som kräver “hårdare tag” och fler maktverktyg i lärarens händer, fick vi berättat för oss i ett annat utslag av samma aktörer. Arbete, slutligen, kunde bara skapas om vi luckrade upp den “stela svenska arbetsmarknadsmodellen” och ökar lönetrycket nedåt, då får ju alla jobb - spela roll vilket, allt måste ju vara bättre än bidrag, eller? När frågorna lagts fast och argumentationslogiken kring dessa likaså finns det lite utrymme för andra problemformuleringar och de partier som inte gynnas av frågorna måste i vilket fall svara för sig eller gå under.

Göran visade sin mest sympatiska sida och la fram exempel på vilka frågor som istället borde fram i ljuset och avkräva svar från samtliga partier; arbetsmiljön, den alltmer assymetriska maktbalansen på arbetsplatserna, offentliga sektorns resursproblem, kvinnolöner, o s v.

Arbetsplatserna ja… Jag minns inte hur länge sen det var som arbetsplatserna stod under luppen i ett stort politiskt pådrag, som t ex en valrörelse. Ändå är det där de flesta av oss tillbringar merparten av vår vakna tid och det sätter sin prägel på resten, det som vi kallar för fritid.

Striden på arbetsplatserna fortsätter dock i alla lägen, ständigt, vare sig media rapporterar om det eller ej. Det är dags att uppmärksamma en sådan strid, som på ett ytterst konkret sätt berättar om en verklighet i ett segment av arbetsmarknaden. Snabbmatsindustrin och Max är i fokus och kampen står mot ägarens nakna godtycke. Läs mer på Motkraft.

——————————————————————————————–

Olle i Stockholm och Red Metal nämner också Max-konflikten på sina bloggar. Red Metal bråkar även över frånvaron av veganburgare, jag skulle säga att det räcker om dom slutar göra vegoburgare av friterade grönsaker och slängde in lite riktigt sojakött istället, men jag solidariserar med dig om du solidariserar med mig.

Techne skriver riktigt intressant om varför vänstern inte har någon tankesmedja och pekar på de specifikt svenska politiska förhållandena som rimlig förklaring.

Intressant? Andra bloggar om: Samhällle, politik, Göran Persson, Motkraft, Max, facket, snabbmat, alliansen, blockad, syndikalisterna, agendasättande

Urban Bäckström, f d riksbankschef, nuvarande VD för Svenskt Näringsliv, begriper problemen med det skyhöga offentliga sparandets regim i den svenska nationalekonomin. Att dra undan stora summor pengar från cirkulationen dämpar människors möjligheter att konsumera nyttigheter men också (men det spelar säkert mindre roll för Bäcklund) statens möjligheten att bygga upp gemensamma resurser av den sort vi kanske framförallt behöver.

Jag förstår inte var den här övernitiska hållningen till räkenskaper kommer från (eller jo det gör jag, men det är så oerhört irrationellt). Riksbanken går under inflationsmålet med råge, staten sparar mer än vad EU:s stabiliseringskrav stipulerar. På nåt sätt tänker Riksbanken att “jaja, inflationsmålet är 2% men bäst är ju om läget tangerar deflation, stabil valuta är aaaaaaaaallt!”. Det är som att det inte skulle finnas någon trade-off överhuvudtaget.

Likaså med det offentliga sparandet, vad är uppe med att lägga så mycket pengar på hög som vi idag gör? Likadant där, trade-offs!! Pengar i sig är inte värt ett vitten, de måste sättas i rörelse.

Sen har Bäckström helt fel när han tror att ytterligare gödsel behövs inom en sektor som har de högsta vinsterna sen det glada 20-talet. Pengarna ska, som jag nämner ovan, givetvis gå till en offentlig sektor som relativt sett behöver fler och fler resurser i en ekonomi där industrisektorn blir relativt sett mindre och mindre (och mer rationaliserad) till förmån för en växande servicesektor. Tänk Baumols sjuka (föredömligt beskriven i den av mig så frekvent nämnda “Ekonomihandboken” samt av Joel Malmqvist här).

———————————————————————————————-

Slavoj Zizek resonerar om Saddam, Irak och USA på Aftonbladets utmärkta kultursida.

Intressant? Andra bloggar om: Baumols sjuka, Ekonomihandboken, offentlig sektor, politik, samhälle, Urban Bäckström, riksbanken, inflationsmål