Social-och vanliga liberaler är glada, Erik Laakso levererar visdomar. Äntligen en sosse som förstår, om bara han och Jonas Morian fick bestämma i partiet så skulle socialdemokratin kunna resa sig igen och möta framtiden. Jag menar, SAP måste förändras och inse att det inte är 60-tal längre, upprörande hur kongresser och partiledning i kör fortfarande envisas med att sjunga kollektivismens lov, det är 2000-talet halllåååååå?!

Sossar i alla läger bör verkligen fråga sig vad det innebär när ljusblå krafter hurrar åt deras partikamrater och då helst utan att resignera till konstaterandet att “ja, men det är väl för att dom föreslår bra idéer” vilket säkert skulle förekomma, som om något inom politiken bara är en “bra idé”. Politik är intresseyttring, det borde sossar om några veta.

Och förresten, för att anknyta till ingressen, det ÄR dom och deras likar som bestämt sedan Kjell-Olof Feldt tog över finansdepartementet på 80-talet, glömde det, tydligen alla andra också.

Men, efter de hårda orden är jag trots allt den förste att erkänna att Laakso och Morian har skilda ingångar. Laakso resonerar om socialdemokratins vägval utifrån ett annat perspektiv än vad Morian gör här och här för att nämna ett par. Laakso ser någonstans (eller är jag onödigt välvillig?) socialdemokratins uppgift som arbetarklassens strategiska enhet med ett aktivt förhållningssätt till klasskamp. Morian nämner inte ens termen och kommer det upp så gissar jag det är efter ordet förlegad och innan -sretorik.

Laakso vill hitta sätt att bygga välfärd och ett värdigt samhälle i ett individualiserat och av postmoderniteten upphackad nation. Han vill att arbetarklassen ska gå ifrån sina rättigheter på arbetsplatsen men kompenseras med fet a-kassa, iallafall i ett par hundra veckor, Danmark style flexicurity m a o. Han vill också knyta an a-kassan helt och hållet till facken och villkora försäkringen till medlemskap i hela paketet. Allt för att rädda det som räddas kan från borgarnas destruktiva klor. Till skillnad från tidigare länkade inlägg av Morian, så andas det här socialistisk strategi och inte socialliberalism, det är en kylig analys över förutsättningarna och välanpassade förslag läggs i hopp om att nå långsiktiga lösningar. Läs mina analyser över socialdemokratins idéklimat och strategiska tänkande här, här och här.

Mina invändningar:

• Laakso accepterar en borgerlig världsbild både vad gäller småföretagarnas påstått usla villkor i dagens Sverige och deras betydelse för “tillväxt”.
• Laakso accepterar också en borgerlig världsbild i frågan om arbetslösheten och att skurken på något vis skulle vara LAS.
• Laakso underskattar svenska folkets radikalitet, i meningen viljan till att finansiera centrala tjänster med gemensamma resurser, angående val av stödpartier.

Lite mindre DN är att rekommendera. Mycket handlar som bekant om problemformuleringsinitiativet och borgarna har lyckats få debatten till att handla om LAS och småföretagarnas påstått usla villkor som de stora bromsklossarna för allas lycka och välstånd, det betyder inte att det faktiskt är så. Det är naken intressepolitik och i sakfrågan finns ingen “sanning”. Det här är samhällsvetenskap, försök hitta ens sannolikheter och du får problem. I brist på det går vi på vad som ligger i vårt intresse att göra och inte göra, därav guttfeelingen att flexicurity inte känns helt rätt, det handlar trots allt om att arbetarklassen ska ge ifrån sig makt på arbetsplatsen.

Vad händer den dagen då det är hög arbetslöshet trots flexicurityns magi kombinerat med att a-kassan inte blev så hög som vi hoppades på? Då har vi försvagats, vilket kanske händer ändå med en borgerlig regering, men varför ska sossarna vara de som trycker på knappen?

Angående val av stödpartier så ser jag även där den långsiktige sossestrategens tankar kombinerat med en lite väl klassharmonisk syn på rikets väl och ve istället för intressepolitik, men visst, (s) har regerat så länge att den synen är ofrånkomlig. Sossarna förlorade valet för att dom låst fast sig själva i normpolitikens skruvstäd och inte kunde lova det dom ska kunna lova, dvs full sysselsättning. Gänget på riksbanken säger no no när inflationen är på väg att överskrida 1%. Sossarnas förlorade inte för att dom gängade ihop sig med Vänstern och Mp, det är snack. Kan knappast instämma i att dessa två partier är speciellt visionära och ideologiska heller, båda har slipats under hela 90-och 2000-talet till att bli mer och mer som de andra i termer av professionalism och mediastrategiskt tänkande, medias påståenden om motsatsen till trots. Vänstern gick till vals på att 200 000 jobb skulle till i offentlig sektor, alltså lika många som man skulle ha haft om inte staten underfinansierat verksamheten sen 90-talskrisen, Miljöpartiet gick till vals på fortsatt grön skatteväxling, guuuuud va radikalt. Svenska folket säger nej till sånt och räds verkligen de sossar som vill samarbeta åt det hållet, mmm, yeah right.

Avslutningsvis, strategiskt nytänkande och teoretisk nyfikenhet är alltid rätt, men se upp för att ta till defensiven i lägen när det kanske är anfall som är bästa försvar.

Intressant? Andra bloggar om: socialdemokratin, LAS, a-kassa, eftervalsanalys, strategi, arbetarrörelsen, flexicurity, klasskamp, socialliberalism, socialism