12.21.06
Det kategoriska imperativet
En princip som går som en röd tråd i min muntliga debatt, mer sällan här på Jordränta, är det kategoriska imperativet. Lämna mig med enbart det kategoriska imperativet any day of the week och jag kan riva ner kapitalismen, patriarkatet och alla andra orättvisor och strukturer, verbalt.
Det var Immanuel Kant som 1785 skrev följande i sin “Grundlegung zur Metaphysik der Sitten”
- “Handla endast efter den maxim genom vilken Du tillika kan vilja att den bleve allmän lag.”
Alltså huruvida beslut, handlingar och system bedöms som dåliga eller bra är om dessa kan upphöjas till allmän lag. Kan alla göra det du gör? Om inte, gör det inte.
- Kan alla hela världen leva som i Sverige med jordklotet i bibehållen form? Nej. Alltså får vi inte leva som vi lever.
- Kan alla leva som män med de privilegier det innebär i form av makt, utrymme, respekt, o s v? Nej, eftersom det sker på någon annans bekostnad, nämligen kvinnors. Alltså måste vi avskaffa manlighet/män.
- Kan alla vara superrika? Nej, alltså måste vi avskaffa klasserna. Osv
Applicerat på samhällsekonomin blir imperativet ett kraftfullt inlägg för total jämlikhet. En börshaj som drar in groteska pengar på spekulation skulle inte ha speciellt mycket pengar att spekulera med om den städning och de vägbyggen och jordbruk som han är beroende av för att leva tog lika mycket betalt som han själv. Att leva och verka som börshaj är således inte generaliserbart. Att tjäna mer pengar än någon annan kan överhuvudtaget inte upphöjas till allmän lag av samma skäl.
Ett exempel som Syrran gärna tar upp i debatten om det kategoriska imperativet är hur vissa troende judar agerar under sabbaten. En troende jude får som bekant inte utföra arbete under sabbaten och det har vissa löst genom att låta ateister eller människor av andra övertygelser utföra arbete åt dom. Kant skulle ha flippat.
Slutligen: Jag ser det kategoriska imperativet som den princip vi en dag bör tillämpa fullt ut, en modell för mänsklig samvaro. Däremot så betyder inte det att motståndet mot ett orättfärdigt samhälle som vårt eget behöver inordna sig under det så vackert uppkallade imperativet. På vägen mot en annan ordning måste äganderätt kränkas, våldsmonopol ifrågasättas och mäns makt över kvinnor mötas med bl a våld. Privilegier och system bekämpas inte med principer utan med motmakt, organisering och det nakna egenintresset.
Intressant? Andra bloggar om: Jämliket, Kant, Kategoriska imperativet, klasser, kön
.
Jakop Dalunde sade ,
december 21, 2006 vid 3:24 e m
Fantastiskt bra. Länkar genast.
C. L. K. Aqurette sade ,
december 21, 2006 vid 3:34 e m
Mitt tips är att du läser Kant innan du tolkar honom.
Clausewitz sade ,
december 21, 2006 vid 3:40 e m
Aqu: Tänk om jag har det då?
haecceitas sade ,
december 21, 2006 vid 4:08 e m
“Privilegier och system bekämpas inte med principer utan med motmakt, organisering och det nakna egenintresset.”
Precis. Det är ju det som är det trista med fina principer – de förblir just principer. Att hoppas på att det kategoriska imperativet en dag ska bli allmän lag tycker jag känns snubblande nära idealistisk utopism; när vet vi att motmakt, organisering och det nakna egenintresset har spelat ut sin roll? När lever vi i det absolut jämlika samhället?
Det finns gott om vackra ord som är svåra eller omöjliga att tillämpa konsekvent utanför idévärlden – mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet, etc – att hänga upp sig på vikten av sådana paroller innebär alltsomoftast att man fastnar i orden och hänger sig år meningslösa symboliska kamper. Alltså: överlåt principerna till liberalerna och vänsteristerna, de har alltid haft fullt upp med att få ihop sina storstilade principförklaringar med sakernas verkliga tillstånd. Lämnar man moralism och idealism därhän i sin strävan är mycket vunnet.
Syrran sade ,
december 21, 2006 vid 6:13 e m
Hmm, du får gärna reffa till våra muntliga samtal..
Men: eftersom jag blir kallad antisemit varje gång jag t ex skriver om en Israelkritisk Amnestyrapport känns det som att passagen ovan kan missförstås.
Jag menar att generaliserbarheten som princip bör vara genomgående i allt, och exemplet ovan är bara ett av många jag brukar ta.
(Ftr: Religion i allmänhet och judendomen i synnerhet intresserar mig oerhört. Nina Solomins “Okej, amen” är bland det bästa som skrivits på senare år.)
Så.
olleistockholm sade ,
december 21, 2006 vid 7:47 e m
Nu kanske jag kommer att mobbast som Kautskyian i dagarna trenne. Men jag vill ändå komma med de motargument som knorrar i mig och som gör att jag inte alls köper det ni skriver, syrran och clausewitz!
Jag tror att det kategoriska imperativet, i a f som de används i sådan här debatt (jag måste erkänna att jag inte läst kant och kommer inte göra det i första taget heller, men jag tycker den poängen är relevant), underskattar människans komplexitet.
Ta bara en sådan sak som att det finns två parallella arbetarrörelser i alla utvecklade kapitalistiska samhällen. En formellt facklig/klassförmedlande och en dold informell klassantagonistisk. Dessa utgörs av i princip samma människor. Det kategoriska imperativet lär oss att vara konsekventa i våra ställningataganden. Detta tror ja har spelat roll i att vänstern alltid varit vurmande för den fackliga organiseringen, eller också fackantagonistisk och vurmande för den dolda “ansiktslösa” arbetarkampen. Att inga vänsterkrafter har kunnat se behovet av både en facklig organisering och en utomfacklig organisering, som inte så sällan går i sär metodmässigt, är för att man aldrig har velat erkänna det “schizofrena” i arbetarklassens kamp.
En annan grej jag kommer att tänka på är Ung vänsters vedervärdiga ställningstagande i “sprututbyte”-debatten. Ja drogfrågan i allmänhet är talande tycker jag.
Ung Vänster fördömde och motarbetade förslaget att erbjuda knarkare möjligheten att byta ut sina smutsiga sprutor mot rena säkra sådana. Detta på någon moralisk “man ska inte knarka”-basis. Att det för den enskilda knarkaren, som kanske sitter med en spruta som mycket väl kan vara hiv-smittad, vore bra att helt sonika byta ut sin spruta och eliminera risken för hiv – det är helt ointressant om man har lyft upp till lag att “ingen ska knarka och på något sätt underlättas att göra det”.
Detsamma gäller mig personligen när jag hört att någon stackare knarkat ihjäl sig. Självklart tänker man då, “han borde aldrig börjat röka braj”. Betyder det att jag fysiskt skall försöka avväpna kompisar på röka om jag ser att det är i stånd att tändas på på någon fest – är det då min personliga avvägning hur mycket de kommer att ta skada samt hur mycket jag har med det att göra som är det intressanta?
Nej jag fattar ärligt talat inte poängen. Argument för att kapitalet och patriarkatet suger fett finns det ju ändå, det behöver man inte hänvisa till Kant för att underbygga.
olleistockholm sade ,
december 21, 2006 vid 7:48 e m
Men denna invändning är inte ett försök till motbevis. Snarare en uppmaning till er at utveckla er!
Clausewitz sade ,
december 21, 2006 vid 8:20 e m
Men Olle, du ser ju att jag gör skillnad på hur saker och ting borde vara i det samhälle som vi någon gång vill ha och det vi har nu. Jag menar att det kategoriska imperativet är en princip som vi borde organisera oss efter, i nån sorts utopisk framtid. Att göra det kategoriska imperativet till en vägledning för ens kamp idag är snarare kontraproduktivt, vilket jag skriver i slutet av inlägget. Jag håller således med dig i all din kritik. Förutom det sista. All argumentation och logik som hävdar och styrker ens åsikt berikar debatten. Nånstans vill jag bråka med liberaler och då vill jag inte hävda argument som bara gör att jag vinner på min egen planhalva och inte på deras. Det är inte alls uppenbart för liberaler eller alla sossar att kapitalet och patriarkatet suger fett, därför är det alltid värt att hitta nya argument och fler principer att använda som slagträn.
Samma sak till haecceitas. Visst, principer är inte något centralt för kampen utan hör hemma i de läger du pekar ut. Men. Det här är i någon mening ett debattforum och då tycker åtminstone jag att det finns en poäng i att dra fram mina åsikter i olika skepnader, att hitta argument whereever I may find them.
Och att skriva om vilken princip som ska gälla in a distant future är förvisso idealistiskt men jaja, ska jag behöva guarda ryggen hela jävla tiden?
olleistockholm sade ,
december 21, 2006 vid 10:47 e m
Classe: Ok ok då förstod jag din reservation bättre, den om egenintressen.
Men faktum kvarstår väl någonstans, tycker jag, att det blir svårt att höja upp saker till lag som man tycker om sig själv.
Jag tror inte att individen kommer att upplösas på det sättet att folk kommer att ha gemensamma intressen och gemensamma visioner. Säg att jag i det kommunistiska samhället får en impuls att göra ett lagom omoraliskt hyss. Typ krossa en fönsterruta. Skall det då krävas av mig att jag skall predika allas rätt att slå sönder fönsterrutor? Skall man inte snarare se det som rätten att få lockas av den imuplsen, men också någon form av ansvar att själv brottas mellan begär och förnuft, utan att härledas av en moralisk lagbok?
Ja det där är ingenting för mig, och har aldrig varit. Men vi får se om jag köper det med tiden
olleistockholm sade ,
december 21, 2006 vid 11:37 e m
F Ö är även jag för debatt med liberaler. Det är kul. Vad mer begär man?
Clausewitz sade ,
december 22, 2006 vid 1:51 f m
Olle: Folk som krossar fönsterrutor under kommunismen gör det enbart pga barnsliga och irrationella impulser och sånt måste stoppas. Det gör man genom att gå fram till dom och säga: “Tycker du att alla ska göra så där nu eller, va va va?” Och då säger dom: “Nej, det har du rätt i, tänkte inte så långt”.
Och jag tror ju definitivt att individen kommer att upplösas på precis det sätt du skriver att vi inte kommer att göra. Här har jag skrivit mer om det: http://clausewitz.wordpress.com/2006/11/02/alienation-juuuuuuuuust-det/
hobohell sade ,
december 22, 2006 vid 7:43 f m
Va fan det är ju det barnsliga som är roligt. Jag hoppas hellre på “lagliga rutor” som man kan krossa när andan faller på.
C U I H
haecceitas sade ,
december 22, 2006 vid 7:43 f m
Clausewitz: visst kan man ju upphöja vissa principer till ideal, det är väl inget fel med det.
Men jag tycker fortfarande att du hamnar i trubbel om du hävdar att det kategoriska imperativet inte kan användas som princip här och nu utan bara i den socialistiska utopin, och samtidigt framställer det som ett slagträ i nuets ideologiska duster med liberaler. Sånt gör det onekligen lätt för dem att avfärda dig som utopist. Om du nu bryr dig om vad de tycker, dvs. Ang. politisk debatt rekommenderar jag följande texter om ni inte redan läst dem:
http://ir-rationell.blogspot.com/2006/07/diskussion-eller-debatt.html
http://spoknippet.blogspot.com/2005/02/futility-of-political-discussion.html
I övrigt ansluter jag mig till Olles kritik av den typ av moralisk ordning såna här principer innebär. O har fötterna på jorden, som vanligt!
Clausewitz sade ,
december 22, 2006 vid 12:16 e m
Haecceitas: Fast jag menar att om man skulle tycka att den här ordningen var mer eller mindre schysst, som en liberal tex samtidigt som man uppskattar det kategoriska imperativet, så skulle ovanstående argumentation vara en ögonöppnare, kanske.
Att man inte kan applicera den nu är alltså detta systems tilllkortakommande. Att man inte applicerar det nu i kampen är för att principen inte lämpar sig som guideline till hur man bryter upp andra system, det är snarare en princip för hur saker och ting bör gå till. Jag tycker att man kan skilja på dessa två utan att hamna i trubbel, men prove me wrong.
Om enskilda individer under kommunismen inte fattar den här principen så kränker dom andra människor och då blir det pisk
Ska checka länkarna…
haecceitas sade ,
december 22, 2006 vid 2:39 e m
Diskussionen om huruvida man bör skilja på mål och medel lämnar mig lite kluven. Visst, “kommunismen” är inte uppnådd och det är därför omöjligt att nu leva helt “kommunistiskt”. Man skulle alltså kunna argumentera för att vi bör bekämpa kapitalet på ett sätt och bygga kommunismen på ett annat.
Men då jag ser kommunismen, inte som ett väntande tillstånd som träder in när vi har gjort upp det nuvarande, utan som en fortgående process av mänsklig interaktion och kreativitet, har jag svårt att förlika mig med tanken på en kamp som inte börjar producera kommunism här och nu, och som alltså bär framtiden in i nuet. Ur det perspektivet förlorar skillnaden mellan mål och medel sin betydelse.
Men det är egentligen en annan diskussion. Det väsentliga problemet med det kategoriska imperativet är i mitt tycke att det är en etisk-moralisk princip och som sådan är problematisk även när kapitalet är avskaffat. Jag gillar helt enkelt inte tanken på att någon form av mellanmänsklig aktivitet ska regleras av transcendenta moralsystem. Exemplet med rutan visar ju hur jobbigt det blir att omsätta principen i praktiken; hur ska folk egentligen uppfostras till att lyda lagen/moralen, att bli tillräckligt upplysta och rationella? Är det verkligen ett borgerligt rationellt samhälle vi vill ha, där abstrakta principer betyder mer än de konkreta och föränderliga situationer människor befinner sig i?
Clausewitz sade ,
december 22, 2006 vid 9:43 e m
Hacce: Det där är rimlig argumentation i mål/medeldebatten, vill jag bara säga innan jag går över till det vi diskuterarr här.
Vi följer moralen, inte för att vi är upplysta/rationella utan för att vi är förenade och känner med varandra. Det bör ju ses som i första hand ett riktmärke, något vi kommer att följa utan att kanske ens vara medvetna om det. Jag vet, det här är riktigt mycket recept för framtida kockar, men det känns som att din motargumentation bygger på en ovilja att diskutera sådant öht, vilket jag har full förståelse för. Men OM man diskuterar det så tycker jag att det kategoriska imperativet dels är ett sätt att visa för liberaler som respekterar Kant att kapitalismen är orimlig och för det andra att det är en schysst princp som fångar hur människor bör leva med varandra. Sen är det ju så att allt som vi kokar ihop här och nu är färgat av tiden och förhållandena vi lever i och, är kanske inte ett dugg relevant i ett senare skede. Då får det väl vara så.
Det kategoriska imperativet « Jakop Dalunde sade ,
april 26, 2007 vid 8:45 f m
[...] blir jag extra glad när Clausewitz på bloggen Jordränta gör politisk verklighet av Kants kategoriska imperativ: Alltså huruvida beslut, handlingar och [...]
Oskorei » “Ändamålet helgar medlen” sade ,
juli 9, 2008 vid 11:38 f m
[...] Jordränta skriver i ett inlägg om hur Kants moraliska imperativ går som en röd tråd genom hans muntliga debatt. Detta kategoriska imperativ är [...]
Linda sade ,
juli 22, 2008 vid 1:39 e m
Nice blog
I like the input on Det Kategoriska Imperativet