12.18.06
Målen helgar medlen – också för liberaler
Konfliktkamrat Redu var god nog att visa en artikel som annars hade gått oläst. Det är Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels som resonerar om debattonen efter ex-diktatorn Pinochets död. Myten om att han räddade Chiles ekonomi efter recept av Nobelpristagaren Milton Friedman plockas isär och granskas. Resultatet är inte det toppbetyg som borgerliga debattörer nu och då samstämmigt konstaterar och den ekonomiska historieskrivningen nyanseras med att också räkna in betydelsen hos de jordreformer som Alliende genomförde under sina knappa år vid makten.
Nu är varken kampen mot nyliberalismen eller Chiles väl och ve min främsta fight, det gör andra bloggare bättre. Vad artikeltipset gjorde var att väcka mina tankar om credot “Målen helgar medlen” som jag har en speciell relation till på både ett makropolitiskt plan såväl som i min egen politiska praktik.
Varför helgar målen medlen? Det beror förstås på målet, men målet i sammanhanget formuleras uteslutande som något som gör saker och ting bättre, något annat har jag aldrig stött på. Men för att ha nån som helst mening måste efterlevaren av mottot räkna in också de konsekvenser medlen ger upphov till på sikt och ställa den totala summan beräknade dåligheter som medlet orsakar mot det mål som lyfts fram. Tillåt mig att exemplifiera:
- Att döda en för att rädda fyra personer kan i ett isolerat fall vara rättfärdigat ur ett utilitaristiskt perspektiv men så fort vi tar bort den för vetenskapen så typiska isolerandet av enskildheter och sätter in handlingarna i ett social sammanhang så blir det orimligt också för en utilitarist. Varför? Därför att de flesta av oss kommer att gå omkring och vara rädda för att bli nästa person som dödas för att rädda flera liv. Vi blir paranoida, rädda och otrygga vilket resulterar i att den totala livsglädjen sjunker. Mission failure, målet sett i backspegeln förmådde alltså inte helga medlen.
När principen om målen som helgar medlen kompletteras med ett mer holistiskt och långsiktigt perspektiv blir den genast mycket rimligare och framförallt oerhört användbar. Resultatet placeras i första rummet men resultatet måste hela tiden överstiga de “offer” som gjorts på vägen i termer av lycka eller förutsättningar för mer lycka, med ganska god marginal dessutom. Praktiskt politiskt så hjälper det oss att välja vilka regler och förordningar som vi ska lyda och inte, om det så är stadgar, moral, lag eller formella beslut av annan art.
Ok, Chile då? Jo, nyliberaler och borgare i stort hatar mottot om målen som helgar medlen, åtminstone på ett principiellt plan. Det är en kollektivistisk uppfattning som åsidosätter minoritetsskydd, underordnar individen en abstrakt totallycka och går i bjärt kontrast till rättssamhällets färgpalett. Men, inkonsekvensens fula tryne sticker stundtals fram i den blåa kasernen. Chiles ekonomiska politik på 70-talet men också all retorik kring privatiseringar och “strukturrationaliseringar”, inte minst orden som skrädde Bildts agenda på 90-talet tangerar nämnda motto. Ta termen “Stålbad”:
- “Ekonomin måste genomgå ett stålbad, många kommer att bli arbetslösa och antalet hemlösa och fattiga öka, men på sikt, dyra medborgare, så blir det bättre. Vi måste ta oss igenom den här krisen (som vi själva har konstruerat) och rensa ekonomin från de stelheter och rigida lagverk som står i vägen för en dynamisk utveckling. Sorry om du hamnar utanför arbetsmarknaden i fem år, det är en uppoffring du måste göra för det svenska samhället och dess välstånd.” Ett hypotetiskt citat förstås, men resonemanget är svårt att ta miste på, för er som var med.
Debattonen kring Chiles ekonomiska politik visar att alla liberaler som ser politiskt innehav av staten som ett medel på vägen mot målet om en mindre eller obefintlig stat någonstans är utilitarister och därmed beredda på att knäcka ägg för att laga omelett.
Intressant? Andra bloggar om: Chile, Pinochet, strukturrationaliseringar, privatiseringar, stålbad, principer, målen helgar medlen, Handels
.
Björn sade ,
december 18, 2006 vid 9:40 e m
ah. det finns väl massor med liberaler som stödjer USA´s krig t.ex? Liberalerna å lenin e inte såna motpoler som liberalerna vill få det å verka…
Clausewitz sade ,
december 18, 2006 vid 9:47 e m
Jo, jag är av samma uppfattning. Men i fallet med krig så är det fler liberaler som är motståndare, eftersom krig är en direkt statlig intervention. Stålbad är ju indirekta följder av regeringsbeslut, alltså en privat sfär som reagerar på undandragande av tullar, avskaffande av statligt ägande och annat smått och gott.
Lennart Regebro sade ,
december 18, 2006 vid 11:45 e m
“Hypotetiskt citat”? Fantasier menar du? Och att du då tycker att ändamålet helgar medlet är ju faktiskt inget argument för att liberaler tycker så också.
Tobias Struck sade ,
december 19, 2006 vid 12:05 f m
Som klassisk liberal tar jag avstånd från Pinochets våld, tortyr och terror. Men visst ser jag fördelarna i hans marknadsliberalism. Enligt min uppfattning är det inget problematiskt i den synen. Svenskarna går mer och mer mot en förståelse av de nationalekonomiska behoven för en fri marknad: Där produktionen är centrerad, transportkostnadera höga och konkurrensen obefintlig, kan bara sänkta skatter och tullar rädda samhällena från att bli urbaniseringens och den internationella konkurrensens offer. Socialism skulle bara fungera om hela världen styrdes av en socialistisk regering, som reglerade de fluktuerande nationella marknaderna efter de svagas intressen. Men frågan är hur den folkliga själshälsan skulle bli i en sådan värld, där alla som lyckades skulle behöva ta ett steg tillbaka och aldrig njuta av sina framgångar. Livets Ord har nog bättre förutsättningar än er romantiska funktionssocialism: Där finns belöningen i Himmelriket och motiverar till flit och ordning i leden. Men de flesta av oss 70- och 80-talister vill faktiskt ha litet mer än ett Himmelrike på andra sidan graven eller en klapp på kinden av mor, far eller beröm från något slags landsfader (som Göran Persson förgäves försökte att bli): Vi vill ha det bra nu. Om vi inte får det, så latar vi oss hellre med alla bidragen och tar inte “skitjobben”. Ingen snurr sätts på konsumtionen, vilket saktar ned produktionen, vilket minskar underlaget för skatter, vilket skapar budgetunderskott, vilket gör kapitalsförstöringen i litteraturstöd och liknande till rena idiotin. För att socialism skall funka krävs det alltså en omfattande religiös väckelse av altruistisk, nitisk karaktär samt en socialistisk världsregering. Så lycka till!
brtkrbzhnv sade ,
december 19, 2006 vid 3:51 f m
Det är väl ingen hemlighet att liberalismen har mycken gemensam historia med utilismen, både den lyckomaximerande och den frihetsmaximerande varianten, och inser man inte det kanske man borde börja med att taga en titt i John Stuart Mills Utilitarianism; den är i public domain och hittas lätt på Internet.
Inom nyliberalismen däremot är man ju ofta inte särskilt intresserad av vare sig frihet eller lycka, utan det enda som betyder något är några abstrakta principer. Men vad gäller nyliberalerna tycks du inte ens ha försökt påvisa någon utilism.
Marcus sade ,
december 19, 2006 vid 9:41 f m
Kanske är det en teknikalitet, men jag brukar hävda att ändamål aldrig får helga medel och använder ett liknande resonemang som du för att hävda det:
Separerandet och isolerandet av enskilda händelser som mål och medel är en individualistisk strategi. Det finns få enskildheter (i fråga om mänskliga beteenden och mellanhavanden) som öht kan isoleras på det sättet. Mål och medel är egentligen samma sak, det är bara en fråga om hur man avgränsar analysen i tid och rum.
Clausewitz sade ,
december 19, 2006 vid 11:55 f m
Lennart Regebro: Nej, det stämmer, men det har jag heller inte hävdat. Liberaler tycker tydligen att målen helgar medlen alldeles oavsett vad jag anser i frågan.
brtkrbzhnv: Visst förnekar jag inte den starka utilitaristiska traditionen inom liberalismen. Vad jag försöker göra i inlägget är att visa på att liberaler som idag tycker sig stå upp för värden och individen framför abstrakta lyckoresonemang trots detta hemfaller åt utilitarism. Även om just utilitarismen är stark i det ljusblå lägret så finns det en motvilja mot just Målen helgar medlen som motto varför jag vill visa på att det är djupt integrerat i deras praktik.
Vad nyliberaler anbelangar så tycker jag nog att de kan räknas in i gänget jag kritiserar, hela strukturrationaliseringspaketen under 80- och 90-talet var ju produkter av nyliberala tankar.
Clausewitz sade ,
december 19, 2006 vid 12:06 e m
Björn: Jag satt och väntade på den kritiken, men eftersom jag aldrig riktigt förstått vad det innebär så får du gärna utveckla, om tid finns.
Så här tänker jag: Du sitter i en styrelse och era utgifter är reglerade av en budget. Ni kommer på att om ni gör en jävligt smart grej så kommer många fler att gå med, men den smarta grejjen kostar pengar, så mycket att ni kommer att spräcka budgeten. Fånigt exempel, men jag menar att det belyser vad jag är ute efter, självklart ska ledningen göra den där smarta grejjen.
Jag skulle kunna dra fram åtskilliga fler små situationer där pliktetik står mot konsekvensetik på det där sättet, men endast om du efterfrågar. Mvh/C
Marcus sade ,
december 19, 2006 vid 12:36 e m
Are you talking to me? Well, I don’t see any Bjorn here. So who the fuck are you talking to?
Clausewitz sade ,
december 19, 2006 vid 12:44 e m
Haha, schysst felskrivning. Är du dödligt förolämpad nu?
hobohuff sade ,
december 19, 2006 vid 5:52 e m
är inte första inlägget skriven av en björn?
Marcus sade ,
december 19, 2006 vid 6:54 e m
Ditt exempel bygger på redan fastlagda förutsättningar. Att grejen verkligen är smart (vilket man sällan kan vara säker på när något kläcks i styrelserum), att förutsättningarna inte förändras när den smarta grejen är genomförd så att den plötsligt blir en osmart grej, att grejen inte har bieffekter (vilket gäller få om någon grej i mellanmänskligheten), etc. Verkligheten har helt enkelt en nästan bottenlös låda buttericksprylar som den älskar att plocka fram, och det gäller inte bara ditt “fåniga” exempel.
Du tvingas att reducera ditt mål och dina medel till delar i en rationalitet för att avvägningen mellan dem båda överhuvudtaget ska kunna göras. Kapitalismen bygger på dylika rationaliseringar och avgränsningar. Tricket är att kapitalismen redan har lagt fast förutsättningarna utefter vilka grejens rationalitet ska bedömas – friheten från tvång är medlet, kapitalet är ändamålet.
Människans potential styckas upp i arbetskraft och köpkraft. Mänskligheten reduceras till individer istället för enskilda unika människor i ett komplext sammanhang. Och a propos kort och lång sikt: Vad är inte en kort sikt i förhållande till evigheten? När ska man sluta räkna för att vara säker på att balansen är på ändamålets sida?
Ett annat sätt att uttrycka det: Visst har du rätt när du påpekar att borgerligheten också låter ändamålet helga medlen. Det är borgerlighetens bästa gren skulle jag vilja säga. De har bara tolkningsföreträde av vad som får benämnas som sådant och vad som inte får det – störtandet av vissa regimer (före andra) och ekonomisk tillväxt (före social rättvisa) är två flitigt utnyttjade ändamål som i princip tillåter vilka medel som helst.
Socialister gör det också, som sagt. Dock är det svårt att anföra holistiska grunder som motiv, menar jag, eftersom holismen motsäger den reduktionism som är nödvändig.
Clausewitz sade ,
december 20, 2006 vid 11:22 e m
Hoff: Jo, men det var Marcus jag menade.
Marcus: Ja, vad kan jag säga, grymt resonerat. Jag återkommer i frågan när jag tänkt på saken. Mvh/C