Joel Malmqvist gör en gedigen eftervalsanalys som i mitt tycke sjunger materialism a la klassisk socialdemokrati. Hitta gemensamma nämnare för breda folklager med ekonomiska intressefrågor och vinn val, sen kan det från regeringshåll ges utrymme för radikala värderingsfrågor, en schysst utrikespolitik eller vad det nu kan vara.

Det jag saknar i Malmqvists analys är det som inte sällan återkommer på Jordränta, nämligen vad vi ska göra åt riksdagens tvångströjjor för finans- och penningpolitiken. Det är ju dessa gråa och framförallt våta filtar, normpolitiken och utgiftstaket, som satte stopp för sossarna att driva sin egen klassiska politik och som i förlängningen kostade valet. Malmqvist berör detta fast med andra ord (gissningsvis) vilket är förklarligt eftersom nyliberala kontrollinstrument av den arten blivit legio i statsapparaten sen tidigt 90-tal och få sossar är beredda att ta öppen strid för ett nytt system.

Men men, man kan inte få allt. Här, här och här kommenterar bloggarna Enn Kokk, Sjölander och Utkik, Malmqvists bidrag.

Intressant? Andra bloggar om: Socialdemokraterna, politik, eftervalsanalys, finanspolitik, penningpolitik

Haecceitas skriver inspirerat om frihet och nyckelelementet dödsfruktan, rekommenderas varmt. Här har jag skrivit om besläktade tankar på ett mer populärkulturellt plan.

Bloggdebatten om sossarnas ideologiska och metodologiska vägval nådde Svenska Dagbladet igår som kommenterar insatserna från Laakso och Morian, mina medkombattanter. Undertecknad fick tillsammans med några andra debattörer beteckningen “flera andra bloggare”, Jag är förstås outraged. Jag menar, det kan ha varit min enda chans att bli känd i fulhögerns fintabloid.

Andra bloggar om: Dödsfruktan, bloggosfär, eftervalsanalys

Social-och vanliga liberaler är glada, Erik Laakso levererar visdomar. Äntligen en sosse som förstår, om bara han och Jonas Morian fick bestämma i partiet så skulle socialdemokratin kunna resa sig igen och möta framtiden. Jag menar, SAP måste förändras och inse att det inte är 60-tal längre, upprörande hur kongresser och partiledning i kör fortfarande envisas med att sjunga kollektivismens lov, det är 2000-talet halllåååååå?!

Sossar i alla läger bör verkligen fråga sig vad det innebär när ljusblå krafter hurrar åt deras partikamrater och då helst utan att resignera till konstaterandet att “ja, men det är väl för att dom föreslår bra idéer” vilket säkert skulle förekomma, som om något inom politiken bara är en “bra idé”. Politik är intresseyttring, det borde sossar om några veta.

Och förresten, för att anknyta till ingressen, det ÄR dom och deras likar som bestämt sedan Kjell-Olof Feldt tog över finansdepartementet på 80-talet, glömde det, tydligen alla andra också.

Men, efter de hårda orden är jag trots allt den förste att erkänna att Laakso och Morian har skilda ingångar. Laakso resonerar om socialdemokratins vägval utifrån ett annat perspektiv än vad Morian gör här och här för att nämna ett par. Laakso ser någonstans (eller är jag onödigt välvillig?) socialdemokratins uppgift som arbetarklassens strategiska enhet med ett aktivt förhållningssätt till klasskamp. Morian nämner inte ens termen och kommer det upp så gissar jag det är efter ordet förlegad och innan -sretorik.

Laakso vill hitta sätt att bygga välfärd och ett värdigt samhälle i ett individualiserat och av postmoderniteten upphackad nation. Han vill att arbetarklassen ska gå ifrån sina rättigheter på arbetsplatsen men kompenseras med fet a-kassa, iallafall i ett par hundra veckor, Danmark style flexicurity m a o. Han vill också knyta an a-kassan helt och hållet till facken och villkora försäkringen till medlemskap i hela paketet. Allt för att rädda det som räddas kan från borgarnas destruktiva klor. Till skillnad från tidigare länkade inlägg av Morian, så andas det här socialistisk strategi och inte socialliberalism, det är en kylig analys över förutsättningarna och välanpassade förslag läggs i hopp om att nå långsiktiga lösningar. Läs mina analyser över socialdemokratins idéklimat och strategiska tänkande här, här och här.

Mina invändningar:

• Laakso accepterar en borgerlig världsbild både vad gäller småföretagarnas påstått usla villkor i dagens Sverige och deras betydelse för “tillväxt”.
• Laakso accepterar också en borgerlig världsbild i frågan om arbetslösheten och att skurken på något vis skulle vara LAS.
• Laakso underskattar svenska folkets radikalitet, i meningen viljan till att finansiera centrala tjänster med gemensamma resurser, angående val av stödpartier.

Lite mindre DN är att rekommendera. Mycket handlar som bekant om problemformuleringsinitiativet och borgarna har lyckats få debatten till att handla om LAS och småföretagarnas påstått usla villkor som de stora bromsklossarna för allas lycka och välstånd, det betyder inte att det faktiskt är så. Det är naken intressepolitik och i sakfrågan finns ingen “sanning”. Det här är samhällsvetenskap, försök hitta ens sannolikheter och du får problem. I brist på det går vi på vad som ligger i vårt intresse att göra och inte göra, därav guttfeelingen att flexicurity inte känns helt rätt, det handlar trots allt om att arbetarklassen ska ge ifrån sig makt på arbetsplatsen.

Vad händer den dagen då det är hög arbetslöshet trots flexicurityns magi kombinerat med att a-kassan inte blev så hög som vi hoppades på? Då har vi försvagats, vilket kanske händer ändå med en borgerlig regering, men varför ska sossarna vara de som trycker på knappen?

Angående val av stödpartier så ser jag även där den långsiktige sossestrategens tankar kombinerat med en lite väl klassharmonisk syn på rikets väl och ve istället för intressepolitik, men visst, (s) har regerat så länge att den synen är ofrånkomlig. Sossarna förlorade valet för att dom låst fast sig själva i normpolitikens skruvstäd och inte kunde lova det dom ska kunna lova, dvs full sysselsättning. Gänget på riksbanken säger no no när inflationen är på väg att överskrida 1%. Sossarnas förlorade inte för att dom gängade ihop sig med Vänstern och Mp, det är snack. Kan knappast instämma i att dessa två partier är speciellt visionära och ideologiska heller, båda har slipats under hela 90-och 2000-talet till att bli mer och mer som de andra i termer av professionalism och mediastrategiskt tänkande, medias påståenden om motsatsen till trots. Vänstern gick till vals på att 200 000 jobb skulle till i offentlig sektor, alltså lika många som man skulle ha haft om inte staten underfinansierat verksamheten sen 90-talskrisen, Miljöpartiet gick till vals på fortsatt grön skatteväxling, guuuuud va radikalt. Svenska folket säger nej till sånt och räds verkligen de sossar som vill samarbeta åt det hållet, mmm, yeah right.

Avslutningsvis, strategiskt nytänkande och teoretisk nyfikenhet är alltid rätt, men se upp för att ta till defensiven i lägen när det kanske är anfall som är bästa försvar.

Intressant? Andra bloggar om: socialdemokratin, LAS, a-kassa, eftervalsanalys, strategi, arbetarrörelsen, flexicurity, klasskamp, socialliberalism, socialism

Oerhört fascinerande läsning i DN daterat igårkväll, dan före dan före dopparedan. Division 4 Norra, hockey, män. Enligt vinklingen i DN är fyran ett slagfält, våldet spelar större roll än spelet och medelålders män får sina kickar serverade genom att slåss och emellanåt jaga lite puck, skrinna och skälla på domarn, alternativt skicka hired thugs på domarns familj.

Dels får jag starka Fight Club-associationer men jag drar mig också till minnes en av mina barndomshoneys till dataspel, nämligen Speedball 2. Konceptet bakom Speedball var hämtat från Rollerball, en av de riktigt bra hollywoodeska 70-talsdystopierna med bl a James Caan i en central roll. Amerikansk fotboll är ersatt av snubbar i järnrustning och rullskridskor som spelar i en velodrom istället för en kvadratisk plan. Maktens behov av gladiatorliknande aktiviteter för att dimma folkets tankeverksamhet har stärkts under det upplysta envälde som samhället har att deala med och Rollerball tillgodoser stimuli för populi, Rome style.

Vet inte om ni minns för några år sen då det var lite hysteri kring män som hängde i hejarklackar och fick sina kickar i läktarvåldets komplexa stöveltramp, men som på veckorna jobbade på Ernst & Young och uppfostrade barn på kvällarna.

Jag har verkligen ingen poäng med allt det här uppradandet förutom att det alltid verkar finnas områden för den här typen av manlighetens yttersta bastiljoner. De som får den manliga äran att vara krigare istället för kontorsslavar. Att joina ett lag och vara backad av blodslojalitet mot andra män, det är broderskapets finest hour - “What we do in life, echoes in eternity” skriker männen innan matchstart för att sen se barbarerna på andra sidan isen i vitögat. Antingen så kommer vi att kliva över deras kroppar eller dom över våra, striden är central. Segern en bonus.

Och vad tycker jag? För er som läst om mina fetischer här i högerspalten så är det redan känt att jag är lite svag för arméestetik och tankar om uppoffring, enade fronter och långa marcher. Det slår mig dock att det som eftersöks av dessa män är något annat än vad jag suktar efter i min sönderfetischiserade verklighetsuppfattning. Jag vill känna historiens vingslag fläkta längs ryggraden, vara en del av ett uniformhav på flera tusen och inta städer i det stora slaget mot borgarklassen vid mänsklighetens turningpoint. Hanson Brothers vill åt det råa, det fysiska och det adrenalinpumpande. Bah, säger jag, trist. Var aldrig en högstadiethug och vill inte vara det nu heller. Kollektivism, bra. Manlighet, dåligt.

Intressant? Andra bloggar om: Manlighet, Fight Club, Rollerball, Speedball, Hockey, Division 4, Hanson Brothers, Våld, Soldat, Armé, Kollektiv, James Caan, Swedish Iron League

Jag såg om Interiors häromdagen. Woody Allens genidrag från 1978. Ajajajaj, let me tell you…

Dialogen finns inte på denna jord, den är så gediget jävla välskriven. Det är så bra att man inspireras till att vilja leva flera liv, bara för att få uppleva de människor som Woody bekantar oss med. Dom är så jävla äkta! Dialog som förmedlar riktig konflikt, komplicerade relationer och faktiska känslor. Litteratur på film. Skådespel som sällan eller aldrig kommer till vita duken i våra dagar. Skådespelare av den gamla skolan, säkert ständigt verksamma inom teatern med endast en occasional flirt med kameran och då gör dom sånt här. Innan Interiors förstod jag inte att den sortens ord, meningar och relationer kunde skildras på film, att skådespelare kunde vara så intensiva att man vill skrika med i grälen! När mannen meddelar sin vilja till att separera från sin hustru förvrids hennes ansikte av spasmer, ajajaj. Storm. Koooooooonst.

Filmupplevelsen fick mig att förstå något väsentligt. Konst är inte bara en krydda, det är mycket mer centralt för välbefinnandet och förståelsen av det mänskliga. Också vad gäller kickar är konst om inte oslagbart så close. Konsten höjer oss. Ta Hendrix solo i All along the watchtower, ta syntbasgången i den senare delen av Knifes The Captain, ta headern på Konflikt, Sara Lidmans Jernbaneepos, Dennis Hopper i barscenen i Rumble Fish, Skådespelssamhället av Guy Debord, körerna i slutet av Red Hot Chilipeppers Other side, Lisa Simpson när hon trots hennes ringa ålder debatterar logik med sin präst och vinner, go-husfighten i Hero - allt det där är så jävla läckert och som sagt, mer än kryddor. Livet måste levas som om man ständigt ackompanjerades av ett soundtrack, break on through hela jävla existensen. Lyckokänslan av att stå med en mick och rappa Gin&Juice felfritt på en kareokefest, kickar kickar kickar.

“Kvicksilverkulorna ryser på vattnet” skrev Tranströmmer. [Snyftandes] Visst fan är det så, Tomas, visst fan är det så! Från och med nu ska jag intensifiera konstkonsumtionen, jag vill uppleva Interiors igen, helst varje dag och hela tiden på nya sätt. Det är dags att lägga in en högre växel.

Intressant? Andra bloggar om: Konst, Woody Allen, Interiors, Tranströmmer, mänskligt