11.24.06
Att bli vän med det ohyggliga
Det finns en tanke som återkommer i ett par av de senaste årtiondenas främsta grabbfilmer, Apocalypse Now och Fight Club. Tanken är att individuell frihet endast kan uppnås genom att förlora viljan att leva, att på riktigt inte frukta döden. I Apocalypse Now är det Överste Kurtz som genom filosofiska oneliners levererar budskapet om att man måste bli vän med sin värsta fruktan, annars blir det en fiende som vänder sig emot en. Soldaterna i Kurtz milis är uppenbarligen väldigt down med sin fruktan, huvudlösa kroppar hänger i trädkronorna och barns nyvaccinerade armar huggs av och läggs i högar. Dessa handlingar är rena, menar Kurtz, fria från illusioner om moral och samvete, handlingar som “måste” utföras och som utförs, inget mer.
I Fight Club ägnar sig Tyler Durden åt att pedagogiskt förklara varför individen bör härda bort känslor, behov av bekvämligheter och socialt inlärda spärrar. Frihet är att slita sig ut ur samhällets moraliska fjättrar som sitter djupt djupt, sluta konsumera, sluta jobba, sluta se på tv. På sikt: Eliminera individens behov av integritet, egendom och ett eget liv. Sovsalar och kollektivt handlande around the clock. “Just let go” skriker Tyler till “Jack” som desperat försöker styra den bil som Tyler inget hellre vill än att smasha in i väggrenen. Sluta vilja leva.
Det är en destruktiv form av buddhism och den ställer en fråga jag så gärna vill ha svar på: Kan vi bli det dom vill att vi ska bli? Blir vi lyckligare då? Finns det någon mening med att härda bort känslor eller vänja sig så mycket vid att vara rädd att rädslan inte längre är relevant för oss som känsloyttring? Kan vi inte vilja leva och medans vi fortfarande lever, vara lyckligare och friare än annars? Påståendet som ligger bakom den sista frågan är paradoxal, om vi är redo att dö i vilken stund som helst, blir inte den totala friheten som det innebär stukad av en känsla av meningslöshet?
Eller är det jag som inte tänker tillräckligt mycket utanför boxen, är jag för bunden av hur jag uppfattar världen idag att jag inte kan se den potentiella frihetsfräschör den framgångsrike kurtzianen/tylerianen kontinuerligt solkas ner med i varje minut av sitt liv?
Intressant? Yes…
.
iammany sade ,
november 24, 2006 vid 9:22 e m
Människor som inte fruktar döden är överlägsna all världslig makt. Makten (med stort M) opererar – särskilt idag – genom att injaga fruktan (som ju alltid, i botten, är fruktan för döden) i den enskilde. Det är ett långt mer destruktivt våld än all polisiär repression sammantaget.
Att inte frukta döden är tvärtom att leva till det fullaste, inte att förlora viljan att leva. Det stämmer nog kanske att det är något buddistiskt över det; att överskrida det individuella subjektet. Vilket jag ser som något mycket positivt. Jag vet inte om Kurtz, men det Tyler säger stämmer ju, även om det i Fight club ges en negativ framställning. Känsla, njutning är grundpelare i konstituerandet av individuella subjekt. Project Mayhem blir ju mer av en super-individ (kollektivism) än upplösning av individen.
Både Apocalypse Now och Fight club är grymma filmer. Jag gillar båda skarpt. Alla kloka idéer till trots så slutar dom dock, i slutändan, med en nihilistisk acceleration mot nollpunkten snarare än över linjen (för att tala med Jünger). Att släppa taget – “Just let go” – blir mer att låta rädslan ta över, som hos Kurtz, än att lämna den åt sidan.
haecceitas sade ,
november 25, 2006 vid 10:52 f m
De ansatser till avsubjektivering som både Tyler Durden och Kurtz gör bör nog inte tolkas som några färdiga “svar” (i bemärkelsen kurtzianism/tylerism) utan som isolerade försök; båda två är ensamma subjekt som på olika sätt, beroende på de olika kontexter i vilka de verkar, strävar efter att gå bortom de gränser som upprättats åt dem och som de själva hitintils bevarat genom sin subjektivitet.
Självklart tar sig detta destruktiva former. Kurtz befinner sig i ett kolonialistiskt krig (kolonialismen med de ideologiska förutsättningar den bär på är f.ö. en aspekt som får större betydelse i Conrads roman än i Coppolas film), Tyler Durden i det amerikanska samhället med allt vad det innebär. Men det viktiga är i mitt tycke att de båda misslyckas på olika sätt just därför att de är “öar”; de verkar som individer och inte tillsammans med ett generellt skeende, och kan således inte på allvar bryta med de större mekanismer som, utanför de själva, producerar subjektiviteten. I stället för de privata kamper, och hamnar därför i ytterligare isolering och i grunden en återgång till skräcken (Kurtz) eller – som iammany påpekar – i produktionen av ett tydligt definierat och effektivt metasubjekt (Durden).
Avsubjektivering, i kommunistisk mening (i bemärkelsen det generella upplösandet av kapitalistiska förhållanden) kan alltså inte vara en individuell affär. Den typen av disparata flyktlinjer leder tillbaka mot sitt ursprung – reterritorialiserar subjektet om man så vill.
Clausewitz sade ,
november 27, 2006 vid 12:48 e m
iammany: Jag vill att det där ska vara sant, att det snarast är att leva till fullo. Men jag kan inte riktigt se det. Att inte frukta döden blir för mig att vara redo att dö i vilken stund som helst och man på riktigt är redo för det så beror väl det på att man inte längre bryr sig, eller? Förklara mer.
haeccitas: Håller helt med.
Båda: Intressant poäng det där med metasubjekt/super-individ, gav mig en ny infallsvinkel.
Och vad är detta med att en massa autonomister gillar Jynger? Arne Anka fick in mig på Jynger för en massa år sen men då snarare de tidiga krigsförhärligande romanerna, sen har jag mest kollat in teorierna och den radikalkonservativa skolan som ren kuriosa betraktat. Måste läsa in mig lite…
iammany sade ,
november 27, 2006 vid 5:50 e m
Hehe, du måste släppa tanken om individen! Jag menar: att inte frukta döden därför att man inte är en individ, utan del av något större. Som någon klok tänkare sa: “inte en människa, en idé”.
haecceitas :: Avsubjektivering II :: December :: 2006 sade ,
december 11, 2006 vid 6:51 e m
[...] Limbo i det här fallet är den mellan-het som inte är produktiv, dvs den tomhet som uppstår när det enskilda subjektet varken förmår uppgå i ett metasubjekt eller överskrida sig själv på ett kreativt sätt; det – alltså den avsubjektiverade individen – tillhör då ingen pol i dikotomin individ-kollektiv, men har inte heller lyckats uppfinna en väg ut ur denna inomkapitalistiska begränsning. Det drabbas således av den fruktan som ligger på lur i nihilismens själva nollpunkt. Resultatet är undergång, eller i alla fall en återgång till subjektiviteten; det räcker inte att nå nollpunkten, den måste aktivt överskridas (nyligen fördes för övrigt en liten diskussion om denna problematik hos Clausewitz, med utgångspunkt i filmerna Fight Club och Apocalypse Now). [...]