10.16.06
Revolutionär kommunikation
Torgmöten, flygbladsutdelning, offentliga debatter, medlemsmöten, diskussionskvällar, föredrag, debattartiklar och insändare. Om man är lite spexig så kanske t o m en militant aktion? Det här är de informationsspridande/opinionsbildande verktyg som står till buds idag. Och ingen av dom funkar. Längre.
Vänsterns reaktion på det misslyckade riksdagsvalet är att dra slutsatsen att vi måste ha mer av samma vara, att problemet skulle vara kvantitativt, inte kvalitativt.
Det finns många skäl till att betvivla en sådan hållning. Inte minst p g a den tabloidisering av informationshanteringen som sätter ribban för vilka typer av budskap som går att smälta i en värld där vi möts av signaler och budskap mest hela tiden.. För tänk dig själv, hur ofta får ett budskap i en tidning eller en reklam dig att ändra dig på ett fundamentalt sätt? Om du är som jag, så relativt sällan. Jag screenar information järnet och det som inte faller in i de intressekriterier jag medvetet och omedvetet sätter upp det trillar utanför. Så är nog ganska många medborgare idag.
Om det står några människor och håller ett torgmöte för en sak som jag inte bryr mig om eller som inte ingår i min referensram så är det knappast så att jag stannar och kollar in, skriver upp mig på informationsutskick eller kanske t o m går med i kampen, no way. Jag har tillräckligt mycket för mig för att jag inte ska kunna gå och hux flux självmant, utan långvarigt tjat från bekanta, engagera mig i ytterligare självförbrännande föreningsliv.
Alltså, det måste till nya kampformer som känns lockande för många arbetare samtidigt som det utgör en radikal förändringskraft, det ska visa att gemensamma insatser är vägen till att få ett bättre liv. Och det kan inte ske genom den typ av kommunikation som dominerar idag, där kommer vi aldrig att kunna kämpa mot de krafter som vill förvandla licenssmitning till den politiska huvudfrågan i en vecka. Inte en chans. Det finns fler reaktioner än ”Ja, men då kämpar vi ännu hårdare med torgmöten och debattartiklar då”, det är jag övertygad om. Ju mer jag ser på de traditionella formerna för politik desto mer inser jag att färre och färre bryr sig. Här tror jag att vad Marx kallar för den reella underordningen spelar en stor roll. Jag kommer in på det i nästa inlägg, då jag också kommer att diskutera om inte revolutionen är ett sådant kvalitativt annorlunda tillstånd att det är irrelevant om den föregås av en bred klassintressepolitik eller inte.
Om du inte redan sett det så resonerar Olle i Sthlm om besläktade dilemman i det här ypperliga inlägget.
.
hobohuff sade ,
oktober 18, 2006 vid 5:11 e m
Men frågan är då: Hur och vad? Hur når vi andra människor? I alla möten javisst, men räcker bara det? Jag tror inte det. Så klart är det praktikerna snarare än talet som för kampen framåt men då är vi tillbaka till hur vi förmdelar dessa.
Sen tror jag det är annorlunda med oss som redan skriver och tänker mycket, för oss där (anti?)politiken är det brinnande intresset i vårt liv och människor som inte brinner alls, har ett svalt intresse för politik eller brinner för landhockey. Jag tror ändå det finns en skillnad här. Men jag hålelr med dig på sätt och vis. Jag stannar sällan för att titta nuförtiden, eller jag stannar för att kolla vilka det är men inte för att höra budskapet.
Jag ändrade mina kostvanor efter en insändare till exempel. Jag var redan i tankarna men det var den där insänadren i någon värmländsk tidning som fick mig att ta steget. Vi får inte glömma alla som vacklor åt oss och kanske bara behöver en knuff.
Clausewitz sade ,
oktober 18, 2006 vid 10:58 e m
Absolut, dom får vi inte glömma. Sen har jag tänkt på hur ålder spelar in i det där också. När en viss del av vänstern kritiserar svarta blocket och OP för att vara medelklassaktivister som inget har med vanliga arbetare att göra så kan svaret ibland vara att “ja, men vi är minsann också arbetare” eller “ja, men vi är arbetslösa/studenter och lever under samma kapitalistiska förtryck”. Och det stämmer ju förstås, men den avgörande skillnaden mellan många aktivister och den vanlige arbetaren i den offentliga sektorn/fabriken är ju att aktivister i många fall är under 20, full av pepp och idéer och framförallt, inget att förlora eftersom man inte ännu målat in sig i ett hörn i livets vardagsrum (fan vilken poet!).
Äldre människor i ett radikalt föreningsliv är inte helt enkelt inte så vanligt. Äldre människor som gör snabba attitydförändringar är heller inte så vanligt. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag först började fundera på att ändra mina kostvanor (i en etisk riktning då alltså) men ung var jag i vilket fall. Ju äldre man blir desto större risk för att man inte alls har någon lust att ändra på sig eftersom det helt enkelt är obekvämt, särskilt om man har jobb, äger saker och ansvar för många andras välstånd.
Nu vandrar tankarna iväg här men, ja, jag lär ju skriva mer på ämnet. Kul att du skriver inlägg, hobo.
redundans sade ,
oktober 20, 2006 vid 8:48 f m
Jag tycker att man måste se på metoder på ett extremt pragmatiskt sätt. Annars hamnar man i en ultravänsteristisk metodologi. Sökandet efter den enda vägens metod, likt den helige graal.
Jag tror på självaktivitet framför oponionsbildning. Att organisera sig rätt och slätt. Men att medialt försöka påverka diskursen i den mån att vissa politiska beslut blir mer eller mindre omöjliga att genomföra kan vara ett jävligt användbart vapen. Här ser vi hur nyliberala krafter i sverige varit extremt duktiga. Man har lanserat uttryck som t.ex. skattetryck, tärande sektorer och rekupererat uttryck som t.ex. frihet på ett jävligt effektivt sätt.
Detta blir såklart en form av brandkårspolitik i första hand och inte opinionsbildning av den äldre skolan. Autonom PR helt enkelt. Då kan metoder som nätverksbyggande, insändarstormar, offentliga debatter och flygbladsutdelningar vara effektiva metoder för att skapa mediala bilder av samstämmighet som i sin tur multipliceras utöver ens egna verkningsområde.
hobohuff sade ,
oktober 20, 2006 vid 5:47 e m
Jag är med på biten om aktivitet som media till 100%. Jag känenr mig däremot skeptisk till insändarstom-idéerna. Visst jag vet hur människan funkar, säger man en sak tillräckligt många gånger håller folk med SAMT att språket är det verktyg som verkligheten formas efter. Men frågan är om det låter sig göras till något annat än ett jippo. Det känns för plastiogt och påklistrat (kanske är det just det en spärr som jag har i mig som är till för att vi inte ska kunna använda det vapnet, ett ärlighetsideal som hör hemma på liberalismens skräphög, vad vet jag?)
redundans sade ,
oktober 20, 2006 vid 10:14 e m
Åter igen beror det på hur man använder en metod och vad man vill uppnå. Jag syftade på insändare som en liten del i en samlad PR-aktivitet som ett exempel. Men samtidigt så kan det vara intressant med insändare. När Propagandamaskinen lanserades hade vi fan 30% av insändarsidorna i storstadspressen rätt länge. Det kan ju vara intressant att fundera på vad man kan göra med ett sådant utrymme.
Clausewitz sade ,
oktober 21, 2006 vid 2:34 f m
Språket som det verktyg som verkligheten formas efter, hobo, vad håller du på med?
hobohuff sade ,
oktober 21, 2006 vid 10:58 e m
Nej, vad håller DU på med!
men du vet vi har inget annat än en patriarkal, kapitalistisk etc etc vokabulär. Våra tankar styrs också av hur vi kan fornulera oss, vilka föreställningar vi har och sånt. Eller för att prata marxistiskt vår överbyggnad där spårket är en del är fängslat av basen som är kapitalistisk (om du förstår det lättare).
Undertecknamn sade ,
oktober 23, 2006 vid 7:02 e m
Intressant inlägg, men som Herr Redundans säger, Hur då?
Själv är jag inne på Redundans linje om självaktivitet, aktivitet utanför vänstern har visat sig fungera bättre för mig än den klassiska, gå med i kommunustiska partiet dängan…
Sedan tänker jag på hur man ska göra informationen ännu mer lätttillgänglig för oss som redan är inne, har t.e.x. höga förväntningar på motkrafts media arkiv. Där ska det finnas möjlighet att ladda hem senaste riff-raff och liknande att pumpa i sin i-pod!
Clausewitz sade ,
november 3, 2006 vid 4:34 e m
Men gör “självaktivitet” att din situation blir bättre? Utökar du din makt över ditt liv eller är det “bara” roligt? Det är här vi blir individualistiska till en nivå där vi ligger väldigt nära vanlig liberalism, om än en väldigt nihilistisk liberalism. Det är också här jag menar att några av oss genom egna kluriga vägar gör våra liv bättre genom att spela med i kapitalismen, få schyssta jobb, inkassera bra lön, ta tjänstledigt och leva billigt och fritt i Mexico i ett halvår, o s v. Om “självaktiviteten” inte ska leda till “gör vad du vill” men heller inte innebära pekpinnar från nåt avantgarde, vad fan är det då? Och vem gör det? Sure, snatta office supplies är ju motstånd, men blir det några ringar på vattnet av det? Vad är självaktivitet, förutom en autonom klyscha?
Och angående det redu säger, är inte det där bara det gamla vanliga? Helt ok i enskilda frågor men knappast revolutionerande?
Ja, nu är jag inte speciellt konstruktiv, men jag kände för att gnälla lite.
Undertecknamn sade ,
november 6, 2006 vid 1:06 f m
Du har rätt i att det inte är särskilt revolutionerande, men va där egentligen det nuförtiden?
riff-raff-ruffarna talar sig heta om kommunisering, men jag ser bara det som samma gamla väntan på vadå. Innerst inne är jag en klassiskt skolan marxist som väntar på att arbetarklassen i vilken form den vill känner för att agera, då jag där kan understödja deras kamp i form av aktivism.
I arbetet med att organisera en strejk demo eller blockad är det inte fel att se oss som annat än organiska delar av arbetarklassen uppstådda ur den kapitalistiska arbetsfördelningen, men med en bra mycket sämre timlön än en städares.
Men väntandes på vår lön som kommer i form av
1. sociala reformer
2. en tillbakagång i högerns framarsch till förmån för vår egen
3. social revolution/kommunisering
(Skulle kunna sammanfattas under en samma punkt, men skulle det skulle inte se lika snyggt ut)
Självaktivitet betyder för mig både att få mer makt över sitt liv och att ha roligt.
Just nu kräver jag var jag står, just nu står jag i AMS-träsket, eller som arbetsfri 9-5 aktivist eller som kampsportsutövare. Jag är där jag behöver vara för att bedriva politiskt arbete. Allt som gör det lättare är för mig en vinst.
Sen snatta diskursen sparar vi till nån annan gång.
Det börjar växa gråa hårstrån efter för många sådanna debatter.
Ättestupan sade ,
januari 19, 2007 vid 8:33 f m
Självaktivitet är förvisso ett problematiskt begrepp, eftersom det dels förutsätter ett själv och dessutom aktivitet/arbete (som ställs i motsättning till inaktivitet/fritid), men likväl är det ett begrepp som ganska talande säger vad det handlar om, det handlar om aktivitet i den egna, personliga vardagen. Och vardagen är inte individualistisk… Den första frågan man bör ställa sig är väl, vad är det som kommuniceras? Debattartiklar, insändare, demonstrationer osv. manar till massdeltagande, dvs. “följ oss – det här är en viktig fråga och vi har lösningen”. Pragmatiskt må det kanske ha vissa effekter (även om dessa blivit allt mer tveksamma av de anledningar Clausewitz nämner), men vad har de för effekt på de massdeltagande människorna? Blir dessa människor mer kapabla att bygga egna kollektiv om de läser en insändare som är arg på a-kassesänkningen eller om de deltar i en demonstration? Vi är alldeles för rädda för att verkligen prata med varandra utan floskler och insändarens, debattartikelns och demonstrationens funktion främjar denna problematik ytterligare. Moderna ritualer (i ritualens dåliga bemärkelse) ersätter den personliga och verksamma erfarenheten… Den personliga och verksamma erfarenheten är den grund varpå självaktivitet vilar, det har ingenting med individualism att göra, utan enbart om det faktum att vi gör erfarenheter i vårt liv som vi tar med oss. Det var skillnad på 30-40-50-60-talen när det existerade starka arbetarkulturer på företagen, då fanns en organisk och naturlig vidarebefordring av denna erfarenhet. Numera existerar inte såna starka fästen, hur vidarebefordrar vi då erfarenheten? Jag betvivlar att det är genom debattartiklar, insändare och demonstrationer (men vem vet, jag kanske har fel?).
Jag skulle vilja citera ett längre stycke ur den utmärkta texten Antimassmetoder för organisering av kollektiv som har varit en stark inspirationskälla under senare tid:
“Kollektivet kommunicerar inte med massan. Det tar kontakt med andra kollektiv. Om det inte existerar några andra kollektiv så bör det tala med sig själv tills den dag det gör det. Givetvis kommunicerar kollektivet även med andra människor, men det ser dem aldrig som en massa – som väljare eller som en publik. Kollektivet kommunicerar med individer för att uppmuntra till självorganisering, och det förutsätter att folk är fullt kapabla att organisera sig själva och att de, om alternativet finns, föredrar detta framför massdeltagande. Kollektivet vet att det tar tid att skapa nya organisationsformer. Det försöker helt enkelt bara påskynda massans sönderfall.
En stor del av dagens ‘kommunikationsproblem’ består i att folk tror att de måste kommunicera hela tiden. Man upprättar administrativa funktioner för att hantera informationsflödet innan man ens har en aning om vad man vill ha sagt. Kollektivet är inte besatt av att ‘kommunicera’ eller ‘relatera’ till rörelsen. Vad som oroar kollektivet är snarare allt oväsen – ständiga telefonsamtal, formella brev, kallelser till möten osv. – som tas för kommunikation. Det är hög tid att vi börjar tänka mer på vad vi säger och hur vi säger det.
Vad menar vi med kontakt? Vi vill börja med att ta byråkratin ur kommunikationen. Tanken är att man börjar blygsamt, öga mot öga. Denna form av kontakt har många fördelar, men det viktigaste är dess rättframhet och tillförlitlighet. Andra former av kommunikation – telefon, brev, dokument, osv. – bör aldrig användas som ett substitut för den direkta kontakten. I själva verket bör de främst användas för att förbereda kontakter.”
Ättestupan sade ,
januari 19, 2007 vid 12:47 e m
En parentes till redundans: Att stänga vissa dörrar innebär inte med nöd en ultravänsteristisk metodologi och inte heller ett sökande efter Helig Graal. Detta är att hänföra överskridandet av ultravänsterismen till opportunism, voluntarism, politik. Överskridandet av ultravänsterismen bör snarare ske genom överskridandet av vänsterismen i allmänhet (dvs. just opportunismen, voluntarismen, politiken).
Detta innebär inte ett “avfärdande” av vänstern, något sådant skulle vara meningslöst, snarare är det ett försök att uttrycka en tystnad, något som inte finns: kommunismen. Den finns vare sig i arbetarnas kamper eller i vänsterns demonstrationer, ens som förlängning eller utvidgning. Och denna tystnad är ett större Nej! än det som dessa kamper och demonstrationer, eller ens språket, någonsin kan uttrycka. Detta stänger dörren för deltagande i meningslös aktivitet, men det stänger dock inte dörren för klasskamp, ingen kan stänga dörren för klasskampen utom genom den ovan nämnda tystnaden, kommunismen.
Nåväl, jag kanske borde skriva ett eget inlägg istället för att spamma Jordräntas gamla inlägg.
Revolutionär kommunikation är dock ett betydligt större problem än att vänstern inte får ut tillräckligt många affischer, debattartiklar och insändare. Revolutionär kommunikation måste börja i smutsen, den måste lösa konkreta problem, som antagligen framstår som “pyttesmå” för demonstranten eller den självutnämnda revolutionären. Men för att återigen återvända till Antimassmetoder: “Om vi inte har förmåga att börja lösa dessa frågor kollektivt ens på denna nivå, då är vi definitivt inte redo att skapa ett nytt samhälle.”
Vänligen,
Ättestupan