10.06.06
meto´d subst. ~en ~er: kapitel 4:autonomi
Den autonoma kritiken. Där leninisternas kritik av socialdemokratin kan sägas vara inom samma maxim, tar den autonoma kritiken avstamp i en helt annan syn på kampens form. Jag nämnde tidigare att leninisterna och sossarna förenas i att deras strävan är positiv, de är båda ute efter att “bygga socialismen” och att ta kontroll över kapitalistiska institutioner. Skillnaden ligger bara i hur beredvillig man är att kompromissa för att nå dit och vilka medel som ses som schyssta. Alla partier till vänster om mitten som accepterar de borgerliga spelreglerna för hur demokrati går till bör nog kallas socialdemokratiska, oavsett vad dem själva kallar sig. Leninister är den utdöende form av antikapitalister som vill ta kontroll över stat och civilt samhälle medelst våld i ett svep.
Autonom metod är negativ, den beskriver en process där kampen måste formuleras mot något, inte för något. Striden är antikapitalistisk och den står, liksom de två övriga kusinerna anser, mellan arbete och kapital. Kampen kan enbart vara negativ, menar man, för att kapitalismen vida överstiger det teoretiska ramverk som sossar och leninister begränsat det till. Det är inte förvaltning eller ens en fråga om ägande, det är en social relation som går in i allt vi gör och är i den här världen. All den kamp som formuleras positivt blir i sin tur beroende av kapitalismens väloljade hjul och hjälper mer än stjälper det system som man föresatt sig att övervinna. De institutioner som ska tas över och förvaltas annorlunda är i grunden kapitalistiska och kan inte, likt Ringen (nördigt, men to the point), brukas till att göra gott (ja, helt fel ord, men ni förstår). De är för evigt förbundna med varuproduktion, lönearbete, mervärde och arbetsdelning.
Den socialdemokrati som ska leverera gratis tandvård åt folket måste också försäkra sig om att exportindustrin går för fulla varv och kan betala för kalaset. Det leninistiska parti som styr skutan måste själv disciplinera arbetarna att gå till jobbet för att producera det som behövs för statens och industrins överlevnad. Alla s k vänsterreformer du kan tänka dig blir i slutändan sätt att få maskineriets hjul att snurra effektivare och utan störningar. Autonoma marxister menar att antikapitalistiska kamp aldrig, oavsett hur många nyttigheter som kan fördelas rättvisare och bättre, kan vara oljan till maskineriet, den måste vara gruset.
Autonoma marxister med avknoppningar har i mitt tycke en bra analys av materialismen och då särskilt dess implikationer för den politiska metoden. Centralt är att arbetarklassen inte kan representeras. Första reaktionen hos en leninist på ett sådant påstående är oftast att: “Åh, det där är ju bara en kvarleva från anarkismen och dess idealistiska, nästa moralistiska förhållningssätt till makt och underordning”. Det är möjligt att anarkismen påverkar, men likväl står påståendet om omöjligheten till representation på fast materialistisk grund.
Vi förutsätter att arbetarklassen är de 5 miljarder människor som verkligen måste slita för att överleva och som befinner sig nära avgrunden när oväntade utgifter seglar upp på horisonten alternativt ser avgrunden i vitögat varje sekund av sitt vakna liv. Dessa människors erfarenhet är fast förankrade i arbetslivet i den kapitalistiska varu- och tjänsteproduktionen, om det så är som tiggare, prostituerad, bilmekaniker eller call-centerslav. Om du lyfter ut en av dessa människor och placerar honom eller henne i ett annat materiellt sammanhang, t ex riksdagen eller fackföreningskansliet, så förändras den människan. Alltså kan inte proletariatet representeras, representationen förvandlar den valda proletären till något annat och erfarenheterna från det gamla livet förflyktigas. Det verkliga proletära motståndet mot kapitalismen kan alltså omöjligen förmedlas och måste ske hos de som är de faktiska proletärerna. “Proletariatets frigörelse är dess eget verk” sa Marx, visst fan är det så.
Är långt ifrån färdig med autonomin, så fortsättning följer…
.
redundans sade ,
oktober 7, 2006 vid 4:05 e m
Jag vågar och bör nog inte uttala mig om Meidners första idé om löntagarfonderna. Jag har helt enkelt för dålig koll. Just därför blev jag lite intresserad när du tog upp dem. Väljer istället att kommentera lite det du skriver om autonomas kritik utav inomkapitalistiska strategier.
Jag tycker att kritiken mot arbetarstyrda och arbetarägda (kapitalistiska) företag är djupare och bredare än den du beskriver i denna post och meto´d subst. ~en ~er: kapitel 2. Du har ju iofs. inte utgett dig för att redogöra för helheten av denna kritik men det kan ändå vara intressant att ta denna kritik vidare.
Den första kritiken som autonoma brukar ta upp är den om att enskilda kapitalister med moral och dygd (t.ex. arbetare som själva styr sina företag) inte kan göra annat än att följa kapitalets inneboende tendens. Marx förklaring att “den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten” har blivit till ett mantra bland autonoma.
Men om man gräver vidare i Marx studier om kapitalet i första boken finner man en mycket mer intressant kritik. “Betingelserna för produktion är samtidigt betingelser för reproduktion”, skriver Marx i 21:a kapitlet. Dvs. kapitalistisk varuproduktion är också en reproduktion av sig själv. Arbetslönen som arbetaren får är penningformen av en del av produkten hennes eget arbete. Arbetaren producerar således inte bara produkter åt kapitalistens räkning utan reproducerar också det variabla kapitalet. Allt arbete som utförs inom fabrikens portar (bildligt talat) blir oavkortat till kapital oavsätt vad detta kapital senare förvandlas till (lön, lyxkonsumtion osv).
Marx fortsätterr: “Men det som från början endast var utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen, upprätthålles ständigt redan därigenom att processen fortsätter, genom den enkla reproduktionen, som därmed också förevigar den kapitalistiska produktionen.”
Jag tycker att teorierna om den enkla reproduktionen är långt mer intressant som utgångspunkt för kritik av inomkapitalistiskt arbete än den om konkurensens inverkan som yttre tvångslagar. Det är inte bara så att vi reproducerar vår klass genom att bli våra egna exploatörer utan också iom. att vi redan som producenter producerar oss själva som variabelt kapital.
redundans sade ,
oktober 9, 2006 vid 8:06 f m
Jadu lance. Jag vet inte om jag kommer kunna svara på hur dessa två kapitel i Kapitalet kommer påverka vår metod.
Men jag ser en brist i autonoma ibland nöjer sig med att peka på kapitalets framträdelseform i form av t.ex. konkurens istället för att försöka föra frams dess bakomliggande essens. Jag tror att man då riskerar hamnar i en klassisk vänsterisitisk possition. Nämligen att om vi kan ändra kapitalets essens genom att ändra dess framträdelseform. Att motverka konkurensens yttre tvångslagar med hjälp av kollektiva kapitalbildningar och monopolisering t.ex. Även om denna risk kanske inte är så stor hos just autonoma.
Men jag tycker trots allt att det är mer intressant där det påpekas att all produktion i sig självt också är en reproduktion av sina egna grundvalar. Oavsett hur t.ex. distribuering av produkterna ser ut (t.ex. mot behov) så är det distribuering av kapital. Och det är något som vi inte kan värja oss ifrån.
Lance Uppercut sade ,
oktober 11, 2006 vid 4:01 e m
Ledsen Redu, men det går typ inte att kommentera på din blogg just nu, måste vara nåt fel. Så därför, efter ett par försök, så kommenterar jag på min egen istället:
Jag är helt klart med dig! Dessutom så gav du en ännu bättre förklaring alldeles där i slutet på din senaste kommentar som gjorde att poletten trillade ner lite extra.
Sen tycker jag nog att att yttre tryck-teorierna räcker för att förstå att det inte går att trixa med kapitalet på nåns annans villkor än kapitalets. Det teorierna om essensen tillför är helt enkelt att understryka detta. Anser jag alltså. Det jag vill undersöka och det jag börjar resonera om i mitt senaste inlägg “kapitel 6″ om metoden, är om den typen av åtgärder, AP-fonden och liknande, kan ses som tillfälliga åtgärder för att köpa proletariatet lite tid, lite luft som är friare att andas, o s v. Alltså inte: AP-fonderna och diverse monopol är socialism utan: AP-fonderna och diverse monopol är verktyg för att underlätta för proletariatet att bli revolutionärt pga bättre materiella villkor, möjligheter till folkbildning, etc.
redundans sade ,
oktober 12, 2006 vid 11:15 f m
Hej Lance, jag har märkt att blogsome har haft lite problem de senaste dagarna. Det du är inne på är något mycket svårare än det jag diskuterar innan. Frågan “är detta kommunism?” är mycket tacksammare att svara på än frågan “gynnar detta kommunismen som aktivitet?”. Dessvärre är det inte bara en svårare fråga att svara på utan en långt mer viktig fråga. Jag hoppas på att kunna återkomma iom. dina poster om metoder/n.
Clausewitz sade ,
oktober 17, 2006 vid 11:15 e m
Ja, redu, var är du nånstans egentligen?
Efter modernismen « Jordränta sade ,
november 5, 2006 vid 10:20 e m
[...] Är inte villig att dra hans i övrigt knivskarpa materialism till sin spets i frågan om partiets roll och blir således lika inkonsekvent i frågan om representation kontra materialistiskt synsätt som alla andra partiteoretiker inom extremvänstern. Läs mer om min uppfattning i frågan här. [...]