Vill inflika en lite kortare tanke innan mastodontinlägget om underordning.

Definieras man av sina handlingar eller av vad man heter eller kallas, det som syns på ytan? Om vi lämnar diskussionen om privatmoral därhän och applicerar frågan på organisationer och då kanske främst partier, hur ligger läget?

• “Hej, vi heter folkpartiet och vi ÄR liberaler, oavsett om Johan Pehrson föreslår onödiga inskränkningar i individens frihet eller inte”.

• “Hej, vi heter socialdemokraterna och vi ÄR demokratiska folkrörelsesocialister, oavsett om vi står för en tolv års lång medveten underfinansiering av offentlig sektor eller inte”.

• “Hej, vi heter Vänsterpartiet och en hel del av oss ÄR kommunister eller åtminstone vänstersocialister trots att vi bistår socialdemokraterna i ovan nämnda politik”.

OK, men om man aldrig avvek ens en tum från det man skrivit i sitt program så skulle inga kompromisser uppstå, inget parti skulle kunna kommunicera med det andra, right? Så är det nog. Men hur länge kan partiet ta den där extra långa omvägen som många gånger innebär att faktiskt gå bakåt utan att för den skull sluta vara det där man egentligen ÄR. Efter att under en lång tid harvat i verkligheten utan att komma framåt en tum och därmed befinna sig på mils avstånd från det man egentligen vill ha, anpassar man sig inte då? Blir man inte successivt det där nya, där man är och överger så smått det man heter för att snart heta något annat?

Strategi och att spela bollen där den ligger i all ära men vänsterpartiet är definitivt inte kommunistiskt och heller inte vänstersocialistiskt. En annan bisarr sak är att Kina fortfarande kallas för kommunistiskt, oavsett om man menar att kommunism är Stalins Ryssland, något som ännu inte skådats eller att det finns öar och tendenser till kommunism i dagens kapitalism så är Kina inte kommunistiskt, Kina är fascistiskt. Återstår att se vad Burstedt tycker om det.

Vänsterbloggar som kritiserar media finns det gott om och en hel del bra dessutom så det är definitivt inte ett område jag kommer att ge mig in på, bara doppa tårna lite. Det här är bisarrt, och då menar jag främst vad journalisten vrider den ursprungliga storyn till att handla om.

Frågan som jag innerligen hoppas leder till dom största fackligt mobiliserade demonstrationerna på länge och dom största demonstrationerna överlag sen 2003 års krigsdemos, nedskärningarna på a-kassan. Här kan du börja din strid medelst en liten namninsamling.

Ja, alltså, är en antikapitalistisk revolution ett sådant kvalitativt annorlunda tillstånd än status quo att inget förarbete i form av bred intressekamp, fackliga och sociala rättigheter och liknande kan bidra till men heller inte skada övergången till ett sådant tillstånd?

Jag har ju varit inne på det tidigare, frågat retoriskt om autonoma marxister anser att grogrunden för reella revolter är bättre när fler kommunistiska element (bibliotek, kollektivtrafik, gratis universitet) florerar. Om det är så blir det ju inte lika relevant att kritisera socialdemokrater för att vara kapitalets vänster och allt vad man tillskriver dom eftersom också deras arbete bidrar till att skapa bättre grogrund för det som autonoma menar är verksamhet som verkligen attackerar kärnan: varuformen och lönearbetet.

OK. Så revolt mot just varuform och lönearbete kan inte sägas vara ett intresseuttryck för klassen. Det är snarare ett uppror mot ett förtryck som ibland kan vara i enlighet med ens intresse, åtminstone vad avser materiell bekvämlighet, social stabilitet och tryggheten i att tågen går i tid, typ. Uppror bortom den fackliga lönekampen och att knacka dörr med valbudskap i förorten föds av vrede över sakernas tillstånd, men också insikt i att det är något mer som är fel med samhället än att nyttigheter är orättvist fördelade. Men är inte de här s k insikterna uppkomna ur överintellektualiserade hjärnor och barn av Sociologi D-studenters fantasier? Kanske, kanske inte.

Det är här som vi måste jobba lite extra för att förena en i grunden materialistisk syn på förändring med den syn på kapitalismen som förekommer i den autonoma vänstern där man går så mycket längre i att förklara vad förtrycket egentligen inbegriper än leninismen och socialdemokratin. Förtrycket är The Matrix i stort sett, det är överallt, det är allt vi äter, känner, tar i, arbetar med, tänker, o s v. En sådan syn på fienden vi möter inbegriper med nödvändighet synen på vårt motstånd som ett motstånd som förstår The Matrix, därav Sociologi D-studenternas centrala roll. Eller är det verkligen så? Shit, jag kan bli helt förlorad i såna här tankar ibland.

Men vi vet två saker. Vi vet att motståndet enbart behöver vara negativt, enbart behöver uppkomma ur frustrationen över att leva under sådana här förhållanden. “Tvingas gå till jobb vi hatar så att vi kan köpa skit vi inte behöver”, för att citera Mr Durden. Arbetarna ska ändå inte ännu uppfinna ett nytt samhälle, alltså skissa upp en målbeskrivning och en projektplan. Det nya samhället växer fram i den konkreta kampen mot detta samhälle, brukar autonoma säga. Jag gillar det där sista, det bär med sig en känsla av optimism och flyttar fokus från skrivbordsrevolutionärerna över till praktikerna, arbetarna. Dom som gör´t.

Vi vet också att medvetande inte kan påföras utifrån, det är idealism och något som historien nog ändå visar är förkastligt som förklaringsmodell för förändring. Alltså måste medvetandet springa ur arbetarna själva, byggsten för byggsten, medvetandehöjning efter medvetandehöjning, där i den konkreta arbetssituationen och missnöjet med denna.

Så var kommer det här med den reellt underordnade arbetaren in? Nästa post förmodligen.

Länge efterlängtad, ute nu, finnes här.