Känner spontant att en röst saknas i debatten rörande utnämningspolitiken som senast aktualiserats med Odenbergs tillsättning som generaldirektör för Svenska Kraftnät. Visst ska vi kritisera högerregeringen för att bryta med de löften som utlovats i valkampanjen, ingen tvekan om saken. Bara inte sossarna i all sin indignation över läget går och lovar bort sin egen utnämningspolitik, det vore ett stort misstag. Utnämningsmakten är inte att leka med, det är ett politiskt verktyg som alla andra som kommer med regeringsställningen och bör utnyttjas till max. Politik förs i alla de organ dit regeringen utser kandidater och en tro på kompetens före politisk hemvist som riktmärke för utnämningspolitiken är naiv liberalism at its finest.

Men det här är ännu ett område där arbetarrörelsen inte är intellektuellt modig nog att försvara sina egna rutiner och maktmetoder. Kritik bör och har utdelats för att borgarna skönmålade sina egna då framtida tillvägagångssätt för rekrytering i valrörelsen, men inte för viljan att sätta sina egna på centrala poster, det vill ju rimligtvis arbetarrörelsen också.

Intressant? Andra bloggar om: Alliansen, utnämningspolitik, Odenberg

Mp:s partistyrelse har efter helgen fattat beslut om att driva krav på obligatorisk a-kassa. Jag är så inte överraskad. Mp är ett lustigt hopkok av småföretagsvurmare, miljökämpar, decentralister och framförallt idealister. Man har en liberal världsbild med inslag av vänsteranalys och här är det framförallt den principorienterade idealismen som fått gehör.

OK, vi vill ju att alla ska ha en trygg bas att stå på när jobbet ryker, right? Så därför är det ju rimligt att vi behandlar arbetslöshetskassan som en allmänförsäkring, till för alla, obligatorisk för alla. Då får vi alla del av tryggheten och alla betalar. Men ack så fel det blir när man inte tar hänsyn till konflikten arbete-kapital. Skälet till att borgarna ville ha obligatorisk a-kassa är att medlemsdräneringen av facket ska fortsätta, vi ska frikoppla a-kassan från fackmedlemskap i ännu högre utsträckning och göra den senare överflödig. Facket försvagas och näringslivet vinner mark, i förhandlingar, på arbetsplatsen och i lönekuvertet. Att a-kassan också i fortsättningen är kopplad till facket (även om man kan välja alfakassan) är en förutsättning för en stark fackföreningsrörelse. Jag skulle hellre se att fackföreningsmedlemsskap var obligatoriskt för att få ut a-kassa och att a-kassan i större utsträckning kunde vara finansierad av medlemmarna själva (även om jag vet att det handlar om hutlösa summor). Staten är ett slagfält mellan klassintressen och därför blir arbetarrörelsen sårbar när den sätter för stor lit till statens institutioner. Vi måste stå starka även i politisk opposition.

Miljöpartiet har med all största sannolikhet inte tagit något av det här i beräkningarna utan tänker kort och gott att det är en bra princip att alla ska få samma grundtrygghet, säkrad till hundra procent av staten. På köpet får man till en liten borgarflirt och det är ju aldrig fel inför framtida förhandlingar.

Uppdaterat: Och här kommer bashen.

Intressant? Andra bloggar om: Miljöpartiet, idealism, a-kassan, alliansen

Det blir en till lista, i väntan på Lukacskodens uppföljning. En lång en… Under den nylanserade kategorin Rim och reson ger jag och gästbloggaren Mia listan över:

SÄMSTA/ORIMLIGASTE POLITISKA AKTIONER NÅGONSIN

(Det går fett med troll i den här texten, vi ber om överseende för det)

• Salem 2007

Antifascister skärper klasskampen genom att rena två konformitetsfabriker, eller ”skolor”, i eld, varpå kapitalets trupper (brandkåren) rycker ut to the rescue. Men också där står folkmilisen trygg i sin övertygelse och låter stenar regna över Saurons egna, som tvingas till reträtt. One down, 11 000 kommunala barnfängelser to go och arbetarklassen flyttar fram sina positioner ännu en bit, på det till synes eviga slagfältet.

• Titanic 1912

En grupp unghinkar (sekelskiftets klämchecka namn för anarkister) förstör ekolodet på atlantångaren Titanic, för att skärpa klasskampen och förhindra en svensk braindrain till USA (med resonemanget om vi inte får behålla dom så ska ingen få dom). I processen går förmodligen fler resenärer tillhörande arbetarklassen under eftersom man fastnar på nedre däck och förenar sitt öde med skeppets. En representant beskriver händelsen i en intervju i Brand med orden ”Det är collateral va, nu blickar vi framåt”. I sin biografi tar Hinke Bergegren å sin rörelses vägnar åt sig äran för att med aktionen ha skapat det hårdnande klassklimat som ledde fram till det första världskriget, andra internationalens trolöshet mot huvudman och, målet som förstås aldrig föll ur sikte; 10-talets revolutionära våg.

• Björcken 2004

På nyårsafton försöker Uppsalas landshövding, moderaten Anders Björck, utropa sig själv till Guds smorde och Prince genom ett tyvärr något misslyckat kuppförsök. Då Björcken iakttar hur polisen hellre tittar på fyrverkerier än disciplinerar pöbeln som urinerar på slottet ser han sin chans. Efter att, i egenskap av landshövding och före detta minister, ha beordrat polisen till handling mot degenerering och dekadens valde den tämligen berusade Björcken att helt sonika slita omkull en konstapel i ett ädelt sista försök att utmana det svenska våldsmonopolet. Enligt polisen alltså. Och Expressen. Varför skulle de ljuga?

• Avregleringen av kreditmarknaden 1985

Kjell-Olov Feldts aktion mot arbetarrörelsen som egentligen skulle syfta till en småskalig hämnd för att partiet tvingat honom att baxa löntagarfonderna hela vägen till riksdagen 1982. En felräkning gjorde att aktionen snarare blev början till slutet på välfärdsstaten och att varje vald regering sen dess varit tvungen att springa till storfinansen och säga ”thank you sir, may I have another?”. Feldt själv fick gå några år senare (efter andra oförlåtliga aktioner - Nej, han lärde sig aldrig) och skrev under 90-talet en gråtmild självbiografi där han sida upp och sida ner bad om förlåtelse för sina hyss. Kronan på verket för den något splittrade politiske aktionsvirtuosen blev sedermera att byta partibok. Vilket han senare bad om ursäkt för, grinandes i tv-såpan Let´s Dance.

• Sverige Vakna! 2006

Nationalsocialistisk front visar var PR-skåpet ska stå. I sin ystra frikårsutstyrsel rykande färska från Punkt Shop och Överskottsbolaget slår NSF ett slag för nationalsocialismen och den ariska befrielsekampen. Antar vi. Det känns nämligen som om NSFs PR-experter inte riktigt lyckats förmedla det tydliga budskap vi vet att dessa hårdföra ynglingar vill lansera. Exakt vad det var Sverige skulle vakna upp till denna dag är oklart som fan. Kanske att det står en arisk folkmilis på en småländsk gräsmatta som bara dom får din röst kommer att spärra in grannens odrägliga veganungar? Har de tolv ss-männen vaknat ur sin dvala i sitt dragiga slott på den tjeckiska landsbygden? Är det äntligen bevisat att Gunde Svan är en reinkarnation av Reynard Heydrich? Kanske ville man bara markera närvaro som Hitler då han drog sin första repa på autobahn och glatt utropade – örn örn.

• Kupp mot konstitutionen 2008

En grupp vänsterbloggare bryter sig in på riksdagen en söndag och bränner svenska grundlagarna i en kakelugn. Man gör det i tron om att handlingen ska väcka folkets insikt i att det till syvende och sist handlar om formuleringar på en lunta papper som har mening endast om folket väljer att ge det mening, och att samtliga landets banker EGENTLIGEN är redo att plundras, samt att valresultatet 2006 EGENTLIGEN kan ogiltigförklaras av en nyinrättad folktribunal, bara folk vill. In i samma kakelugn åker också högersossen Jonas Morians hela (utskrivna) bloggproduktion, med ungefär samma motivering.

• Naziaktion mot Kulturen I Lund 2007

Avantgardet med analys inom naziströrelsen kollar i kalendern och menar samstämmigt att det nu äntligen är dags att damma av den modiga, riktiga nazismen från Hitlers glansdagar med sin civilisationskritik och rena ideal. Man väljer att en oktoberkväll slå till mot en utställning med ”degenererad sionistisk apvidrig konst” och förstöra samtliga utställningsobjekt med släggor och motorsågar. I ett pressmeddelande erkänner man att ”folket förmodligen inte är redo” men att “kampen mot all konst som inte avbildar klippor, berg, snö eller rakryggade valkyrior is on, motherfuckers”.

• Operation Latte Thunder 1999

Karlakarlarna i Project Mayhem aka Fight Club lyckas slå två flugor i en smäll - Destroy a piece of corporate art and trash a franchise coffee bar. Tyvärr blir man av med trokämpen Robert Paulsen som trots allt har ett namn i döden. Eventuella spår aktionen lämnade i klasskampen på mikro- och/eller makronivå står fortfarande höljt i dunkel. Men alla unga cyniska kommunistpojkar köpte sig omedelbart en brun skinnjacka när de lämnade biosalongen.

• Kårhusockupationen 1968

68-vänstern slår mot toppstyrning, parlamentarism och annat sattyg genom att – ockupera sitt eget hus. Till och med Palme tyckte att det var lamt. Hur som helst blev ockupationen födelsen för Stockholms universitets studentkårs egna hovnarr, kårpartiet Borgerliga Studenter Opposition ´68. Dessutom genomfördes en trevlig nostalgi – och solidaritetsockupation tidigare i år där dåvarande kårordförande bjöd på punsch till allas ära. Sägs det. Vi vet förstås ingenting, varken om trevligheter eller punsch. Tihi, leve det!

• Dracula 1455

Frihetskämpen och den store transsylvanske landsfadern slogs för protektionism och nationellt självbestämmande då han helt sonika tog med sig flera ton rumänsk mylla till London och köpte fastigheter på strategiska adresser för att… skapa arbetstillfällen för sina olydiga zigenare? Utvidga sitt rike på slug smuggelväg? Lämna stickspår och metkrokar till de brittiska imperialisterna som förföljde honom? Fan vet, men bra var det.

———————————————————————————————————-

Aktuellt på Konflikt: Slutstadium skriver om Salem

Intressant? Andra bloggar om: Listor, aktioner, Salem, Transsylvanien

Jag och Mia tröttnade på listor och har nu börjat skriva filmmanus i arbetarrörelsens tjänst…

…so, get this:

Vi gör en film, som får heta Lukacskoden eller Da Lukacs Code. Den ska handla om vad leninisterna har gjort med marxismen och vad man gjort med de texter som Marx skrev och som helt eller delvis motsäger mycket av Lenins tankar och idéer kring kapitalism, stat, parti och revolution.

EGENTLIGEN så skulle Marx ha gett över skrifterna till världsproletariatet men istället så lägger positivisten Engels (Petrus) beslag på materialet och förstör vad han tror är de enda upplagorna av nyckeltexter som Grundrisse och De Ekonomisk-filosofiska manuskripten. På Engels svek byggs en hel statsfilosofi med ledstjärnor som Lenin, Stalin, Mao och Castro, som alla, ENBART P G A felaktiga och ofullständiga tolkningar av Marx, konstruerar s k proletära diktaturer, toppstyrda, fula och deprimerande samhällen där människan är allt annat än befriad. Befrielsen, ligger i förståelsen av kommunismen som rörelse, en negation av kapitalet och varan, INTE den alternativa förvaltningsform av kapitalet som utvecklats i de s k realsocialistiska folkrepublikerna.

Detta vet Marx ättlingar och det sällskap som enbart kallas A priori som sedan Marx död svurit att försvara hans ätt och den SANNA tolkningen. Av rädsla för repressalier från de växande kommunist- och socialdemokratiska partierna i Europa och Ryssland går släkten underjord och förvarar de outgivna manuskripten (som man kopierat innan Engels skickade dom på en dejt med sin kakelugn) i ett hemligt bankvalv i London.

I början av 20-talet skriver den ungerska filosofen och historikern George Lukacs den banbrytande och kontroversiella titeln ”Historia och klassmedvetande”. En bok som tar itu med alienationens natur på ett sätt som Marx gör i texter som fortfarande ligger i bankvalvet!! Lukacs är givetvis en riddare av A priori och har fått ättlingarnas tillåtelse som första människa utanför släkten att se dessa manuskript. Reaktionen låter inte vänta på sig, den tredje internationalen blir rasande och sätter munkavle på Lukacs som lydigt låter sig hanteras. Han vet att han har gjort sitt och att andra kommer att ta vid.

Under åren har åtskilliga marxistiska författare och politiker innehaft rollen som A prioris stormästare. Bordiga, Pannekoek, Negri, Tronti, Johnson-Forresttendensen (sällskapet gjorde här ett undantag och tillät hela tendensen att leda, istället för som brukligt är, en person).

Mm, så alltså, filmen börjar med att Sven-Eric Liedman (spelad av Kalle Larsson och ifall han skulle tacka nej, Tom Hanks) blir kontaktad av den engelska marxisten och historikern E.P Thompson och ombedd att åka till London. Väl där visar det sig att Thompson blivit mördad av en fanatisk leninist, som bär blåställ around the clock och medvetet arbetar i dåliga arbetsställningar för att få arbetsskador som påminner honom om proletariatets umbäranden. Thompson var god nog att lämna en rad ledtrådar till Sven-Eric att följa, vilket han också gör med den engelska polisassistenten, en apolitisk socialliberal.

Ganska snabbt använder leninisterna sina etablerade nätverk inom den engelska administrationen till att efterlysa de två för mord och jakten är i gång.

Forts följer…

Intressant?

Händer på Konflikt: Akuhujan om Alliansens popularitetstapp, Slutstadium om budgetdebatt.

Listorna fortsätter. Mia och jag slog våra kloka huvuden ihop också denna helg och här har ni nu den kompletta listan över:

BÄSTA STATSCHEFERNA NÅGONSIN

• Anne Bonney

President i folkrepubliken Three Spoon Galley – ett under av enhet, självkritik och inre piratdemokrati. Nationsflagga föreställande dödsskalle med en ros mellan tänderna. MBL-ade alla sina beslut. Blev benådad av yankee-imperialiststaten England genom att skylla på graviditet. Har inte setts till sedan dess. Förutom i våra utopiska drömmar.

• Idi Amin

Black Power-pragmatiker, bästa simmaren på vilken sida av Nilen du än befinner dig på. Doktor i Allt. Hedersdoktor överallt.

• Castro

Snubben som fick vänstern att klä sig i Adidas. Och Oliver Stone att bli mobbad i Hollywood. Fler KP än en level 8 Rogue. Alla rykten om hans död är – och kommer att förbli – oerhört överdrivna.

• Longshanks

Vägledd av förakt för svaghet, lungsjuka och homofobi. Du behöver egentligen inte läsa resten av listan - You may return to your embroidery.

• Ho Chi Min

Studerade Marx och Lenin, var sjöman på haven och byggde upp partiet. Gjorde för västerländska kommunisters skäggfriseringar vad Tyler Durden gjorde för den bruna skinnjackan.

• Nero

Grät och spelade fiol för att han själv satt sin stad i brand. Obs! Staden var Rom. Need we say more?

• Khadaffi

Byggde sitt imperium på livets tre goda – kommunism, islam och värnplikt för kvinnor. Pilotbrillor och militärbasker. Grönt är skönt – om man är kommunist, that is.

• Elisabeth I

Den brittiska renässansens Corleone. Gave the catholics an offer they tried to refuse, med följder. Had no master and only one mistress.

• Odysseus

Battlade Poseidon sönder och samman. Perfekt avvägning mellan disciplin och sireners sång. Sjukt monogam. Hängde med Akilles, bara det.

• Dracula

Visade världen att Karpaterna kunde föda ett fritt och välmående ruralparadis, var för ortodoxa kyrkan vad Aragorn var för Midgårds folk. Kan ha gått för långt i sitt försvar av den kristna tron, men vilka är vi att döma? It is no laughing matter!!

Vi betackar oss för eventuella kommentarer påpekandes att en eller annan av deltagarna aldrig förärades titeln statschef, some of us prefer illusion to despair.

—————————————————————————————————————

Konflikt: Akuhujan skriver om borgerlig kulturpolitik, Mllstrm om sista veckan på jobbet, Petter om hur det är att vara nyliberal, Slutstadium om högerns hållning gentemot homosexuella och Syrran om diktaturens försvunna.

Intressant? Andra bloggar om: Samhälle, politik, topplistor, statschefer, diktatur, ruralparadis